Bön om nåd och vägledning

Tafsir av shejk Abd ar-Rahman as-Saʿdi

Därefter nämnde Han deras berättelse i korthet och utvecklade den sedan närmare. Han säger: ”Då ynglingarna tog sin tillflykt” — det vill säga de unga männen — ”till grottan”, med avsikten att skydda sig och hålla sig undan sitt folks försök att utsätta dem för prövning. ”Och de sade: Vår Herre! Ge oss nåd från Dig” — det vill säga nåd som gör oss ståndaktiga, skyddar oss från det onda och hjälper oss att göra det goda — ”och bered åt oss en rätt väg i vår angelägenhet” — det vill säga gör varje medel som leder till rätt väg lätt för oss och rätta till det som gäller vår religion och vårt världsliga liv.

De förenade alltså ansträngningen att fly undan prövningen och ta sig till en plats där de kunde hålla sig gömda med att ödmjukt vädja till Allah och be Honom underlätta deras angelägenheter. De förlitade sig inte på sig själva eller på skapelsen. Därför besvarade Allah deras bön.

Tafsir av imam Ibn Kathir

Hans ord: ”Då ynglingarna tog sin tillflykt till grottan och sade: ’Vår Herre! Ge oss nåd från Dig och bered åt oss en rätt väg i vår angelägenhet’” (18:10). Den Upphöjde berättar om dessa ynglingar, som flydde från sitt folk med sin religion för att folket inte skulle utsätta dem för prövning. De flydde därför och tog sin tillflykt till en grotta i ett berg för att gömma sig undan sitt folk.

När de kommit in bad de Allah, den Upphöjde, om Hans nåd och mildhet mot dem och sade: ”Vår Herre! Ge oss nåd från Dig”, det vill säga: skänk oss nåd från Dig, så att Du förbarmar Dig över oss och skyddar oss från vårt folk. ”Och bered åt oss en rätt väg i vår angelägenhet”, det vill säga: bestäm för oss ett rätt utfall i denna angelägenhet; gör vårt slut gott, liksom det sägs i hadithen: ”Vad Du än bestämmer för oss, låt dess slut bli gott.”

I al-Musnad återges från Busr ibn Abī Arṭāʾ att Allahs Sändebud ﷺ brukade be: ”Allah, gör vårt slut gott i alla angelägenheter och skydda oss från skam i denna värld och straffet i det kommande livet.”

Tafsir al-Baghawi

Därefter berättade Allah om grottans folks historia. ”Då ynglingarna tog sin tillflykt till grottan”, det vill säga begav sig dit. Det råder olika uppfattningar om varför de tog sig till grottan.

Muḥammad ibn Isḥāq ibn Yasār sade: Evangeliets folk hade blivit splittrade, synderna bland dem hade tilltagit och deras kungar hade överskridit gränserna, tills de började dyrka avgudar och offra åt falska gudar. Bland dem fanns dock människor som höll fast vid Messias religion och fortsatte att dyrka Allah och hålla fast vid Hans enhet. Bland de kungar som gjorde så fanns en romersk kung som kallades ”Daqyānūs”. Han dyrkade avgudar, offrade åt falska gudar och dödade den som motsatte sig honom.

Han brukade besöka de romerska byarna och lämnade inte någon by han kom till utan att pröva dess invånare: de måste dyrka avgudar och offra åt falska gudar, annars dödade han dem. Till slut kom han till staden där grottans folk bodde, nämligen Efesos. När han kom dit blev de troende svårt prövade. De gömde sig för honom och flydde åt olika håll.

När Daqyānūs kom till staden befallde han att de troende skulle spåras upp och samlas inför honom. Han utsåg en grupp otrogna ur stadens folk till vakter, som skulle leta efter de troende där de befann sig och föra dem till Daqyānūs. Han gav dem valet mellan att dödas eller att dyrka avgudar och offra åt falska gudar. Några valde livet, medan andra vägrade dyrka någon annan än Allah och därför dödades.

När de starka i tron på Allah såg detta började de överlämna sig åt tortyr och död. De dödades och styckades, och de avskurna kroppsdelarna hängdes på stadsmurens olika sidor och vid stadens portar. Prövningen blev svår.

När ynglingarna såg detta blev de djupt bedrövade. De ställde sig upp och ägnade sig åt bön, fasta, välgörenhet, lovprisning och åkallan. De var bland romarnas förnämsta och bestod av åtta män. De grät och vädjade ödmjukt till Allah och sade: ”Vår Herre är himlarnas och jordens Herre.

Vi kommer aldrig att åkalla någon annan gud än Honom; då skulle vi sannerligen ha sagt något orimligt om vi dyrkade någon annan än Honom. Avlägsna denna prövning från Dina troende tjänare och lyft denna olycka från dem, så att de öppet kan dyrka Dig.”

Medan de var i detta tillstånd och hade gått in i en böneplats kom vakterna över dem. De fann dem med ansiktena mot marken, gråtande och ödmjukt bedjande till Allah. Vakterna sade: ”Vad är det som har hindrat er från att lyda kungens befallning? Följ med till honom.”

De förde fram sitt ärende till Daqyānūs och sade: ”Du samlar människor för att offra åt dina gudar, men dessa ynglingar, som tillhör din egen familj, hånar dig och trotsar din befallning!”

När Daqyānūs fick höra detta lät han kalla dem. De kom med ögonen fyllda av tårar och ansiktena täckta av jord. Han sade till dem: ”Vad hindrade er från att närvara vid offret åt våra gudar, som dyrkas på jorden, och från att följa stadens förnämsta män? Välj: antingen offrar ni åt våra gudar eller så dödar jag er.”

Maksalmīnā, den äldste av dem, sade: ”Vi har en Gud vars storhet fyller himlarna och jorden. Vi kommer aldrig att åkalla någon annan gud än Honom. Honom tillkommer lovprisning, upphöjelse och förhärligande från våra hjärtan, uppriktigt och för alltid. Honom dyrkar vi och Honom ber vi om räddning och det goda.

De falska gudarna kommer vi aldrig att dyrka. Gör med oss vad du vill.” Maksalmīnāhs följeslagare sade till Daqyānūs detsamma som han hade sagt.

När de sagt detta befallde Daqyānūs att de skulle fråntas de ämbetsdräkter som de bar som förnäma män. Sedan sade han: ”Jag ska ta hand om er och verkställa det straff jag har hotat er med. Det enda som hindrar mig från att straffa er genast är att ni är unga och ännu inte vuxna. Jag vill inte förgöra er förrän jag har gett er en frist, så att ni kan tänka efter och återfå ert förnuft.”

Därefter lät han ta ifrån dem deras smycken av guld och silver och befallde att de skulle föras bort.

Daqyānūs reste till en annan stad i närheten för att uträtta ett ärende. När ynglingarna såg att han hade gett sig av ville de hinna före honom tillbaka. De fruktade att han skulle komma tillbaka till deras stad och åter ta upp deras sak. De kom överens om att var och en skulle ta pengar ur sin fars hus, ge bort en del i välgörenhet och ta med sig resten som proviant.

Sedan skulle de bege sig till en grotta nära staden, i ett berg som kallades Bakh­lūs, och stanna där för att dyrka Allah. När Daqyānūs kom tillbaka skulle de gå fram inför honom och låta honom göra med dem vad han ville.

Var och en av ynglingarna gick till sin fars hus, tog pengar och gav bort en del i välgörenhet. Sedan gav de sig av med resten. En hund som tillhörde dem följde efter dem. De stannade i grottan.

Kaʿb al-Aḥbār sade: De passerade en hund som följde efter dem. De jagade bort den, men den gjorde så flera gånger. Då sade hunden: ”Mitt folk, vad vill ni mig? Var inte rädda för mig. Jag älskar Allahs älskade. Sov, så ska jag vaka över er.”

Ibn ʿAbbās sade: De flydde om natten från Daqyānūs. De var sju och passerade en herde som hade en hund. Herden följde deras religion, och hans hund följde med. De lämnade staden och kom till grottan, som låg nära den.

Ibn Isḥāq sade: De stannade där och hade inget annat för sig än bön, fasta, lovprisning, upphöjelse och tacksägelse, i sökandet efter Allahs välbehag. De anförtrodde sina pengar åt en av dem, som hette Tamlīkhā. Han var den mest välbyggde och starkaste av dem. När han gick in i staden tog han av sig sina fina kläder och satte på sig kläder som fattiga människor brukade bära när de bad om mat.

Sedan tog han sina pengar och begav sig till staden för att i hemlighet köpa mat och dryck åt dem och ta reda på nyheter: hade han och hans följeslagare nämnts? Därefter återvände han till dem.

De levde så en tid. Sedan kom Daqyānūs till staden och befallde stadens förnämsta män att offra åt de falska gudarna. De troende blev rädda. Tamlīkhā befann sig i staden för att köpa mat åt sina följeslagare. Han kom tillbaka gråtande med bara lite mat och berättade för dem att tyrannen hade kommit till staden, att de hade blivit omnämnda och att man letade efter dem tillsammans med stadens förnämsta män.

De blev rädda, föll ned på sina ansikten och bad Allah ödmjukt. De sökte Hans beskydd mot prövningen.

Sedan sade Tamlīkhā till dem: ”Mina bröder, lyft era huvuden, ät och förlita er på er Herre.” De lyfte sina huvuden, med tårarna rinnande ur ögonen, och åt. Det var vid solnedgången. Sedan satte de sig och samtalade, studerade och påminde varandra.

Medan de var så lät Allah sömnen falla över dem i grottan. Deras hund låg med frambenen utsträckta vid grottans öppning. Det som drabbade dem drabbade också hunden. De var troende och förvissade, och deras proviant låg vid deras huvuden.

Nästa dag saknade Daqyānūs dem. Han letade efter dem men fann dem inte. Han sade till några av sina män: ”Jag är bekymrad över dessa ynglingar som har gett sig av. De trodde att jag var arg på dem, eftersom de inte förstod vad jag menade.

Jag skulle inte ha varit hård mot dem om de ångrat sig och dyrkat mina gudar.” Stadens förnämsta män sade: ”Du bör inte visa barmhärtighet mot upproriska, trotsiga syndare. Du gav dem en frist. Om de ville ha vänt tillbaka under den tiden, hade de kunnat göra det, men de ångrade sig inte.”

När Daqyānūs hörde detta blev han mycket arg. Han lät kalla deras fäder och frågade dem om dem: ”Berätta om era upproriska söner som trotsade mig!” De svarade: ”Vi har inte trotsat dig. Varför skulle du döda oss för några upproriska män som har tagit våra pengar och slösat bort dem på stadens marknader?

Sedan gav de sig av och klättrade upp på ett berg som heter Bakh­lūs.” När de sagt detta lät han dem gå.

Daqyānūs visste inte vad han skulle göra med ynglingarna. Allah ingav honom tanken att beordra att grottans öppning skulle muras igen. Allah ville hedra ynglingarna, göra dem till ett tecken för ett folk som skulle komma efter dem och tydliggöra att Timmen verkligen ska komma, utan något tvivel, och att Allah ska uppväcka dem som ligger i gravarna. Daqyānūs befallde därför att grottan skulle stängas till.

Han sade: ”Låt dem vara där inne i grottan. De kommer att dö av hunger och törst, och grottan de själva valt blir deras grav.” Han trodde att de var vakna och visste vad han gjorde med dem, men Allah hade låtit deras själar somna. Deras hund låg med frambenen utsträckta vid grottans öppning.

Det som drabbade dem hade drabbat hunden, och de vände sig från den ena sidan till den andra.

Därefter kom två troende män i kung Daqyānūs hushåll, som dolde sin tro. Den ene hette Yandrus och den andre Rūnās. De kom överens om att skriva ned ynglingarnas historia, deras släkter, namn och berättelse på en blytavla. De lade tavlan i en kopparkista och gömde kistan i byggnaden.

De sade: ”Kanske låter Allah ett troende folk upptäcka dessa ynglingar före uppståndelsens dag, så att den som finner dem får veta vilka de är när han läser denna skrift.” De gjorde så och byggde över platsen. Daqyānūs levde vidare, sedan dog han och hans folk. Många generationer kom och gick, och kungar avlöste varandra.

ʿUbayd ibn ʿUmayr sade: Grottans folk var unga män, prydda med halsringar och armband och med lockigt hår. Deras jakthund var med dem. De gick ut till en stor högtid, klädda praktfullt och i ett högtidligt följe. De tog med sig de gudar som de dyrkade.

Allah hade emellertid ingett tron i ynglingarnas hjärtan. En av dem var kungens minister. De trodde och dolde sin tro, var och en för sig. De sade inom sig: ”Låt oss lämna dessa människor, så att vi inte drabbas av straff för deras brott.”

En av ynglingarna gick ut och satte sig i skuggan av ett träd. Sedan kom en annan och såg honom sitta ensam. Han hoppades att den andre delade hans tro, utan att visa det. Därefter kom ännu en, och de samlades på en plats.

En av dem sade: ”Vad har fört er samman?” Var och en dolde sin tro för de andra av rädsla för sitt liv. Sedan sade de: ”Låt var och en gå undan med en kamrat och berätta sin hemlighet för honom.” De gjorde så och upptäckte att alla trodde.

Det fanns en grotta i ett berg i närheten. En av dem sade: ”Ta er till grottan. Er Herre kommer att låta Sin nåd omfatta er.” De gick in i grottan tillsammans med sin jakthund och sov där i trehundra år, och lade därtill nio.

Deras folk saknade dem och letade efter dem, men Allah lät deras spår och grottan försvinna för dem. De skrev deras namn och släkter på en tavla: ”Dessa och dessa, söner till våra kungar, försvann under denna månad och detta år, under kung den och dens regering.” De lade tavlan i kungens skattkammare och sade: ”Detta kommer en dag att få betydelse.” Kungen dog, och generationer följde efter varandra.

Wahb ibn Munabbih sade: En av Jesu lärjungar, frid vare med honom, kom till grottfolkets stad och ville gå in. Han fick veta att det stod en avgud vid stadsporten och att ingen fick gå in utan att falla ned inför den. Han ville inte gå in och begav sig därför till ett badhus nära staden. Där hyrde han ut sin arbetskraft åt badhusägaren och arbetade där.

Badhusägaren märkte välsignelsen i sitt badhus och fäste sig vid honom. Några unga män från staden började också umgås med honom. Han berättade för dem om himlen och jorden och livet efter döden, och de trodde på honom och bekräftade det han sade. Han hade kommit överens med badhusägaren om att nätterna skulle tillhöra honom, så att ingen skulle hindra honom från att vara ensam eller be.

Så fortsatte det tills kungens son kom till badhuset med en kvinna och gick in där med henne. Lärjungen tillrättavisade honom: ”Du är kungens son och går in här tillsammans med henne?” Sonen skämdes och gick därifrån. En annan gång återkom han och lärjungen sade samma sak.

Sonen skymfade och tillrättavisade honom, men brydde sig inte om det han sade. De gick in tillsammans och dog i badhuset. Kungen fick höra: ”Badhusägaren har dödat din son.” Han lät leta efter lärjungen, men denne gick inte att finna och flydde.

Kungen frågade: ”Vilka brukade umgås med honom?” De nämnde ynglingarna. Man letade efter dem, och de lämnade staden. På vägen mötte de en vän som delade deras tro. Han följde med dem, och en hund följde med honom. När natten föll tog de sin tillflykt till grottan och sade: ”Vi stannar här till morgonen, om Allah vill, och sedan får ni se vad ni ska göra.”

Allah lät sömnen falla över dem. Kungen gav sig ut med sina män för att leta efter dem och fann dem. De gick in i grottan, men när en av männen försökte gå in greps han av skräck och kunde inte. Ingen annan kunde heller gå in.

En av dem sade: ”Skulle du inte ha dödat dem om du hade fått tag i dem?” Han svarade: ”Jo.” Då sade mannen: ”Mura igen grottan över dem.” De murade igen grottans öppning. Senare sökte en herde skydd för regnet vid grottan och tänkte: ”Det vore bra att öppna den här grottan och låta fåren gå in i den undan regnet.”

Han fortsatte att arbeta med öppningen tills den gick att öppna. Nästa morgon återgav Allah ynglingarna deras själar.

Muḥammad ibn Isḥāq sade: Därefter blev en rättfärdig man vid namn ”Bīdrūs” kung över landet. Han regerade i sextioåtta år. Under hans styre delades folket i grupper: några trodde på Allah och visste att Timmen är sann, medan andra förnekade den. Den rättfärdige kungen sörjde detta djupt.

Han grät och bad ödmjukt till Allah, bedrövad över att lögnens folk blev allt fler och fick övertaget över sanningens folk. De sade: ”Det finns inget liv utom detta världsliga liv. Det är bara själarna som uppväcks, inte kropparna.” Bīdrūs sände efter människor som han ansåg vara goda och ledare bland folket, men de började förneka Timmen och var nära att vända folket bort från sanningen och lärjungarnas religion.

När den rättfärdige kungen såg detta gick han in i sitt hus och stängde dörren. Han klädde sig i säckväv, lade aska under sig och satte sig på den. Länge bad han ödmjukt till Allah natt och dag och grät. Han sade: ”Min Herre, Du ser hur oense dessa människor är. Sänd dem ett tecken som gör sanningen tydlig för dem.”

Då ville den Barmhärtige, den Nåderike, som inte vill att tjänarna ska gå under, låta grottans ynglingar träda fram och göra deras berättelse tydlig för människorna. Han ville göra dem till ett tecken och bevis för dem, så att de skulle veta att Timmen verkligen ska komma utan något tvivel. Han ville besvara sin rättfärdige tjänare Bīdrūs och fullborda Sin välsignelse över honom samt samla de troende som hade skingrats. Allah ingav en man i staden där grottan låg, en man som hette ”Ulyānūs”, tanken att riva byggnaden vid grottöppningen och använda stenarna till att bygga en inhägnad åt sina får.

Han anställde två unga män, som började ta bort stenarna och bygga inhägnaden. De fortsatte tills de hade avlägsnat allt som täckte grottöppningen och öppnat ingången. Allah dolde ynglingarna för människorna genom att inge dem skräck. När grottans öppning blottades tillät Allah, den Allsmäktige, som råder över allt och återger de döda livet, ynglingarna att sätta sig upp mitt inne i grottan.

De satte sig glada, med strålande ansikten och frid i sinnet. De hälsade på varandra, som om de just hade vaknat vid den tid då de brukade vakna efter natten. Sedan steg de upp och bad, på samma sätt som de brukade. Ingen kunde se något avvikande i deras ansikten eller färg; de såg ut som när de hade somnat. De trodde att Daqyānūs fortfarande letade efter dem.

När de avslutat bönen sade de: ”Låt Tamlīkhā, han som förvaltar våra pengar, berätta för oss vad folket sade om oss i går kväll inför tyrannen.” De trodde att de bara hade sovit så länge som de brukade. De inbillade sig att de kanske hade sovit längre än vanligt och frågade varandra: ”Hur länge har ni sovit?” De sade: ”En dag eller en del av en dag.”

Sedan sade de: ”Er Herre vet bäst hur länge ni har varit här.” Allt detta tycktes dem vara en kort tid. Tamlīkhā sade till dem: ”Man har letat efter er i staden men inte funnit er. I dag tänker man föra er fram och offra er åt de falska gudarna eller döda er.

Därefter får Allah göra vad Han vill.” Maksalmīnā sade: ”Mina bröder, vet att ni ska möta Allah. Förneka inte tron efter att ni trott, om Allahs fiende kallar er.”

Sedan sade de till Tamlīkhā: ”Gå till staden och ta reda på vad folk säger om oss och vad som sägs inför Daqyānūs. Var försiktig och låt ingen lägga märke till dig. Köp mat åt oss och ta med den hit. Ta mer än den mat du tog med förra gången, för vi har blivit hungriga.”

Tamlīkhā gjorde som han brukade: han bytte kläder, tog på sig sina förklädnadskläder och tog med sig pengar. När han passerade grottöppningen såg han att stenarna hade tagits bort och förundrades, men fortsatte utan att fästa sig vid det. Han gick i hemlighet till stadsporten och tog en omväg, rädd att någon skulle se och känna igen honom. Han visste inte att Daqyānūs och hans folk hade dött trehundra år tidigare.

När Tamlīkhā kom till stadsporten såg han högt ovanför porten ett kännetecken som användes av de troende när tron var rådande. Han förundrades när han såg det och kastade hemliga blickar åt höger och vänster. Sedan lämnade han porten och gick till en annan stadsport, där han såg samma kännetecken. Han tyckte att staden inte var den han kände.

Han såg många människor som han aldrig tidigare hade sett, gick omkring förvånad och kände sig vilsen. Sedan gick han tillbaka till den port han först hade kommit till och sade för sig själv: ”Vad är detta? I går kväll dolde de troende detta kännetecken och höll det hemligt, men i dag är det synligt. Kanske sover jag?”

Men han märkte att han inte sov. Han tog sin mantel och lade den över huvudet, gick in i staden och vandrade genom marknadsgatorna. Han hörde människor svära vid Jesus, Marias son, och blev ännu mer förskräckt. Han kände sig rådvill och lutade ryggen mot en stadsmur.

För sig själv sade han: ”Vid Allah, jag förstår inte vad detta är. I går kväll fanns det ingen på jorden som kunde nämna Jesus, Marias son, utan att bli dödad. Men i dag hör jag alla nämna Jesus utan att någon är rädd.” Sedan tänkte han: ”Kanske är detta inte staden jag känner.

Jag känner inte till någon stad nära vår stad.” Han stod där, förvirrad, och frågade en ung man: ”Vad heter den här staden?” Han svarade: ”Den heter Efesos.” Tamlīkhā tänkte: ”Kanske har något drabbat mig eller min hjärna.

Jag borde skynda mig härifrån innan jag blir förödmjukad eller råkar ut för något ont och går under.” Sedan samlade han sig och sade: ”Det vore lättare för mig om jag skyndade mig ut ur staden innan någon upptäcker mig.”

Han gick fram till dem som sålde mat och tog fram pengarna han hade med sig. Han räckte dem till en man och sade: ”Sälj mig mat för dessa pengar.” Mannen tittade på pengarnas utseende och prägling och förundrades. Han räckte dem vidare till en kamrat, som också tittade på dem.

De började skicka pengarna mellan sig och förundras. Sedan rådgjorde de med varandra. Några sade: ”Den här mannen har hittat en gammal skatt som har legat gömd i jorden sedan en avlägsen tid.” När Tamlīkhā såg dem rådslå om honom blev han mycket rädd och började darra.

Han trodde att de hade känt igen honom och att de tänkte föra honom till sin kung Daqyānūs. Fler människor kom fram och ville veta vem han var. Han sade, skräckslagen: ”Var snälla mot mig. Ni har tagit mina pengar, så behåll dem.

Jag behöver inte er mat.” De sade: ”Vem är du, unge man, och vad är det med dig? Vid Allah, du har funnit en skatt från forna tider och vill gömma den för oss. Följ med oss, visa oss var den är och dela med dig, så ska vi behandla dig väl.

Om du inte gör det tar vi dig till härskaren, som kommer att döda dig.” När han hörde detta tänkte han: ”Nu har allt det jag fruktade drabbat mig.” De sade: ”Du kan inte dölja det du har funnit.” Tamlīkhā visste inte vad han skulle svara.

Han var så rädd att han inte kunde säga något. När de såg att han inte talade tog de hans mantel, lade den runt hans hals och började föra honom genom stadens gränder. Nyheten nådde stadens invånare: ”En man har en skatt.” Folk i alla åldrar samlades omkring honom, tittade på honom och sade: ”Vid Allah, den här unge mannen kommer inte från vår stad.

Vi har aldrig sett honom här och känner honom inte.” Tamlīkhā visste inte vad han skulle säga. När folket samlades omkring honom blev han rädd och teg. Han var säker på att hans far och bröder bodde i staden och att hans släkt var bland stadens förnämsta.

Han trodde att de skulle komma när de hörde om honom och befria honom. Medan han stod där förvirrad och väntade på att någon i hans familj skulle komma och rädda honom, förde de bort honom till stadens två ledare och förvaltare, två rättfärdiga män. Den ene hette ”Arius” och den andre ”Tantiyus”.

När de förde honom till dem trodde Tamlīkhā att de förde honom till tyrannen Daqyānūs. Han såg sig omkring åt höger och vänster. Folket hånskrattade åt honom som åt en galning. Tamlīkhā grät och lyfte huvudet mot himlen.

Han sade inom sig: ”Allah, himlarnas och jordens Gud, ge mig i dag tålamod och låt en ande från Dig komma med mig och stärka mig inför denne tyrann.” Han grät och tänkte: ”De har skilt mig från mina bröder. Om de bara visste vad jag har råkat ut för, skulle de komma och stå tillsammans med mig inför denne tyrann. Vi hade ju lovat varandra att hålla ihop och inte förneka Allah eller sätta något vid Hans sida.

De har skilt mig från dem, och jag kommer aldrig att se dem igen. Vi lovade varandra att aldrig skiljas åt, vare sig i livet eller i döden.” Tamlīkhā tänkte detta för sig själv, vilket han senare berättade för sina följeslagare. Så kom han fram till de två rättfärdiga männen Arius och Tantiyus.

När Tamlīkhā såg att de inte förde honom till Daqyānūs upphörde gråten och han lugnade sig. Arius tog pengarna. De två männen undersökte dem och förundrades. En av dem frågade: ”Var är skatten du har funnit, unge man?” Tamlīkhā svarade: ”Jag har inte hittat någon skatt.

Detta är pengar från min familj, med stadens prägling, men vid Allah vet jag inte vad som pågår eller vad jag ska säga er.” En av männen frågade: ”Vem är du då?” Tamlīkhā svarade: ”Jag trodde att jag hörde till den här staden.” De frågade: ”Vem är din far, och vem här känner dig?”

Han berättade sin fars namn, men ingen kände honom eller hans far. En av männen sade: ”Du ljuger. Berätta sanningen.” Tamlīkhā visste inte vad han skulle säga och sänkte huvudet mot marken. Några av dem omkring sade: ”Han är galen.”

Andra sade: ”Han är inte galen, men låtsas vara det för att komma undan.” En av männen såg skarpt på honom och sade: ”Tror du att vi ska skicka iväg dig och tro på att dessa pengar tillhör din far och är präglade här i staden? De är över trehundra år gamla, medan du är en ung man. Tror du att du kan bedra och håna oss, fast vi är gråhåriga och stadens förnämsta män och ledare står omkring dig?

Stadens skattkammare är i våra händer, och där finns inte en dirham eller dinar av denna prägling. Jag tror att jag snart ska beordra att du torteras hårt och sedan fängslas tills du erkänner vilken skatt du har funnit.”

Tamlīkhā sade: ”Låt mig fråga er om en sak. Om ni svarar ska jag berätta vad jag vet.” De sade: ”Fråga, vi ska inte dölja något för dig.” Han frågade: ”Vad hände med kung Daqyānūs?” De svarade: ”Vi känner inte till någon kung på jorden i dag som heter Daqyānūs.

Han var en kung som dog för länge sedan, och många generationer har dött efter honom.” Tamlīkhā sade: ”Då är jag verkligen förvirrad, och ingen kommer att tro på det jag säger. Vi var en grupp unga män, och kungen tvingade oss att dyrka avgudar och offra åt falska gudar. Vi flydde från honom i går kväll och somnade.

När jag vaknade gick jag ut för att köpa mat åt dem och ta reda på nyheterna, och nu är jag här, som ni ser.” Han bad dem följa med till grottan i berget Banjalūs: ”Jag ska visa er mina följeslagare.” När Arius hörde Tamlīkhās ord sade han: ”Mitt folk, detta kan vara ett av Allahs tecken, som Allah har låtit visa sig genom denne unge man. Låt oss följa med honom så att han visar oss sina följeslagare.”

Arius och Astiyus följde med honom, och stadens invånare, både unga och gamla, begav sig tillsammans med dem mot grottans folk för att se dem. När grottans ynglingar såg att Tamlīkhā dröjde med maten och drycken längre än han brukade, trodde de att han hade blivit gripen och förts till deras kung Daqyānūs. Medan de oroade sig och fruktade detta hörde de ljud och hästtramp när en grupp närmade sig. De trodde att Daqyānūs tyrann hade skickat bud efter dem.

De reste sig för att be, hälsade på varandra och förmanade varandra. De sade: ”Låt oss gå till vår bror Tamlīkhā. Han står nu inför tyrannen och väntar på att vi ska komma.” Medan de satt där inne såg de plötsligt Arius och hans följeslagare stå vid grottans öppning.

Tamlīkhā gick före dem in till sina följeslagare, gråtande. När de såg honom gråta grät de med honom. Sedan frågade de vad som hade hänt. Han berättade hela historien. Då förstod de att de hade sovit hela denna tid på Allahs befallning och att de hade väckts för att bli ett tecken för människorna, bekräfta uppståndelsen och visa att Timmen verkligen ska komma, utan något tvivel.

Efter Tamlīkhā gick Arius in. Han såg en kopparkista förseglad med en silverstämpel vid grottans öppning. Han kallade dit en av stadens förnämsta män, och de öppnade kistan. Där fann de två blytavlor med följande inskription: ”Maksalmīnā, Makhslimīnā, Tamlīkhā, Marṭūnus, Kashṭūnus, Yabrūnus, Dīmūs, Baṭyūs och Ḥālūsh var unga män som flydde från sin kung, tyrannen Daqyānūs, av rädsla för att han skulle utsätta dem för prövning i deras religion.

De gick in i denna grotta. När deras gömställe blev känt befallde han att grottan skulle muras igen med stenar. Vi har skrivit ned deras historia och berättelse, så att de som kommer efter oss ska få veta den om de finner dem.” När de läste detta förundrades de och prisade Allah, som hade visat dem ett tecken på uppståndelsen genom ynglingarna.

De höjde sina röster i lovprisning och förhärligande av Allah. Sedan gick de in till ynglingarna i grottan och fann dem sittande bland dem, med strålande ansikten och kläder som inte hade slitits. Arius och hans följeslagare föll ned på sina ansikten och prisade Allah, som hade visat dem ett av Sina tecken. De samtalade med varandra, och ynglingarna berättade vad de hade utstått från sin kung Daqyānūs.

Därefter skickade Arius och hans följeslagare ett bud till sin kung, den rättfärdige Bīdrūs: ”Skynda hit, så att du får se ett av Allahs tecken, som Han har låtit visa sig i ditt rike och gjort till ett tecken för alla människor, ett ljus och en bekräftelse på uppståndelsen. Skynda hit till de ynglingar som Allah, den Mäktige och Upphöjde, har återväckt efter att ha låtit dem dö i mer än trehundra år.” När nyheten nådde kungen återfick han sitt förstånd och hans oro försvann. Han sade: ”Jag prisar Dig, Allah, himlarnas och jordens Herre.

Jag dyrkar Dig och förhärligar Dig. Du har varit god mot mig och förbarmat Dig över mig. Du har inte släckt det ljus som Du lät vår förfader, den rättfärdige tjänaren och kungen Konstantin, bära.”

När stadens folk fick höra detta steg de till häst och begav sig tillsammans med kungen till Efesos. Stadens invånare tog emot dem, och de fortsatte sedan upp mot grottan. När ynglingarna såg Bīdrūs blev de glada och föll ned på sina ansikten. Bīdrūs steg fram, omfamnade dem och grät.

De satt på marken framför honom och lovprisade och prisade Allah. Sedan sade ynglingarna till Bīdrūs: ”Vi anförtror dig åt Allah. Frid vare med dig och Allahs barmhärtighet. Må Allah bevara dig och ditt rike. Vi söker Allahs beskydd för dig mot människornas och jinns onda.”

Medan kungen stod där återvände de till sina bäddar, somnade och Allah tog deras själar. Kungen gick fram till dem, lade kläder över dem och befallde att var och en skulle läggas i en kista av guld. När kvällen kom och kungen sov visade de sig för honom i drömmen och sade: ”Vi skapades inte av guld eller silver, utan av jord, och till jorden ska vi återvända. Lämna oss i grottan på jorden, tills Allah uppväcker oss ur den.”

Kungen lät då göra en kista av teakträ och lade dem i den. Allah lät skräck omge dem, så att ingen kunde gå in till dem. Kungen befallde att en moské skulle byggas vid grottans öppning, att en stor högtid skulle hållas för dem och att man varje år skulle komma dit.

Det sägs också att när Tamlīkhā fördes till den rättfärdige kungen frågade kungen honom: ”Vem är du?” Han svarade: ”Jag är en man från denna stad.” Han berättade att han hade lämnat staden dagen innan, eller några dagar tidigare, och nämnde sitt hus och sina släktingar, men ingen kände igen dem. Kungen hade hört att några ynglingar hade försvunnit i forna tider och att deras namn fanns nedskrivna på en tavla i skattkammaren.

Han lät hämta tavlan och fann att Tamlīkhā var en av dessa män. Han nämnde namnen på de andra, och Tamlīkhā sade: ”De är mina följeslagare.” När kungen hörde detta red han tillsammans med folket till grottan. När de kom fram sade Tamlīkhā: ”Låt mig gå in till mina följeslagare och ge dem de goda nyheterna.

Om de ser er med mig kommer de att bli skräckslagna.” Han gick in och berättade för dem. Då tog Allah deras själar och lät deras spår försvinna, så att människorna inte kunde finna dem. Detta är innebörden av Allahs ord:

”Då ynglingarna tog sin tillflykt till grottan” — det vill säga de begav sig till grottan. Man säger: ”Den och den tog sin tillflykt till en plats”, det vill säga gjorde den till sin bostad. Grottan var en grotta i berget Banjalūs, och grottans namn var ”Khayrim”.

”Och de sade: ’Vår Herre! Ge oss nåd från Dig’.” Med nåd avses vägledning i religionen. Det sägs också att det betyder försörjning. ”Och bered åt oss” — underlätta för oss.

”En rätt väg i vår angelägenhet” — det vill säga det som söker Ditt välbehag och det som är till gagn för oss. Ibn ʿAbbās sade: ”Rätt väg” betyder en säker utväg ur grottan.