Om utgåvan

01. Duas innebörd i Koranen och det arabiska språket

Allah säger i den heliga Koranen: ”Er Herre har sagt: ’Åkalla Mig, så skall Jag besvara er’” (Ghafir 40:60). På arabiska betyder roten d-‘-v (د ع و) att kalla, åkalla och be. I Koranens text förekommer denna rot 207 gånger, varav 205 verser direkt handlar om bön. Imam Abu Sulayman al-Khattabi definierade bönens innebörd som att tjänarna visar sin djupa andliga fattigdom (iftikar — إِفْتِقَارٌ) inför Skaparen och helt avsäger sig sin egen styrka och kraft (at-tabarrī min al-hawl wa al-quwwa — التَّبَرِّي مِنَ الْحَوْلِ وَالْقُوَّةِ).

Qadi Abu Bakr ibn al-Arabi definierade den som att en tjänare ber sin Herre om omsorg och hjälp (истид‘а аль-‘абд раббаху аль-‘инайя ва истимдадуху аль-ма‘уна).

02. Duʿāʾ al-masʾala och duʿāʾ al-ʿibāda

Shaykh al-Islām Ibn Taymiyya och imām Ibn al-Qayyim förklarade att Koranens åkallelser delas in i två kategorier. Duʿāʾ al-masʾala (دُعَاءُ الْمَسْأَلَةِ) är en vädjan: en konkret begäran om något gott eller om att avvärja skada, vare sig det gäller förlåtelse, vägledning, hälsa, försörjning eller räddning från Elden. Duʿāʾ al-ʿibāda (دُعَاءُ الْعِبَادَةِ) är dyrkan: lovprisning, erkännande av Allahs enhet, tasbīḥ och bön. Genom att dyrka ber människan genom själva handlingen om belöning och beskydd.

Ibn Taymiyya framhöll visdomen i att de flesta av Koranens åkallelser börjar med namnet ”ar-Rabb” (الرَّبّ): det syftar på skapande, försörjning, omsorg, att förbättra tillståndet och beskydd – sådant som motsvarar själva innebörden av att be om hjälp.

03. De förmedlade böners företräde

Den Upphöjde Allah säger i Koranen: ”Han lärde Adam alla namnen…” (Al-Baqara 2:31). Böner som uppenbarats i Koranen och förmedlats från profeten Muhammad (Allahs frid och välsignelser vare över honom) (al-ad‘iyya al-ma’thura — الْأَدْعِيَةُ الْمَأْثُورَةُ) har ett absolut företräde framför alla böner som människor själva har formulerat. De kännetecknas av en omfattande innebörd (jami‘ al-kalim — جَوَامِعُ الْكَلِمِ), fulländad böneetiquette och en garanterad frånvaro av överdrifter och fel. Vi uppmanar varje muslim att memorera dessa koraniska duas, åkalla sin Herre med dem och lära dem till sin familj och sina barn.

04. Fem grammatiska och retoriska former av åkallan

I den arabiska retoriken (balāgha) förlorar tal som riktas från skapelsen till Skaparen sin befallande prägel och blir en ödmjuk åkallan. I Koranen uttrycks duʿāʾ genom fem former.

• Imperativ (fiʿl al-amr — فِعْلُ الْأَمْرِ). ”Skänk”, ”Förlåt”, ”Stärk” – i fler än 230 sammanhang.
• Förbudskonstruktioner (asālīb an-nahy — أَسَالِيبُ النَّهْيِ). Åkallan om att det onda ska avvärjas: ”Straffa oss inte”, ”Låt inte våra hjärtan vika av”.
• Ersättande maṣdar (al-maṣdar an-nāʾib — الْمَصْدَرُ النَّائِبُ). Korthuggna uttryck för ånger och ödmjukhet, till exempel ”Ghufrānaka” (2:285).
• Beskrivning av nödläget (lisān al-ḥāl — لِسَانُ الْحَالِ). Mūsās ord: ”Herre, jag är i behov av allt gott som Du låter komma till mig”; Ayyūbs ord: ”Ont har drabbat mig”.
• Retorisk fråga (asālīb al-istifhām — أَسَالِيبُ الِاسْتِفْهَامِ). Mūsās ord: ”Skulle Du förgöra oss för det som de oförståndiga bland oss har gjort?”

05. Varför samlingen innehåller 60 böner av över 230

Om man utgår från den strikta grammatiska formen förekommer imperativ (fi‘l al-amr — فِعْلُ الْأَمْرِ), riktat nedifrån och upp – från skapelsen till Skaparen – mer än 230 gånger i Koranen. I denna akademiska samling ingår emellertid just 60 kanoniska böner, utvalda enligt följande sharia- och metodologiska kriterier.

• Kriteriet om vem som ber. Samlingen omfattar uteslutande välsignade åkallan från profeter och sändebud (frid vare med dem), rättfärdiga troende och änglarna som bär Tronen. Helvetets invånares rop, de ogudaktigas böner och Iblis begäran om uppskov har uteslutits, eftersom de återges i Koranen som en eskatologisk förmaning och inte som exempel att följa i praktiken.
• Sammanförande av innehållsliga avsnitt. Böner som omfattar flera verser (exempelvis 2:127–128, 2:285–286, 3:191–194, 25:65–74) har sammanförts till sammanhängande formuleringar i stället för att delas upp i enskilda fraser.
• Fokus på dua som en bön om något. Färdiga böner har valts ut, vilka innehåller en direkt eller indirekt begäran om godhet och räddning och lämpar sig väl för att memoreras och reciteras i bönen (du‘a al-mas’ala — دُعَاءُ الْمَسْأَلَةِ).