Bönen om den raka vägen

Tafsir av shejk Abd ar-Rahman as-Saʿdi

Därefter säger den Upphöjde: ”Led oss på den raka vägen!” Det vill säga: visa oss, vägled oss och ge oss framgång att följa den raka vägen. Den är den tydliga väg som leder till Allah och till Hans paradis. Den innebär att känna sanningen och handla efter den.

Led oss alltså till vägen och vägled oss på vägen. Vägledning till vägen innebär att hålla fast vid islam och överge alla andra religioner. Vägledning på vägen omfattar vägledning i alla religionens detaljer, i fråga om både kunskap och handling. Denna bön är en av de mest omfattande och nyttiga bönerna för den troende.

Därför måste människan be Allah om den i varje rakʿa av sin bön, eftersom hon är i ständigt behov av den.

Den raka vägen är ”vägen för dem som Du har välsignat”: profeterna, de sannfärdiga, martyrerna och de rättfärdiga. Inte vägen för ”dem som drabbats av vrede”, vilka kände till sanningen men övergav den, såsom judarna och andra liknande. Och inte heller vägen för ”de vilsna”, vilka övergav sanningen i okunnighet och villfarelse, såsom de kristna och andra liknande.

Trots sin korthet innehåller denna sura sådant som ingen annan sura i Koranen samlar. Den omfattar de tre slagen av tawḥīd (monoteism): tawḥīd ar-rubūbiyya, tron på Allahs herravälde, som framgår av Hans ord ”Herren över världarna”; tawḥīd al-ulūhiyya, att ensam dyrka Allah, vilket framgår av ordet ”Allah” och av Hans ord ”Dig dyrkar vi”; samt tawḥīd al-asmāʾ waṣ-ṣifāt, att fastslå Allahs fullkomliga namn och egenskaper som Han har fastslagit för Sig själv och som Hans Sändebud har fastslagit för Honom, utan att förneka, jämföra eller likna dem vid skapelsens egenskaper.

Detta framgår av ordet ”lovprisningen”, såsom tidigare nämnts.

Suran omfattar även bekräftelsen av profetskapet i orden ”Led oss på den raka vägen!”, eftersom detta inte är möjligt utan sändebud. Den bekräftar att människorna belönas för sina handlingar genom orden ”Härskaren på domens dag”, och att belöningen sker med rättvisa, eftersom ordet dīn här innebär rättvis vedergällning. Den omfattar även bekräftelsen av det gudomliga förutbestämmandet och att människan verkligen handlar, i motsats till qadariyya och jabriyya.

Den innehåller också ett bemötande av alla innovationsanhängare genom orden ”Led oss på den raka vägen!”, eftersom vägen innebär att känna sanningen och handla efter den. Varje person som inför religiösa innovationer handlar i strid med detta. Slutligen omfattar den att religionen uppriktigt ägnas Allah, både i dyrkan och i sökandet efter hjälp, genom orden ”Dig dyrkar vi och Dig ber vi om hjälp”. Lov och pris tillhör Allah, världarnas Herre.

Tafsir av imam Ibn Kathir

”Led oss på den raka vägen!” Majoriteten läser ordet med bokstaven ṣād. Det har också lästs med sīn och med zāy. Al-Farrāʾ sade: ”Detta är ett språkbruk hos Banū ʿUḏra, Balqayn och Banū Kalb.”

Efter att lovprisningen av den som man ber till, den Välsignade och Upphöjde, har nämnts, är det passande att därefter framföra sin begäran. Han har sagt: ”Den ena hälften är Min och den andra hälften är Min tjänares, och Min tjänare ska få det han ber om.” Detta är det mest fulländade sättet för den bedjande: att först lovprisa den man ber till och sedan framföra sitt behov, eftersom det gör att behovet lättare uppfylls och bönen lättare besvaras. Därför vägledde Allah, den Upphöjde, till detta, eftersom det är det fulländade sättet.

Ibland framförs en begäran genom att man beskriver sitt tillstånd och sitt behov, såsom Mūsā (Mose), frid vare med honom, sade: ”Min Herre, jag är i stort behov av det goda Du låter komma till mig” (Koranen 28:24). Ibland föregås bönen också av en beskrivning av Den man ber till, såsom Ḏū n-Nūn (Jonas), frid vare med honom, sade: ”Det finns ingen gud utom Du. Stor är Din ära! Jag har sannerligen varit en av de orättfärdiga” (Koranen 21:87).

Ibland består den enbart av lovprisning av Den man ber till. En poet sade:

”Ska jag nämna mitt behov, eller har din blygsamhet redan gjort det onödigt för mig? Din natur är ju blygsamhet.

När någon en dag lovprisar dig, räcker lovprisningen som hans vädjan.”

Vägledning här betyder att visa vägen och ge framgång. Verbet ”vägleda” kan här användas utan preposition, såsom i ”Led oss på den raka vägen!” Det innefattar då betydelserna: ingiv oss, ge oss framgång, skänk oss eller ge oss. Allah säger: ”Och Vi visade honom de två vägarna” (Koranen 90:10), det vill säga: Vi klargjorde för honom det goda och det onda.

Verbet kan också följas av prepositionen ”till”, som i Allahs ord: ”Han utvalde honom och vägledde honom till en rak väg” (Koranen 16:121), och ”För dem till helvetets väg” (Koranen 37:23). Då betyder det att visa och vägleda. Detsamma gäller Allahs ord: ”Du vägleder sannerligen till en rak väg” (Koranen 42:52). Verbet kan också följas av prepositionen ”för”, såsom paradisets invånares ord: ”Lov och pris tillhör Allah, som har väglett oss till detta” (Koranen 7:43), det vill säga: Han gav oss framgång att nå detta och gjorde oss värdiga det.

Vad gäller den raka vägen sade imamen Abū Jaʿfar ibn Jarīr: ”Alla uttolkare är överens om att den raka vägen är den tydliga väg som inte är krokig.” Så är ordet också i alla arabers språk. Bland beläggen finns Jarīr ibn ʿAṭiyyas vers:

”De troendes befälhavare är på en rak väg, fastän vattenlederna kröker sig.”

Ibn Jarīr sade att beläggen för detta är fler än de kan räknas upp. Araberna använder sedan ordet ”väg” bildligt om varje yttrande eller handling som beskrivs som rak eller krokig; den raka beskrivs som rak och den krokiga som krokig.

De tidiga och senare uttolkarna har uttryckt sig på olika sätt om den raka vägen, men deras förklaringar återgår till en och samma innebörd: att följa Allah och Sändebudet. Det har återberättats att den är Allahs bok. Ibn Abī Ḥātim sade: Al-Ḥasan ibn ʿArafa berättade för oss: Yaḥyā ibn Yamān berättade för mig från Ḥamza az-Zayyāt, från Saʿd, Abū al-Muḫtār aṭ-Ṭāʾī, från al-Ḥāriṯ al-Aʿwars brorson, från al-Ḥāriṯ al-Aʿwar, från ʿAlī ibn Abī Ṭālib, må Allah vara nöjd med honom, som sade att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Den raka vägen är Allahs bok.” Ibn Jarīr återberättade också detta från Ḥamza ibn Ḥabīb az-Zayyāt.

Aḥmad och at-Tirmiḏī återberättade det även från al-Ḥāriṯ al-Aʿwar, från ʿAlī, som en profetisk hadith: ”Den är Allahs starka rep, den visa påminnelsen och den raka vägen.” Detta har också återberättats som ʿAlīs eget uttalande, och det är troligare. Allah vet bäst.

Aṯ-Ṯawrī återberättade från Manṣūr, från Abū Wāʾil, från ʿAbdullāh: ”Den raka vägen är Allahs bok.” Det har sagts att den är islam. Aḍ-Ḍaḥḥāk återberättade från Ibn ʿAbbās att Ǧibrīl sade till Muḥammad, frid vare med dem båda: ”Säg: ’Muḥammad, led oss på den raka vägen!’” Det betyder: ”Led oss till den vägledande vägen, Allahs religion, i vilken det inte finns någon krokighet.”

Maymūn ibn Mihrān återberättade från Ibn ʿAbbās om orden ”Led oss på den raka vägen!” att han sade: ”Det är islam.” Ismāʿīl ibn ʿAbd ar-Raḥmān as-Suddī al-Kabīr återberättade från Abū Mālik och Abū Ṣāliḥ, från Ibn ʿAbbās, samt från Murra al-Hamdānī, från Ibn Masʿūd och några av Profetens följeslagare ﷺ, att de sade: ”Led oss på den raka vägen!” betyder islam.

ʿAbdullāh ibn Muḥammad ibn ʿAqīl återberättade från Ǧābir att han sade: ”Det är islam; det är vidare än avståndet mellan himlen och jorden.” Ibn al-Ḥanafiyya sade om Allahs ord ”Led oss på den raka vägen!”: ”Det är Allahs religion, och Han godtar ingen annan religion från sina tjänare.” ʿAbd ar-Raḥmān ibn Zayd ibn Aslam sade: ”Det är islam.”

I den hadith som imamen Aḥmad återgav i sin Musnad står det: al-Ḥasan ibn Sawwār Abū al-ʿAlāʾ berättade för oss: Layṯ – det vill säga Ibn Saʿd – berättade för oss från Muʿāwiya ibn Ṣāliḥ, från ʿAbd ar-Raḥmān ibn Ǧubayr ibn Nufayr, från sin far, från an-Nawwās ibn Samʿān, från Allahs Sändebud ﷺ, som sade: ”Allah framställde en liknelse: en rak väg, och på båda sidor av vägen finns två murar med öppna dörrar. Över dörrarna hänger förhängen. Vid ingången till vägen finns en som ropar: ’Människor! Gå alla in på vägen och vik inte av!’

Och en som ropar ovanifrån vägen. När en människa vill öppna något av dessa dörrar säger han: ’Ve dig! Öppna den inte, för om du öppnar den kommer du att gå in genom den.’ Vägen är islam, de två murarna är Allahs gränser, de öppna dörrarna är Allahs förbud, den som ropar vid vägens början är Allahs bok och den som ropar ovanifrån vägen är Allahs förmaning i varje muslims hjärta.”

Ibn Abī Ḥātim och Ibn Jarīr återberättade också denna hadith från Layṯ ibn Saʿd. At-Tirmiḏī och an-Nasāʾī återberättade den båda från ʿAlī ibn Ḥuǧr, från Baqiyya, från Buǧayr ibn Saʿd, från Ḫālid ibn Maʿdān, från Ǧubayr ibn Nufayr, från an-Nawwās ibn Samʿān. Dess berättarkedja är autentisk. Allah vet bäst.

Muǧāhid sade om ”Led oss på den raka vägen!”: ”Sanningen.” Detta är en mer omfattande förklaring och strider inte mot det som nämnts tidigare. Ibn Abī Ḥātim och Ibn Jarīr återberättade också från Abū an-Naḍr Hāšim ibn al-Qāsim: Ḥamza ibn al-Muġīra berättade för oss från ʿĀṣim al-Aḥwal, från Abū al-ʿĀliya, om orden ”Led oss på den raka vägen!” att han sade: ”Det är Profeten ﷺ och hans två följeslagare efter honom.”

ʿĀṣim sade: ”Vi nämnde detta för al-Ḥasan, och han sade: ’Abū al-ʿĀliya talade sant och gav ett gott råd.’” Alla dessa förklaringar är riktiga och förenliga med varandra. Den som följer Profeten ﷺ och tar Abū Bakr och ʿUmar som föredömen följer sanningen. Den som följer sanningen följer islam, och den som följer islam följer Koranen, Allahs bok och Hans starka rep, Hans raka väg.

Alla dessa förklaringar bekräftar varandra. Lov och pris tillhör Allah.

Aṭ-Ṭabarānī sade: Muḥammad ibn al-Faḍl as-Saqṭī berättade för oss: Ibrāhīm ibn Mahdī al-Mīṣīṣī berättade för oss: Yaḥyā ibn Zakariyyā ibn Abī Zāʾida berättade för oss från al-Aʿmaš, från Abū Wāʾil, från ʿAbdullāh, som sade: ”Den raka vägen är den väg som Allahs Sändebud ﷺ lämnade oss på.”

Därför sade imamen Abū Jaʿfar ibn Jarīr, må Allah förbarma Sig över honom: ”Den tolkning av denna vers som enligt mig ligger närmast, nämligen ’Led oss på den raka vägen!’, är att innebörden är: ge oss framgång att stå fasta vid det Du har godkänt och gett framgång åt dem av Dina tjänare som Du har välsignat, i ord och handling. Detta är den raka vägen.

Den som får framgång att följa det som Allah har gett de välsignade framgång att följa – profeterna, de sannfärdiga, martyrerna och de rättfärdiga – får framgång att följa islam, bekräfta sändebuden, hålla fast vid Skriften, handla efter det Allah har befallt och avstå från det Han har förbjudit, samt följa Profetens ﷺ väg och de fyra kalifernas väg. Allt detta hör till den raka vägen.”

Om någon frågar: ”Varför ber den troende om vägledning hela tiden, i varje bön och vid andra tillfällen, när han redan är vägledd? Är detta att be om något som redan har uppnåtts?” är svaret: Nej. Om människan inte behövde be om vägledning natt och dag skulle Allah inte ha väglett henne till denna bön.

Tjänaren behöver Allah varje timme och i varje tillstånd: för att förbli fast på vägledningen, fördjupas i den, se den tydligare, öka i den och fortsätta på den. Människan kan inte själv skaffa sig vare sig nytta eller skada annat än vad Allah vill. Därför vägledde Allah henne till att vid varje tid be Honom om stöd, ståndaktighet och framgång. Lycklig är den som Allah ger framgång att be Honom, för Allah har åtagit Sig att besvara den bedjande när han ber Honom, särskilt den nödställde och behövande som är beroende av Honom natt och dag.

Allah har sagt: ”Troende, tro på Allah, Hans Sändebud, Skriften som Han har sänt ned till Sitt Sändebud och Skriften som Han tidigare sänt ned” (Koranen 4:136). Han befallde alltså de troende att tro, men detta innebär inte att de ombeds skaffa något de redan har. Avsikten är att de ska förbli fasta, fortsätta och hålla fast vid de handlingar som leder till detta. Allah vet bäst.

Allah befallde också sina troende tjänare att säga: ”Vår Herre, låt inte våra hjärtan vika av efter att Du har väglett oss, och skänk oss barmhärtighet från Dig. Du är sannerligen Den som skänker” (Koranen 3:8). Abū Bakr, må Allah vara nöjd med honom, brukade läsa denna vers tyst i den tredje rakʿan av maghribbönen, efter al-Fātiḥa. Innebörden av Allahs ord ”Led oss på den raka vägen!”

är alltså: låt oss förbli på den och låt oss inte vika av till någon annan väg.

Hadithen har redan nämnts: när tjänaren säger ”Led oss på den raka vägen!” och fortsätter till slutet av suran, säger Allah: ”Detta är för Min tjänare, och Min tjänare ska få det han ber om.”

Allahs ord ”vägen för dem som Du har välsignat” förklarar den raka vägen. Enligt grammatikerna är det en ersättning för den, och det kan också vara en förklarande apposition. Allah vet bäst. De som Han har välsignat nämns i Sūrat an-Nisāʾ: ”De som lyder Allah och Sändebudet ska vara tillsammans med dem som Allah har välsignat: profeterna, de sannfärdiga, martyrerna och de rättfärdiga.

Vilka utmärkta följeslagare de är! Detta är en ynnest från Allah, och Allah är tillräcklig som Vetare” (Koranen 4:69–70).

Aḍ-Ḍaḥḥāk återberättade från Ibn ʿAbbās: ”Vägen för dem som Du har välsignat genom deras lydnad och dyrkan av Dig är vägen för Dina änglar, profeter, sannfärdiga, martyrer och rättfärdiga.” Detta motsvarar vår Herres ord: ”De som lyder Allah och Sändebudet ska vara tillsammans med dem som Allah har välsignat” (Koranen 4:69). Abū Ǧaʿfar återberättade från ar-Rabīʿ ibn Anas att de är profeterna. Ibn Ǧurayǧ återberättade från Ibn ʿAbbās att de är de troende.

Muǧāhid sade detsamma. Wakīʿ sade att de är muslimerna. ʿAbd ar-Raḥmān ibn Zayd ibn Aslam sade att de är Profeten ﷺ och dem som var med honom. Den tidigare förklaringen från Ibn ʿAbbās är mer allmän och omfattande. Allah vet bäst.

Allahs ord ”inte dem som drabbats av vrede och inte heller de vilsna” innebär: led oss på den raka vägen, vägen för dem vars egenskaper vi tidigare har beskrivit, de som är vägledda, uppriktiga och lydiga mot Allah och Hans sändebud, som följer Hans befallningar och avstår från Hans förbud och varningar. Inte vägen för dem som drabbats av vrede, vilkas vilja har fördärvats: de kände till sanningen men vände sig bort från den. Och inte heller vägen för de vilsna, som saknar kunskap och irrar i villfarelse utan att hitta sanningen.

Ordet ”inte heller” har lagts till för att visa att det finns två fördärvade vägar: judarnas och de kristnas.

Några grammatiker har hävdat att ”annat än” här uttrycker ett undantag. I så fall vore det ett avbrutet undantag, eftersom de som drabbats av vrede inte ingår bland dem som välsignats. Den förklaring vi har anfört är dock bättre, med stöd av poetens ord: ”Det är som om du vore en kamel bland Banū Aqīsh kameler, som låter kedjan skramla vid sina fötter.” Det betyder: ”som om du vore en kamel bland Banū Aqīsh kameler”; det beskrivna substantivet har utelämnats och endast beskrivningen nämnts.

På samma sätt betyder ”inte dem som drabbats av vrede” här: ”inte vägen för dem som drabbats av vrede”. Det underförstådda ordet ”väg” har utelämnats, men sammanhanget visar det tydligt: ”Led oss på den raka vägen, vägen för dem som Du har välsignat”, följt av ”inte dem som drabbats av vrede”.

Några har hävdat att ”lā” i ”och inte heller de vilsna” är överflödigt, så att innebörden enligt dem skulle vara ”inte dem som drabbats av vrede och de vilsna”. De har hänvisat till Ǧaǧǧāǧs vers: ”I en brunn, lā ḥawr, färdades han utan att förstå”, där de tolkar det som ”i en brunn av fördärv”. Den korrekta förklaringen är den som vi redan har nämnt.

Därför återberättade Abū ʿUbayd al-Qāsim ibn Sallām i sin bok Faḍāʾil al-Qurʾān från Abū Muʿāwiya, från al-Aʿmaš, från Ibrāhīm, från al-Aswad, från ʿUmar ibn al-Ḫaṭṭāb, må Allah vara nöjd med honom, att han brukade läsa: ”inte dem som drabbats av vrede och inte heller de vilsna”, med ”inte heller” upprepat. Berättarkedjan är autentisk. Detta får förstås som att han uttalade det som en förklaring och visar att ”lā” lagts till för att förstärka negationen och skilja mellan de två vägarna, så att man undviker båda. De troendes väg förenar kunskap om sanningen med handling efter den.

Judarna försummade handlingen och de kristna kunskapen. Därför är vreden förknippad med judarna och villfarelsen med de kristna: den som känner till sanningen men överger den förtjänar vrede, till skillnad från den som inte känner till den. De kristna eftersträvade något, men fann inte dess väg eftersom de inte gick till väga på rätt sätt, nämligen genom att följa det sanna Sändebudet, och därför gick de vilse. Både judarna och de kristna är vilsna och drabbade av vrede, men vrede är det mest utmärkande kännetecknet hos judarna och villfarelse det mest utmärkande hos de kristna. Detta bekräftas av hadither och återberättelser.

Imamen Aḥmad sade: Muḥammad ibn Ǧaʿfar berättade för oss: Šuʿba berättade för oss och sade: Jag hörde Simāk ibn Ḥarb säga: Jag hörde ʿAbbād ibn Ḥubayš återberätta från ʿAdī ibn Ḥātim, som sade: Allahs Sändebuds ﷺ ryttare kom och tog min faster och några andra. När de fördes fram till Allahs Sändebud ﷺ ställde de upp sig framför honom. Hon sade: ”Allahs Sändebud, min resande beskyddare är långt borta, min familj är borta och jag är en gammal kvinna som inte kan utföra någon tjänst. Gör mig en välgärning, må Allah göra dig en välgärning.”

Han sade: ”Vem är din beskyddare?” Hon sade: ”ʿAdī ibn Ḥātim.” Han sade: ”Han som flydde från Allah och Hans Sändebud?” Hon sade detta igen, och han lät henne gå. När hon återvände hade hon en man bredvid sig, som hon trodde var ʿAlī.

Han sade: ”Be honom om en ridhjälp.” Hon bad, och han befallde att hon skulle få den. När hon kom till mig sade hon: ”Han gjorde sådant som din far aldrig skulle ha gjort. Den och den kom till honom och han gav honom något; den och den kom också till honom och han gav honom något.”

Jag gick till honom och fann en kvinna och två barn, eller ett barn, och jag såg hur nära de stod Profeten ﷺ. Då förstod jag att han inte var Khosrau eller kejsaren. Han sade: ”ʿAdī, vad får dig att tveka inför att säga: ’Det finns ingen gud utom Allah’? Finns det någon gud utom Allah?”

Jag svarade: ”Nej.” Han sade: ”Vad får dig att tveka inför att säga: ’Allah är störst’? Finns det något större än Allah, den Mäktige och Upphöjde?” Då antog jag islam. Jag såg att hans ansikte lyste upp. Han sade: ”De som drabbats av vrede är judarna, och de vilsna är de kristna.”

Hadithen återges i sin helhet. At-Tirmiḏī återberättade den från Simāk ibn Ḥarb och sade: ”God, märklig hadith; vi känner inte till den annat än genom hans återberättelse.” Jag säger: Ḥammād ibn Salama återberättade den från Simāk, från Marī ibn Quṭrī, från ʿAdī ibn Ḥātim, som sade: Jag frågade Allahs Sändebud ﷺ om Allahs ord ”inte dem som drabbats av vrede”. Han svarade: ”De är judarna.”

Jag frågade om ”inte heller de vilsna”. Han svarade: ”De kristna är de vilsna.” Sufyān ibn ʿUyayna återberättade detsamma från Ismāʿīl ibn Abī Ḫālid, från aš-Šaʿbī, från ʿAdī ibn Ḥātim. Denna hadith från ʿAdī har återberättats på flera sätt och med många ordalydelser; det skulle ta lång tid att nämna dem alla.

ʿAbd ar-Razzāq sade: Maʿmar berättade för oss från Budayl al-ʿUqaylī: ʿAbdullāh ibn Šaqīq berättade för mig att någon som hade hört Profeten ﷺ berättade för honom att Profeten befann sig i Wādī al-Qurā på sin häst, när en man från Banū al-Qayn frågade: ”Allahs Sändebud, vilka är dessa?” Han svarade: ”De som drabbats av vrede” och pekade på judarna. ”De vilsna är de kristna.” Al-Ǧurayrī, ʿUrwa och Ḫālid al-Ḥaḏḏāʾ återberättade den från ʿAbdullāh ibn Šaqīq som en lös återberättelse, utan att nämna vem som hört Profeten ﷺ.

I ʿUrwas version anges ʿAbdullāh ibn ʿUmar, men Allah vet bäst. Ibn Mardawayh återberättade från Ibrāhīm ibn Ṭahmān, från Budayl ibn Maysara, från ʿAbdullāh ibn Šaqīq, från Abū Ḏarr, som sade: Jag frågade Allahs Sändebud ﷺ om vilka som drabbats av vrede. Han svarade: ”Judarna.” Jag frågade om de vilsna. Han svarade: ”De kristna.”

As-Suddī återberättade från Abū Mālik och Abū Ṣāliḥ, från Ibn ʿAbbās, och från Murra al-Hamdānī, från Ibn Masʿūd, samt från några av Profetens följeslagare ﷺ, att ”inte dem som drabbats av vrede” syftar på judarna och ”inte heller de vilsna” på de kristna. Aḍ-Ḍaḥḥāk och Ibn Ǧurayǧ återberättade samma förklaring från Ibn ʿAbbās. Ar-Rabīʿ ibn Anas, ʿAbd ar-Raḥmān ibn Zayd ibn Aslam och flera andra sade detsamma. Ibn Abī Ḥātim sade: ”Jag känner inte till någon oenighet bland uttolkarna om detta.”

Belägg för dessa imamers förklaring – att judarna drabbats av vrede och de kristna gått vilse – är den tidigare nämnda hadithen och Allahs ord i Hans tilltal till Israels barn i Sūrat al-Baqara: ”Uselt är det som de sålde sina själar för: att förneka det som Allah har sänt ned, av avund över att Allah av Sin nåd sänder ned uppenbarelse till den Han vill bland Sina tjänare. De har därför dragit på sig vrede efter vrede, och de otroende får ett förnedrande straff” (Koranen 2:90). I Sūrat al-Māʾida säger Han: ”Ska jag berätta för er om något värre än detta som belöning hos Allah?

De som Allah har förbannat och vredgats på, och av vilka Han gjort apor och svin, och som har dyrkat ṭāġūt – de har den sämsta platsen och är längst bort från den jämna vägen” (Koranen 5:60). Han säger också: ”De bland Israels barn som förnekade blev förbannade genom Dāwūds och ʿĪsās, Marias sons, tungor. Detta var för att de var olydiga och överträdde gränserna. De brukade inte hindra varandra från det förkastliga de gjorde. Uselt var det de gjorde” (Koranen 5:78–79).

I biografin berättas det om Zayd ibn ʿAmr ibn Nufayl att han och en grupp av hans följeslagare reste till Levanten för att söka den rena religionen. Judarna sade till honom: ”Du kan inte träda in hos oss förrän du tar del av Allahs vrede.” Han svarade: ”Jag flyr ju från Allahs vrede.” De kristna sade till honom: ”Du kan inte träda in hos oss förrän du tar del av Allahs misshag.”

Han svarade: ”Jag klarar inte av det.” Han förblev sin ursprungliga natur och höll sig undan avgudadyrkan och avgudadyrkarnas religion. Han anslöt sig varken till judarna eller de kristna. Hans följeslagare antog däremot kristendomen och gick in i dess religion, eftersom de då fann den närmare sanningen än judendomen.

Bland dem var Waraqa ibn Nawfal. När Allah sedan sände sin Profet vägledde Han Waraqa, som trodde på det han fann i uppenbarelsen. Må Allah vara nöjd med honom.

En rättsfråga: Den korrekta uppfattningen bland de lärda är att det ursäktas om man inte tydligt skiljer mellan uttalet av ḍād och ẓāʾ, eftersom deras artikulationsställen ligger nära varandra. Ḍād uttalas från den främre delen av tungans ena sida och den närliggande delen av kindtänderna, medan ẓāʾ uttalas med tungspetsen mot de övre framtänderna. Båda är tonande, frikativa och emfatiska ljud. Därför ursäktas det att den som inte kan skilja mellan dem använder det ena i stället för det andra.

Allah vet bäst. Vad gäller hadithen ”Jag är den mest vältalige av dem som uttalar ḍād” saknar den grund. Allah vet bäst.

Denna ädla sura, som består av sju verser, har en särskild förtjänst. Den omfattar lovprisning, förhärligande och vördnad för Allah genom omnämnandet av Hans skönaste namn, vilka förutsätter Hans högsta egenskaper. Den nämner återkomsten till Honom, domens dag, och vägleder Hans tjänare till att be Honom, åkalla Honom ödmjukt och avsäga sig egen kraft och förmåga. Den vägleder dem till att uppriktigt dyrka Honom och erkänna Honom ensam som gud, den Välsignade och Upphöjde, och till att förklara Honom fri från varje partner, like eller jämlike.

Den lär dem att be Honom vägleda dem till den raka vägen, den rätta religionen, och att hålla dem fasta på den tills den leder dem över den påtagliga bron på uppståndelsens dag, som för dem till salighetens trädgårdar och till profeterna, de sannfärdiga, martyrerna och de rättfärdiga. Den uppmuntrar till goda handlingar, så att de på uppståndelsens dag får vara tillsammans med dem som utförde dem, och varnar för lögnens vägar, så att de inte samlas med dem som följde dem: de som drabbats av vrede och de vilsna.

Hur väl det passar att Allah tillskriver Sig välsignelsen i orden ”dem som Du har välsignat”, medan den som vredgas inte nämns i uttrycket ”dem som drabbats av vrede”, trots att det i verkligheten är Han som vredgas, såsom i Hans ord: ”Har du inte sett dem som har tagit ett folk som Allah vredgas på till bundsförvanter?” (Koranen 58:14). På samma sätt tillskrivs villfarelsen den som har den, även om Allah genom Sitt förutbestämmande har låtit dem gå vilse, såsom Han säger: ”Den Allah vägleder är den vägledde, och den Han låter gå vilse – för honom finner du ingen vägledare” (Koranen 18:17).

Och: ”Den Allah låter gå vilse har ingen vägledare, och Han låter dem irra blint i sin överträdelse” (Koranen 7:186), liksom i andra verser som visar att Han ensam har makten att vägleda och låta gå vilse. Detta är inte som qadariyya och deras efterföljare hävdar: att tjänarna själva väljer och utför detta. De åberopar verser vars innebörd inte är entydig som stöd för sin innovation och lämnar det som uttryckligen bemöter dem. Sådan är villfarelsens och överträdelsens folks metod.

I en autentisk hadith sägs: ”När ni ser dem som följer det som är tvetydigt i den, är det sådana som Allah har nämnt, så akta er för dem.” Detta syftar på Allahs ord: ”Men de i vars hjärtan det finns en avvikelse följer det tvetydiga i den” (Koranen 3:7). Lov och pris tillhör Allah: ingen innovationsanhängare har ett hållbart bevis i Koranen, för Koranen har kommit för att skilja sanningen från falskheten och skilja vägledning från villfarelse. Den innehåller ingen motsägelse eller oenighet, eftersom den är en uppenbarelse från Allah, den Vise, den Lovprisade.

Det är rekommenderat att den som har läst al-Fātiḥa säger ”āmīn” efter den. Det kan också uttalas ”amīn” med kort vokal. Innebörden är: ”Allah, besvara vår bön.” Belägget är vad imamen Aḥmad, Abū Dāwūd och at-Tirmiḏī återberättade från Wāʾil ibn Ḥuǧr, som sade: Jag hörde Profeten ﷺ läsa ”inte dem som drabbats av vrede och inte heller de vilsna”, och säga ”āmīn”, med utdraget ljud.

Enligt Abū Dāwūd höjde han rösten med det. At-Tirmiḏī sade: ”Detta är en god hadith.” Det har också återberättats från ʿAlī, Ibn Masʿūd och andra.

Abū Hurayra sade: När Allahs Sändebud ﷺ läste ”inte dem som drabbats av vrede och inte heller de vilsna” sade han ”āmīn”, så att de som stod närmast honom i första ledet kunde höra det. Abū Dāwūd och Ibn Māǧa återberättade detta, och Ibn Māǧa tillade: ”Så att moskén genljöd.” Ad-Dāraquṭnī återberättade den och sade: ”Dess berättarkedja är god.” Bilāl sade: ”Allahs Sändebud, låt mig inte komma före dig med āmīn.” Abū Dāwūd återberättade detta.

Abū Naṣr al-Qušayrī återgav från al-Ḥasan och Ǧaʿfar aṣ-Ṣādiq att de uttalade mīm i ”āmīn” med šadda, liksom i uttrycket ”den heliga helgedomen” (Koranen 5:2). Våra lärda och andra har sagt att detta rekommenderas både för den som befinner sig utanför bönen och, i ännu högre grad, för den som ber, vare sig han ber ensam, leder bönen eller följer imamen, och under alla omständigheter. I de två autentiska samlingarna återberättas från Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”När imamen säger āmīn, säg då āmīn.

Den vars āmīn sammanfaller med änglarnas āmīn får sina tidigare synder förlåtna.” I Muslim återberättas att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”När någon av er säger āmīn i bönen och änglarna i himlen säger āmīn, och det ena sammanfaller med det andra, får han sina tidigare synder förlåtna.” I Ṣaḥīḥ Muslim återberättas från Abū Mūsā som en profetisk hadith: ”När imamen säger ’och inte heller de vilsna’, säg då āmīn; Allah ska besvara er.”

Ǧuwaybir återberättade från aḍ-Ḍaḥḥāk, från Ibn ʿAbbās, som sade: Jag frågade: ”Allahs Sändebud, vad betyder āmīn?” Han svarade: ”Herre, gör det så.” Al-Ǧawharī sade att det betyder: ”Må det bli så.” At-Tirmiḏī sade att det betyder: ”Gör oss inte besvikna i vårt hopp.”

De flesta har sagt att innebörden är: ”Allah, besvara vår bön.” Al-Qurṭubī återgav från Muǧāhid, Ǧaʿfar aṣ-Ṣādiq och Hilāl ibn Kaysān att āmīn är ett av Allahs namn. Det har återberättats från Ibn ʿAbbās som en profetisk hadith, men den är inte autentisk, sade Abū Bakr ibn al-ʿArabī al-Mālikī.

Māliks anhängare har sagt att imamen inte säger āmīn, medan den som följer honom gör det, med stöd av vad Mālik återberättade från Sumayy, från Abū Ṣāliḥ, från Abū Hurayra: Allahs Sändebud ﷺ sade: ”När imamen säger ’och inte heller de vilsna’, säg då āmīn.” De åberopade också hadithen från Abū Mūsā: ”När han läser ’och inte heller de vilsna’, säg då āmīn.” Men vi har redan nämnt den hadith som återberättas i de båda Ṣaḥīḥ-samlingarna: ”När imamen säger āmīn, säg då āmīn”, och att Profeten ﷺ själv brukade säga āmīn när han läste ”inte dem som drabbats av vrede och inte heller de vilsna”.

Våra lärda har varit oense om huruvida den som följer imamen ska säga āmīn högt i böner där recitationen görs högt. Sammanfattningsvis: om imamen glömmer att säga āmīn ska den bedjande säga det högt; om imamen säger āmīn högt är den senare uppfattningen att den bedjande inte ska säga det högt. Detta är Abū Ḥanīfas ståndpunkt och en återberättad uppfattning från Mālik, eftersom āmīn är en åkallan bland böneformlerna och därför inte sägs högt, på samma sätt som andra böneformler. Den äldre uppfattningen är att den bedjande säger det högt.

Detta är imamen Aḥmad ibn Ḥanbals ståndpunkt och den andra återberättade uppfattningen från Mālik, i enlighet med den tidigare återberättelsen: ”så att moskén genljöd”. Det finns också en tredje uppfattning: om moskén är liten säger den bedjande det inte högt, eftersom de hör imamens recitation; om den är stor säger han det högt, så att āmīn når dem som befinner sig i moskéns olika delar. Allah vet bäst.

Imamen Aḥmad återberättade i sin Musnad från ʿĀʾiša, må Allah vara nöjd med henne, att judarna nämndes inför Allahs Sändebud ﷺ och han sade: ”De avundas oss inte för något så mycket som för fredagen, som Allah har väglett oss till medan de har gått vilse från den; böneriktningen, som Allah har väglett oss till medan de gått vilse från den; och vårt ’āmīn’ bakom imamen.” Ibn Māǧa återberättade det med ordalydelsen: ”Judarna har inte avundats er något så mycket som de avundas er för hälsningsfrasen och āmīn.”

Han återberättade också från Ibn ʿAbbās att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Judarna har inte avundats er något så mycket som de avundas er för att ni säger āmīn. Säg därför āmīn ofta.” I berättarkedjan finns Ṭalḥa ibn ʿAmr, som är svag.

Ibn Mardawayh återberättade från Abū Hurayra att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Āmīn är världarnas Herres sigill över Sina troende tjänare.” Från Anas återberättas att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Jag har fått āmīn i bönen och vid åkallan, något ingen före mig har fått, förutom kanske Mūsā: Mūsā brukade be och Hārūn säga āmīn. Avsluta därför era böner med āmīn, för Allah besvarar er.” Jag säger: Det är härifrån som några har hämtat ett argument från denna ädla vers och Allahs ord: ”Mūsā sade: ’Vår Herre, Du har skänkt Farao och hans stormän prakt och rikedomar i det jordiska livet.

Vår Herre, de leder människor bort från Din väg. Vår Herre, utplåna deras rikedomar och förhärda deras hjärtan, så att de inte tror förrän de ser det smärtsamma straffet.’ Han sade: ’Er bön har besvarats. Håll er därför båda fasta och följ inte de okunnigas väg’” (Koranen 10:88–89).

Bönen tillskrivs där endast Mūsā, men sammanhanget visar att Hārūn sade āmīn. Därför räknades han som en bedjande, vilket framgår av Allahs ord ”Er bön har besvarats”. Det visar att den som säger āmīn till en bön är som om han själv hade framfört den. Därför har några sagt att den som följer imamen inte ska recitera, eftersom hans āmīn efter recitationen av al-Fātiḥa är som hans egen recitation.

I en hadith sägs: ”Den som har en imam har imamens recitation som sin egen recitation.” Bilāl brukade säga: ”Låt mig inte komma före dig med āmīn.” Detta argument har anförts för att den som följer imamen inte behöver recitera i böner där recitationen görs högt. Allah vet bäst.

Därför återberättade Ibn Mardawayh: Aḥmad ibn al-Ḥasan berättade för oss: ʿAbdullāh ibn Muḥammad ibn Sallām berättade för oss: Isḥāq ibn Ibrāhīm berättade för oss: Ǧarīr berättade för oss från Layṯ ibn Abī Sulaym, från Kaʿb, från Abū Hurayra, som sade att Allahs Sändebud ﷺ sade: ”När imamen säger ’inte dem som drabbats av vrede och inte heller de vilsna’ och säger āmīn, och de på jorden säger āmīn så att deras āmīn sammanfaller med dem i himlen, förlåter Allah tjänaren hans tidigare synder. Den som inte säger āmīn är som en man som drog ut i strid med ett folk.

De drog lott, pilarna föll ut för dem, men hans pil föll inte ut. Han sade: ’Varför föll inte min pil ut?’ De svarade: ’Därför att du inte sade āmīn.’”

De flesta läser ”ġayri” med kasra som en beskrivning. Az-Zamaḫšarī sade att ordet också har lästs med fatḥa som ett tillståndsattribut; detta är Profetens ﷺ läsning och ʿUmar ibn al-Ḫaṭṭābs, och den har återberättats från Ibn Kaṯīr. Det som beskrivs är pronomenet i ”dem”, och det ord som styr tillståndsattributet är ”Du har välsignat”. Innebörden är: ”medan de är…” Det har också återberättats att Ubayy ibn Kaʿb läste det så, för att undvika missförståndet att uttrycket skulle samordnas med ”dem som Du har välsignat”, såsom i Allahs ord om dem: ”dem som Allah har förbannat och vredgats på” (Koranen 5:60).

Allah säger också: ”De gick vilse tidigare, förde många andra vilse och gick bort från den jämna vägen” (Koranen 5:77). Detta är tydligt.

Denna sura är även grunden för frågan om taʾmīn, att säga āmīn. Det har sagts att det innebär att ens āmīn sammanfaller med änglarnas i tid, eller i att bönen besvaras, eller i uppriktighetens egenskap. Allah vet bäst.

Tafsir al-Baghawi

Allahs ord: ”Led oss på den raka vägen!” ”Led oss” betyder: vägled oss. ʿAlī och Ubayy ibn Kaʿb sade: ”Gör oss fasta”, på samma sätt som man säger till någon som står: ”Stå kvar tills jag kommer tillbaka till dig”, det vill säga: ”Fortsätt med det du gör.” De troende ber denna bön trots att de redan är vägledda, med innebörden att de ber om att få förbli fasta och om ytterligare vägledning.

Enligt Ahl as-sunna upphör nämligen aldrig Allahs milda omsorg och vägledande ynnest.

Ordet ”väg” uttalas också med sīn. Detta återgav Uways från Yaʿqūb, och det är den ursprungliga formen. Den kallas ṣirāṭ eftersom den uppslukar dem som färdas på den. Den läses också med zāy, och Ḥamza läste den med ett ljud mellan zāy och ṣād.

Alla dessa former är korrekta språkbruk. De flesta recitatörer föredrar ṣād, eftersom det stämmer med den skrivna muṣḥafen.

Ibn ʿAbbās och Ǧābir, må Allah vara nöjd med dem båda, sade om ”den raka vägen”: ”Det är islam.” Detta är också Muqātils uppfattning. Ibn Masʿūd, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Det är Koranen.” Det har återberättats från ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, som en profetisk hadith: ”Den raka vägen är Allahs bok.”

Saʿīd ibn Ǧubayr sade: ”Vägen till paradiset.” Sahl ibn ʿAbdullāh sade: ”Sunnans och gemenskapens väg.” Bakr ibn ʿAbdullāh al-Muzanī sade: ”Allahs Sändebuds väg ﷺ.” Abū al-ʿĀliya och al-Ḥasan sade: ”Allahs Sändebud, hans familj och hans två följeslagare.” I språket betyder det ursprungligen den tydliga vägen.

Allahs ord ”vägen för dem som Du har välsignat” betyder: dem som Du har skänkt vägledning och framgång. ʿIkrima sade: ”Du har skänkt dem den gåvan genom att göra dem fasta i tron och ståndaktiga; det är profeterna, frid vare med dem.” Det har också sagts att de är alla som Allah har gjort fasta i tron, bland profeterna och de troende som Allah nämner i orden: ”De ska vara tillsammans med dem som Allah har välsignat: profeterna…” (Koranen 4:69). Ibn ʿAbbās sade: ”Det är Mūsās och ʿĪsās folk innan de förändrade sin religion.”

ʿAbd ar-Raḥmān ibn Zayd sade: ”Det är Profeten ﷺ och dem som var med honom.” Abū al-ʿĀliya sade: ”Det är Profetens familj ﷺ, Abū Bakr och ʿUmar, må Allah vara nöjd med dem, och hans hushåll.” Šahr ibn Ḥawšab sade: ”Det är Allahs Sändebuds följeslagare ﷺ och hans familj.”

Ḥamza läste pronomenändelserna i orden ”dem”, ”hos dem” och ”till dem” med ḍamma på hāʾ. Yaʿqūb läser varje hāʾ med föregående stumt yāʾ med ḍamma i dualis och plural, utom i uttrycket ”mellan deras händer och deras fötter”. De övriga läser ändelserna med kasra. Den som läser med ḍamma återför hāʾ till dess ursprungliga form, eftersom den har ḍamma när den står ensam.

Den som läser med kasra gör det på grund av det stumma yāʾ som föregår den; kasra och yāʾ hör ihop.

Ibn Kaṯīr och Abū Ǧaʿfar läser varje mīm i plural med förlängning vid sammanläsning, om den inte följs av en stum konsonant; om en stum konsonant följer förlängs den inte. Nāfiʿ har valfrihet. Warš läser den med ḍamma före en hamzat al-qaṭʿ. Om den följs av en hamzat al-waṣl och hāʾ föregås av kasra eller ett stumt yāʾ, läser Ḥamza och al-Kisāʾī både hāʾ och mīm med ḍamma.

Abū ʿAmr läser båda med kasra, och Yaʿqūb gör detsamma när föregående ljud har kasra. De övriga läser mīm med ḍamma och hāʾ med kasra, antingen på grund av yāʾ eller på grund av kasran före den; mīm får ḍamma enligt sin grundform.

Allahs ord ”inte dem som drabbats av vrede” betyder: inte vägen för dem som Du har vredgats på. Vrede innebär en vilja att utkräva vedergällning av syndarna. Allahs vrede drabbar inte syndande troende; den drabbar endast de otroende. ”Och inte heller de vilsna” betyder: inte heller de som gått vilse från vägledningen.

Den allvarligaste formen av ḍalāl är undergång och försvinnande. Man säger att vatten har gått vilse i mjölken när det har försvunnit och inte längre märks.

”Ġayr” betyder här ”inte”, och ”lā” betyder ”och inte heller”. Därför är samordningen tillåten, såsom man säger: ”Den och den är inte god och inte heller storsint.” Men om ”ġayr” betyder ”förutom” är det inte tillåtet att samordna det med ”lā”. Det är inte korrekt att säga: ”Jag har någon annan än ʿAbdullāh och inte Zayd.”

ʿUmar ibn al-Ḫaṭṭāb, må Allah vara nöjd med honom, läste: ”Vägen för dem som Du har välsignat, inte dem som drabbats av vrede och inte heller de vilsna”, med ordet ”inte” upprepat framför ”de vilsna”.

Det har sagts att de som drabbats av vrede är judarna och de vilsna är de kristna, eftersom Allah har beskrivit judarna som drabbade av vrede: ”den som Allah har förbannat och vredgats på” (Koranen 5:60), och beskrivit de kristna som vilse: ”Följ inte begären hos människor som tidigare gick vilse” (Koranen 5:77). Sahl ibn ʿAbdullāh sade: ”Inte dem som drabbats av vrede genom innovationer och inte heller dem som gått vilse från sunna.”

Det är sunnah för den som har avslutat recitationen av al-Fātiḥa att efter en kort paus säga ”āmīn”. Det uttalas lätt. Enligt grammatikerna är det tillåtet att förlänga den eller uttala den med kort vokal. Innebörden är: ”Allah, hör och besvara.”

Ibn ʿAbbās och Qatāda sade: ”Det betyder: må det bli så.” Muǧāhid sade: ”Det är ett av Allahs namn.” Det har också sagts att det är bönens sigill. Det har vidare sagts att det är Allahs sigill över Sina tjänare, som skyddar dem mot olyckor liksom ett sigill skyddar ett brev från att skadas eller dess innehåll från att komma fram.

Imamen Abū ʿAlī al-Ḥusayn ibn Muḥammad al-Qāḍī och Abū Ḥāmid Aḥmad ibn ʿAbdullāh aṣ-Ṣāliḥī berättade för oss och sade: Abū Bakr Aḥmad ibn Ḥasan al-Ḥīrī berättade för oss: Abū ʿAlī Muḥammad ibn Aḥmad ibn Muḥammad ibn Maʿqil al-Mayḏānī berättade för oss: Muḥammad ibn Yaḥyā berättade för oss: ʿAbd ar-Razzāq berättade för oss från Maʿmar, från az-Zuhrī, från Ibn al-Musayyib, från Abū Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Profeten ﷺ sade: ”När imamen säger ’inte dem som drabbats av vrede och inte heller de vilsna’, säg då āmīn. Änglarna säger āmīn och imamen säger āmīn.

Den vars āmīn sammanfaller med änglarnas āmīn får sina tidigare synder förlåtna.” Det är en autentisk hadith.