Bön om förlåtelse och räddning

Tafsir av shejk Abd ar-Rahman as-Saʿdi

När de hade nämnt att Gud hade väglett dem till tron och åberopat denna välsignelse för att få nåden fullbordad, bad de Honom om belöning för detta och att Han skulle uppfylla det som Han lovat dem genom Sina sändebuds ord: seger och framgång i denna värld, och att i det kommande livet vinna Guds välbehag och Hans paradis. Han, den Upphöjde, sviker inte löftet. Gud besvarade deras bön och tog emot deras ödmjuka åkallan. Därför sade de:

”Herre! Vi har hört en som kallar till tron” – det vill säga Muhammad, må Gud välsigna honom och ge honom frid. Han kallar människorna till den och uppmuntrar dem att omfatta dess grundsatser och föreskrifter.

”Så vi trodde” – det vill säga: vi svarade honom utan dröjsmål och skyndade oss till tron. Här berättar de om Guds välgärning mot dem, gläds åt Hans nåd och åberopar den inför Honom, i hopp om att Han ska förlåta deras synder och utplåna deras dåliga handlingar, eftersom goda gärningar utplånar dåliga. Den som har skänkt dem tron kommer också att skänka dem fullständig trygghet.

”Och låt oss dö som fromma.” Denna bön innefattar att få förmåga att göra gott och avstå från det onda, vilket gör tjänaren till en av de fromma, samt att fortsätta på denna väg och stå fast vid den ända till döden.

Därefter beskrev Han de förståndiga som sådana vilka ”minns Gud” under alla sina omständigheter: ”stående, sittande och liggande på sina sidor”. Detta omfattar alla slags åminnelse med ord och hjärta. Här ingår också bönen: stående, om man förmår; sittande, om man inte förmår stå; och liggande på sidan, om man inte förmår sitta. De ”begrundar skapelsen av himlarna och jorden”, det vill säga för att genom den dra slutsatser om det den vittnar om.

Detta visar att eftertanke är en handling av dyrkan och en egenskap hos Guds nära tjänare, de som känner Honom. När de begrundar skapelsen inser de att Gud inte skapade den förgäves. Därför säger de: ”Herre! Du har inte skapat detta förgäves.

Upphöjd är Du!” – fri från allt som inte anstår Din majestät. Du skapade det i sanning och för ett sant syfte, och det är fyllt av sanning. ”Beskydda oss från eldens straff” genom att bevara oss från synder och ge oss förmåga att utföra goda handlingar, så att vi därigenom räddas från elden. Detta innefattar också en bön om paradiset, eftersom de får paradiset när Gud skyddar dem från eldens straff.

Men eftersom fruktan hade fyllt deras hjärtan bad de Gud om det allra viktigaste för dem.

”Herre! Den Du låter träda in i elden har Du sannerligen förnedrat” – eftersom en sådan person har drabbats av Guds, änglarnas och Hans nära tjänares vrede och utsatts för en vanära som det inte går att undkomma och som ingen kan rädda honom från. Därför säger de: ”Och de orättfärdiga har inga hjälpare” som kan rädda dem från Hans straff. Detta visar att de träder in i elden på grund av sin orättfärdighet.

Tafsir av imam Ibn Kathir

Därefter sade de: ”Herre! Den Du låter träda in i elden har Du sannerligen förnedrat” – det vill säga: Du har förödmjukat honom och blottat hans vanära inför den församlade skaran. ”Och de orättfärdiga har inga hjälpare” – det vill säga: på uppståndelsens dag finns det ingen som kan skydda dem från Dig, och de kan inte undkomma det Du har bestämt för dem.

”Herre! Vi har hört en som kallar till tron” – det vill säga en som kallar människor till tron; han är Sändebudet, må Gud välsigna honom och ge honom frid. ”Att tro på er Herre, så vi trodde” – det vill säga: ”Tro på er Herre”, och vi svarade honom och följde honom.

”Herre! Förlåt oss därför våra synder” – det vill säga: genom vår tro och vår efterföljelse av Din profet, förlåt våra synder och dölj dem. ”Utplåna våra dåliga handlingar” – det vill säga dem som finns mellan oss och Dig. ”Och låt oss dö som fromma” – det vill säga: förena oss med de rättfärdiga.

Därefter beskrev den Upphöjde de förståndiga: ”De som minns Gud stående, sittande och liggande på sina sidor.” I Sahih al-Bukhari återges från ʿImran ibn Husayn, må Gud vara nöjd med honom, att Guds Sändebud sade: ”Be stående. Om du inte kan, så sittande. Om du inte kan, så liggande på sidan.”

Det vill säga: de upphör inte att minnas Honom under alla sina omständigheter, i sitt innersta, med sina hjärtan och tungor.

”Och begrundar skapelsen av himlarna och jorden” – det vill säga: de förstår den visdom som finns i dem och som vittnar om Skaparens storhet, makt, kunskap, vishet, vilja och barmhärtighet. Abu Sulayman ad-Darani sade: ”När jag lämnar mitt hem faller min blick inte på något utan att jag ser i det antingen en välsignelse från Gud över mig eller en lärdom för mig.” Detta återges av Ibn Abi ad-Dunya i boken *At-tafakkur wa-l-iʿtibār* (Eftertanke och begrundan). Al-Hasan al-Basri sade: ”En stunds eftertanke är bättre än en natts frivilliga bön.”

Al-Fudayl återgav att al-Hasan sade: ”Eftertanken är en spegel som visar dig dina goda och dåliga handlingar.” Sufyan ibn ʿUyayna sade: ”Eftertanken är ett ljus som träder in i ditt hjärta.” Han brukade kanske recitera dessa rader: ”När en människa tänker efter, blir allting för henne en lärdom.”

Det berättas att ʿIsa, frid vare med honom, sade: ”Lycklig är den vars tal är åminnelse, vars tystnad är eftertanke och vars blick är en lärdom.” Den vise Luqman sade: ”Långvarig ensamhet inspirerar till eftertanke, och långvarig eftertanke är ett tecken på att man knackar på paradisets port.” Wahb ibn Munabbih sade: ”Aldrig har en människa begrundat något länge utan att förstå; aldrig har någon förstått utan att lära sig; och aldrig har någon lärt sig utan att handla.”

ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAziz sade: ”Tal med åminnelse av Gud, den Allsmäktige och Majestätiske, är gott, men eftertanke över Guds välsignelser är den främsta dyrkan.”

Mughith al-Aswad brukade säga: ”Besök gravarna varje dag så att ni begrundar. Föreställ er samlingsplatsen i era hjärtan och se med er inre blick hur de två grupperna förs bort – den ena till paradiset och den andra till elden. Låt era hjärtan och kroppar minnas elden, dess järnklubbor och dess lager.” Han grät då så mycket att han föll medvetslös bland sina följeslagare.

ʿAbdullah ibn al-Mubarak berättade att en man gick förbi en munk vid en gravplats och en avskrädeshög. Munken ropade på honom och sade: ”Munk! Du har två skatter av denna värld intill dig, och i båda finns en lärdom för dig: människornas skatt och rikedomarnas skatt.”

Det berättas om Ibn ʿUmar att han, när han ville rannsaka sitt hjärta, gick till en övergiven plats, ställde sig vid dess ingång och ropade med sorgsen röst: ”Var är dess invånare?” Sedan vände han sig till sig själv och sade: ”Allt förgår utom Hans ansikte.” Ibn ʿAbbas sade: ”Två måttfulla böneenheter tillsammans med eftertanke är bättre än en hel natts bön medan hjärtat är ouppmärksamt.” Al-Hasan sade: ”Adams son, ät en tredjedel av din mage, drick en tredjedel och lämna den sista tredjedelen tom så att du kan andas och begrunda.”

En av de vise sade: ”Den som betraktar denna värld utan att dra lärdom blir blind i sitt hjärtas syn, i samma mån som hans ouppmärksamhet.” Bishr ibn al-Harith al-Hafi sade: ”Om människor begrundade Guds storhet skulle de inte trotsa Honom.”

Al-Hasan berättade från ʿAmir ibn Qays att han hört fler än en, två eller tre av Profetens följeslagare säga: ”Trons klarhet och trons ljus är eftertanke.” Det berättas att ʿIsa, frid vare med honom, sade: ”Du svage Adams son, frukta Gud var du än är. Var en gäst i denna värld och ta moskéerna till ditt hem. Lär dina ögon att gråta, din kropp att vara tålmodig och ditt hjärta att begrunda. Bekymra dig inte om morgondagens försörjning.”

Det berättas att den troendes ledare ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAziz, må Gud vara nöjd med honom, en dag grät bland sina följeslagare. När han tillfrågades om orsaken sade han: ”Jag begrundade denna värld, dess njutningar och begär, och drog lärdom av den. Dess njutningar hinner knappt ta slut förrän deras bitterhet grumlar dem. Om det inte fanns en lärdom för den som drar lärdom av den, finns det sannerligen förmaningar för den som tar dem till sig.”

Ibn Abi ad-Dunya sade: Al-Husayn ibn ʿAbd ar-Rahman reciterade för mig:

”Den troendes rekreation är eftertanke, den troendes glädje är lärdomar. Vi prisar Gud allena; var och en av oss står i fara. Många är de som är sorglösa medan deras liv går mot sitt slut utan att de märker det. Många är de liv som en gång var vackrare än förhoppningarna, strålande som blommor, i vattnets porlande och trädens skugga, i växternas glädje och frukternas ljuvlighet.

Men tiden förändrade dem och deras människor snabbt. Vi prisar Gud allena; häri finns sannerligen en lärdom, en lärdom för den förståndige, om han tar den till sig.”

Gud har fördömt dem som inte drar lärdom av Hans skapelse, som vittnar om Hans väsen, egenskaper, lag, förutbestämmelse och tecken. Han säger: ”Hur många tecken finns det inte i himlarna och på jorden, som de går förbi utan att ge akt på dem! De flesta av dem tror inte på Gud utan att sätta medgudar vid Hans sida” (Koranen 12:105–106). Och Han prisar de troende tjänarna: ”De som minns Gud stående, sittande och liggande på sina sidor och begrundar skapelsen av himlarna och jorden”, och säger: ”Herre!

Du har inte skapat detta förgäves” – det vill säga: Du har inte skapat allt detta förgäves, utan med sanning, för att belöna dem som gör ont för vad de gjort och belöna dem som gör gott med det bästa. Sedan prisar de Honom fri från meningslöshet och skapande av det falska: ”Upphöjd är Du!” – det vill säga: Du är fri från att skapa något förgäves. ”Beskydda oss från eldens straff” – Du som har skapat skapelsen i sanning och rättvisa, Du som är fri från brister, fel och meningslöshet: skydda oss från eldens straff genom Din kraft och styrka.

Led oss till handlingar som behagar Dig, och ge oss förmåga att göra rättfärdiga gärningar som vägleder oss till salighetens trädgårdar och räddar oss från Ditt smärtsamma straff. (Se Koranen 28:88; 12:105–106.)

”Herre! Skänk oss vad Du har lovat oss genom Dina sändebud.” Det har sagts att innebörden är: genom tron på Dina sändebud. En annan förklaring, som är tydligare, är: genom Dina sändebuds ord. Imam Ahmad sade: Abu al-Yaman berättade för oss; Ismaʿil ibn ʿAyyash berättade för oss, från ʿAmr ibn Muhammad, från Abu ʿAqal, från Anas ibn Malik, må Gud vara nöjd med honom, att Guds Sändebud sade: ”ʿAsqalan är en av de två brudarna.

På uppståndelsens dag ska Gud därifrån sända sjuttio tusen människor som inte ska avräknas, och femtio tusen martyrer ska sändas därifrån som en delegation till Gud. Där finns martyrernas led; deras huvuden är avhuggna och i deras händer, och blod strömmar ur deras halsar. De säger: ’Herre! Skänk oss vad Du har lovat oss genom Dina sändebud och förnedra oss inte på uppståndelsens dag.

Du sviker aldrig löftet.’ Då säger Han: ’Min tjänare har talat sanning. Tvätta dem i floden al-Bayda.’ De kommer därifrån rena och vita, och får sedan ströva i paradiset vart de vill.” Denna hadith räknas till de märkliga berättelserna i *Musnad*; vissa anser att den är fabricerad, och Gud vet bäst.

”Och förnedra oss inte på uppståndelsens dag” – det vill säga inför alla de församlade. ”Du sviker aldrig löftet” – det vill säga: det löfte som Dina sändebud har förmedlat om att uppståndelsens dag ska komma och att människorna ska stå inför Dig kommer ovillkorligen att uppfyllas.

Al-Hafiz Abu Yaʿla sade: al-Harith ibn Surayj berättade för oss; al-Muʿtamir berättade för oss; al-Fadl ibn ʿIsa berättade för oss; från Muhammad ibn al-Munkadir, som berättade att Jabir ibn ʿAbdullah sade att Guds Sändebud sade: ”Vanära och förnedring kommer att drabba Adams son när han står inför Gud, den Allsmäktige och Majestätiske, på uppståndelsen så att tjänaren önskar att han beordrades till elden.” Detta är en märklig hadith.

Det är fastställt att Guds Sändebud brukade läsa dessa tio verser från slutet av sura Al ʿImran när han steg upp om natten för tahajjud. Al-Bukhari, må Gud vara barmhärtig mot honom, sade: Saʿid ibn Abi Maryam berättade för oss; Muhammad ibn Jaʿfar berättade för mig; från Sharik ibn ʿAbdullah ibn Abi Namir, från Kurayb, från Ibn ʿAbbas, som sade: Jag tillbringade natten hos min moster Maymuna. Guds Sändebud samtalade en stund med sin familj och lade sig sedan.

När den sista tredjedelen av natten hade kommit satte han sig upp, såg mot himlen och sade: ”I skapelsen av himlarna och jorden och i nattens och dagens växling finns sannerligen tecken för de förståndiga.” Sedan steg han upp, gjorde tvagning och använde siwak. Han bad elva böneenheter. Därefter gav Bilal böneutropet, och Profeten bad två böneenheter.

Sedan gick han ut och ledde gryningsbönen med människorna. Muslim återger också denna berättelse från Abu Bakr ibn Ishaq as-Sanʿani, från Ibn Abi Maryam med samma kedja.

Al-Bukhari återgav den därefter genom flera kedjor från Malik, från Makhrama ibn Sulayman, från Kurayb, från Ibn ʿAbbas, som berättade att han tillbringade natten hos Maymuna, Profetens hustru och hans moster. Han sade: Jag lade mig på tvären över en kudde, medan Guds Sändebud och hans familj lade sig längs med den. Guds Sändebud sov tills halva natten hade gått – eller strax före eller efter – och vaknade. Han torkade sömnen från ansiktet med handen och läste de tio avslutande verserna.

Sedan gick han fram till en hängande vattenbehållare och gjorde en fullständig tvagning. Därefter reste han sig för att be. Ibn ʿAbbas sade: Jag reste mig och gjorde likadant, gick sedan och ställde mig bredvid honom. Guds Sändebud lade sin högra hand på mitt huvud och tog tag i mitt högra öra och vred det lätt.

Han bad två böneenheter, sedan två, sedan två, sedan två, sedan två, sedan två, och avslutade med witr. Sedan lade han sig ner tills böneutroparen kom. Då steg han upp, bad två korta böneenheter och gick sedan ut och bad gryningsbönen. De övriga hadithsamlarna återger också denna berättelse genom flera kedjor från Malik.

Muslim och Abu Dawud återger den även genom andra kedjor från Makhrama ibn Sulayman.

En annan kedja för denna hadith från Ibn ʿAbbas: Abu Bakr ibn Mardawayh sade: Muhammad ibn Ahmad ibn Muhammad ibn ʿAli berättade för oss; Abu Yahya ibn Abi Masarra berättade för oss; Khallad ibn Yahya berättade för oss; Yunus ibn Abi Ishaq berättade för oss, från al-Minhal ibn ʿAmr, från ʿAli ibn ʿAbdullah ibn ʿAbbas, från ʿAbdullah ibn ʿAbbas, som sade: al-ʿAbbas bad mig tillbringa natten hos Guds Sändebuds familj och hålla uppsikt över hans bön. Guds Sändebud ledde människorna i den sista kvällsbönen. När ingen annan var kvar i moskén än han själv reste han sig och gick förbi mig. Han sade: ”Vem är det?

ʿAbdullah?” Jag svarade: ”Ja.” Han sade: ”Vad står på?” Jag svarade: ”Al-ʿAbbas bad mig tillbringa natten hos er.” Han sade: ”Kom då, kom.” När han hade kommit in sade han: ”Kan du bädda åt mig, ʿAbdullah?” En kudde av grovt tyg hämtades.

Guds Sändebud somnade på den, och jag hörde hans snarkning. Sedan satte han sig upp på sin bädd, höjde huvudet mot himlen och sade tre gånger: ”Ära vare Kungen, den Helige!” Därefter läste han dessa verser från slutet av sura Al ʿImran ända till slutet. Muslim, Abu Dawud och an-Nasaʾi har också återgett en hadith om detta från ʿAli ibn ʿAbdullah ibn ʿAbbas.

Ytterligare en kedja återges av Ibn Mardawayh genom ʿAsim ibn Bahdala, från en av hans följeslagare, från Saʿid ibn Jubayr, från Ibn ʿAbbas: Profeten gick ut en natt efter att en del av natten hade gått. Han såg mot himlen och reciterade denna vers: ”I skapelsen av himlarna och jorden och i nattens och dagens växling finns sannerligen tecken för de förståndiga” till slutet av suran.

Därefter sade han: ”Gud, låt det finnas ljus i mitt hjärta, ljus i min hörsel, ljus i min syn, ljus till höger om mig, ljus till vänster om mig, ljus framför mig, ljus bakom mig, ljus ovanför mig, ljus under mig och ge mig ett stort ljus på uppståndelsens dag.” Denna åkallan är fastställd i vissa versioner av *Sahih*, återgiven från Kurayb, från Ibn ʿAbbas, må Gud vara nöjd med dem båda.

Därefter återgav Ibn Mardawayh och Ibn Abi Hatim genom Jaʿfar ibn al-Mughira, från Saʿid ibn Jubayr, från Ibn ʿAbbas: Quraysh kom till judarna och frågade: ”Vilka tecken förde Musa med sig till er?” De svarade: ”Hans stav och hans lysande hand, synlig för alla.” De gick till de kristna och frågade: ”Hur var ʿIsa bland er?” De svarade: ”Han botade den blinde från födseln och den spetälske och uppväckte de döda.”

Sedan kom de till Profeten och sade: ”Be din Herre att göra berget as-Safa till guld åt oss.” Han bad till sin Herre, den Allsmäktige och Majestätiske, och då uppenbarades: ”I skapelsen av himlarna och jorden och i nattens och dagens växling finns sannerligen tecken för de förståndiga.” Han sade: ”Låt dem begrunda dem.” Detta är Ibn Mardawayhs ordalydelse.

At-Tabarani har tidigare återgett denna berättelse i början av versen. Detta skulle innebära att dessa verser är från Mecka, men den välkända uppfattningen är att de är från Medina. Som belägg för den senare uppfattningen finns en annan hadith. Ibn Mardawayh sade: Ismaʿil ibn ʿAli ibn Ismaʿil berättade för oss; Ahmad ibn ʿAli al-Harrani berättade för oss; Shujaʿ ibn Ashras berättade för oss; Hashraj ibn Nabat al-Wasiti, Abu Makram, berättade för oss, från al-Kalbi – det vill säga Abu Janab – från ʿAtaʾ, som sade: Jag och Ibn ʿUmar och ʿUbayd ibn ʿUmayr gick till ʿAʾisha, må Gud vara nöjd med henne.

Vi kom in till henne, med en skärm mellan oss och henne. Hon sade: ”ʿUbayd, vad hindrar dig från att besöka oss?” Han svarade: ”Poetens ord: ’Besök då och då, så växer kärleken.’” Ibn ʿUmar sade: ”Låt oss nu höra: berätta om det märkligaste du såg hos Guds Sändebud, må Gud välsigna honom och ge honom frid.”

Hon grät och sade: ”Allt med honom var märkligt. En natt kom han till mig och hans hud berörde min. Sedan sade han: ’Låt mig dyrka min Herre.’ Jag sade: ’Vid Gud, jag älskar att vara nära dig, men jag älskar också att du dyrkar din Herre.’

Han gick till vattenkrukan och gjorde tvagning utan att använda mycket vatten. Sedan ställde han sig för att be och grät tills skägget blev vått. Sedan föll han ned på marken och grät tills marken blev våt. Därefter lade han sig på sidan och grät.

När Bilal kom för att kalla till gryningsbönen sade han: ’Guds Sändebud, varför gråter du, när Gud har förlåtit dina tidigare och kommande synder?’ Han svarade: ’Ve dig, Bilal! Vad skulle hindra mig från att gråta, när dessa verser uppenbarades för mig i natt: ”I skapelsen av himlarna och jorden och i nattens och dagens växling finns sannerligen tecken för de förståndiga”?’ Sedan sade han: ’Ve den som reciterar dem utan att begrunda dem!’”

ʿAbd ibn Humayd återgav den genom Jaʿfar ibn ʿAwn, från Abu Janab al-Kalbi, från ʿAtaʾ, i en längre och mer fullständig version. På liknande sätt återgav Abu Hatim ibn Hibban den i sin *Sahih*, från ʿImran ibn Musa, från ʿUthman ibn Abi Shayba, från Yahya ibn Zakariyya, från Ibrahim ibn Suwayd an-Nakhaʿi, från ʿAbd al-Malik ibn Abi Sulayman, från ʿAtaʾ, som sade: Jag och ʿUbayd ibn ʿUmayr gick in till ʿAʾisha, och berättade därefter ungefär samma sak. ʿAbdullah ibn Muhammad ibn Abi ad-Dunya återgav också berättelsen i *At-tafakkur wa-l-iʿtibār* (Eftertanke och begrundan), från Shujaʿ ibn Ashras med samma kedja.

Därefter sade Ibn Abi ad-Dunya: al-Hasan ibn ʿAbd al-ʿAziz berättade för mig: Jag hörde Sunayd nämna, från Sufyan – det vill säga ath-Thawri – som återgav att Profeten sade: ”Ve den som reciterar slutet av Al ʿImran utan att begrunda det.” Han räknade dem på sina fingrar till tio. Al-Hasan ibn ʿAbd al-ʿAziz sade: ʿUbayd ibn as-Saʾib berättade för mig att man frågade al-Awzaʿi: ”Vad är målet med att begrunda dessa verser?” Han svarade: ”Att läsa dem och förstå dem.”

Ibn Abi ad-Dunya sade: Qasim ibn Hashim berättade för mig; ʿAli ibn ʿAyyash berättade för oss; ʿAbd ar-Rahman ibn Sulayman berättade för oss: Jag frågade al-Awzaʿi om vad det minsta var som en människa kunde hålla fast vid i fråga om eftertanke i dessa verser, och vad som kunde rädda henne från detta ve. Han teg en kort stund och svarade sedan: ”Att läsa dem och förstå dem.”

En annan märklig hadith: Abu Bakr ibn Mardawayh sade: ʿAbd ar-Rahman ibn Bashir ibn Numayr berättade för oss; Ishaq ibn Ibrahim al-Busti berättade för oss. Och han sade: Ishaq ibn Ibrahim ibn Zayd berättade för oss; Ahmad ibn ʿAmr berättade för oss. Båda sade: Hisham ibn ʿAmmar berättade för oss; Sulayman ibn Musa az-Zuhri berättade för oss; Muzahir ibn Aslam al-Makhzumi berättade för oss; från Saʿid ibn Abi Saʿid al-Maqburi, från Abu Hurayra, att Guds Sändebud brukade recitera tio verser från slutet av sura Al ʿImran varje natt. Muzahir ibn Aslam är svag i hadithöverföring.

Tafsir al-Baghawi

”Herre! Den Du låter träda in i elden har Du sannerligen förnedrat” – det vill säga: Du har förödmjukat honom. Det har också sagts: Du har förintat honom, eller blottat hans vanära. Som stöd för den sista betydelsen nämns Guds ord: ”Förnedra mig inte genom mina gäster” (Koranen 11:78).

Om någon invänder: Gud har ju sagt: ”Den dagen ska Gud inte förnedra Profeten och dem som tror med honom” (Koranen 66:8), samtidigt som vissa troende träder in i elden, och här sägs: ”Den Du låter träda in i elden har Du sannerligen förnedrat” – då är svaret att Anas och Qatada sade att innebörden är: den som Du låter stanna för evigt i elden har Du förnedrat. Saʿid ibn al-Musayyib sade: Detta gäller den som inte kommer ut ur den. Anas, må Gud vara nöjd med honom, återberättade från Profeten: ”Gud låter människor träda in i elden och för dem sedan ut därifrån.” ”Och de orättfärdiga har inga hjälpare.”

”Herre! Vi har hört en som kallar” – enligt Ibn Masʿud och Ibn ʿAbbas, må Gud vara nöjd med dem båda, och de flesta uttolkare avser Muhammad, må Gud välsigna honom och ge honom frid. Al-Qurazi sade att det betyder Koranen, eftersom inte alla människor möter Profeten. ”Kallar till tron” betyder: kallar till tron.

”Att tro på er Herre, så vi trodde. Herre! Förlåt oss därför våra synder, utplåna våra dåliga handlingar och låt oss dö som fromma” – det vill säga: låt oss vara bland de fromma.

”De som minns Gud stående, sittande och liggande på sina sidor.” ʿAli ibn Abi Talib, Ibn ʿAbbas, an-Nakhaʿi och Qatada sade att detta avser bönen: man ber stående, om man inte förmår så sittande, och om man inte förmår det så liggande på sidan.

Abu ʿUthman Saʿid ibn Ismaʿil ad-Dabbi berättade för oss; Abu Muhammad ʿAbd al-Jabbar ibn Muhammad al-Jurjani berättade för oss; Abu al-ʿAbbas Muhammad ibn Ahmad al-Mahbubi berättade för oss; Abu ʿIsa Muhammad ibn ʿIsa at-Tirmidhi berättade för oss; Hammad berättade för oss; Wakiʿ berättade för oss, från Ibrahim ibn Tahman, från Husayn al-Muʿallim, från ʿAbdullah ibn Burayda, från ʿImran ibn Husayn, som sade: Jag frågade Guds Sändebud om den sjukes bön. Han svarade: ”Be stående. Om du inte kan, så sittande. Om du inte kan, så liggande på sidan.”

De övriga uttolkarna sade att avsikten är att fortlöpande minnas Gud under alla omständigheter, eftersom människan sällan befinner sig utanför ett av dessa tre tillstånd. Något liknande sägs i sura an-Nisaʾ: ”När ni har avslutat bönen, minns då Gud stående, sittande och liggande på era sidor” (Koranen 4:103).

”Och begrundar skapelsen av himlarna och jorden” och det förunderliga som finns i dem, så att det visar dem Guds makt och låter dem förstå att det finns en Skapare som har makt, styr, ordnar och är vis. Ibn ʿAwn sade: ”Eftertanken undanröjer ouppmärksamhet och väcker fruktan i hjärtat, såsom vatten får växter att växa. Ingenting polerar hjärtan som sorger, och inget ger dem ljus som eftertanke.”

”Herre!” – det vill säga, de säger: ”Herre! Du har inte skapat detta.” Pronomenet syftar på skapelsen, och därför används formen ”detta” och inte ”denna”. ”Förgäves” betyder: utan syfte och som en lek. Nej, Du skapade det för ett stort syfte.

Ordet *bāṭilan* är ackusativt eftersom den underförstådda prepositionen har utelämnats; innebörden är ”med det falska”. ”Upphöjd är Du! Beskydda oss från eldens straff.”

”Herre! Skänk oss vad Du har lovat oss genom Dina sändebud” – det vill säga: genom Dina sändebuds ord.

”Och förnedra oss inte” – låt oss inte straffas, förintas, skämmas eller förödmjukas ”på uppståndelsens dag. Du sviker aldrig löftet.”

Om någon frågar vad de menar med att säga: ”Herre! Skänk oss vad Du har lovat oss genom Dina sändebud”, när de vet att Gud inte sviker sitt löfte, är svaret att orden har formen av en bön men betyder ett påstående: ”Du kommer sannerligen att skänka oss det Du har lovat oss genom Dina sändebud.” Innebörden blir: ”Förlåt oss våra synder, utplåna våra dåliga handlingar och förnedra oss inte på uppståndelsens dag”, så att Du skänker oss det Du lovat genom Dina sändebud av nåd och barmhärtighet.

En annan förklaring är: ”Herre, gör oss till dem som förtjänar Din belöning och som får det Du lovat genom Dina sändebuds ord”, eftersom de inte var säkra på att de förtjänade denna heder och bad Honom därför göra dem värdiga den. Det har också sagts att de bad Honom påskynda den seger över fienderna som Han hade lovat dem. De sade i sin innebörd: ”Vi vet att Du inte sviker Ditt löfte, men vi orkar inte vänta på Din tålamodiga fördragsamhet; låt därför deras förnedring komma snabbt och ge oss seger över dem.”