Bön om acceptans och vägledning

Tafsir av shejk Abd ar-Rahman as-Saʿdi

De bad för sig själva och sina efterkommande om islam, vars verkliga innebörd är att hjärtat ödmjukt underkastar sig sin Herre och följer Honom, vilket också innebär att kroppens lemmar underkastar sig Honom. ”Visa oss våra riter” betyder: Lär oss dem genom att visa dem för oss, så att vi kan se dem med egna ögon; det är ett mer fullständigt sätt att lära. Med ”riter” kan avses alla handlingar som hör till vallfärden, vilket sammanhanget och situationen visar. Det kan också avse något mer omfattande: hela religionen och alla former av dyrkan, vilket ordets allmänna betydelse antyder.

Ordet ”nusk” betyder dyrkan, men har genom vedertaget språkbruk kommit att främst beteckna vallfärdens riter. Innebörden av deras bön är alltså att de skulle få hjälp att vinna nyttig kunskap och utföra rättfärdiga handlingar. Eftersom en människa, hur hon än är, oundvikligen brister och behöver ångra sig, sade de: ”Och ta emot vår ånger; Du är sannerligen Den som ständigt godtar ångern, den Barmhärtige.”

Minns Ibrahim och Ismail när de höjde husets grundvalar och fortsatte med detta storslagna arbete. Lägg märke till hur de befann sig mellan fruktan och hopp, så att de trots denna gärning bad Gud att godta den, så att den skulle bära riklig nytta.

Tafsir av imam Ibn Kathir

Den Högste säger: ”Och [minns] när Ibrahim höjde husets grundvalar, tillsammans med Ismail: ’Vår Herre, godta detta från oss. Du är sannerligen den som hör allt, vet allt. Vår Herre, gör oss båda till sådana som underkastar sig Dig, och låt bland våra efterkommande uppstå ett samfund som underkastar sig Dig. Visa oss våra riter och ta emot vår ånger.

Du är sannerligen Den som ständigt godtar ångern, den Barmhärtige.’” Grundvalarna är husets pelare och fundament. Gud säger: Muhammad, påminn ditt folk om hur Ibrahim och Ismail, frid vare med dem, byggde huset och reste dess grundvalar medan de sade: ”Vår Herre, godta detta från oss. Du är sannerligen den som hör allt, vet allt.”

De utförde en rättfärdig gärning och bad samtidigt Gud den Högste att godta den. Ibn Abi Hatim återberättade från Muhammad ibn Yazid ibn Khunays al-Makki, från Wahib ibn al-Ward, att denne läste: ”Och [minns] när Ibrahim höjde husets grundvalar, tillsammans med Ismail: ’Vår Herre, godta detta från oss’”, och sedan grät och sade: ”Du som är den Barmhärtiges vän! Du reser den Barmhärtiges husgrundvalar och fruktar ändå att den inte ska godtas från dig.”

Detta liknar det Gud berättar om de uppriktiga troendes tillstånd: ”Och de som ger vad de ger, medan deras hjärtan är fyllda av bävan” (al-Mu’minun 23:60), det vill säga att de ger av sina allmosor, utgifter och fromma handlingar samtidigt som de fruktar att dessa inte ska godtas. Detta har stöd i den autentiska hadithen från ʿAisha, från Guds sändebud ﷺ, som kommer att nämnas på sin plats. Några uttolkare har sagt att Ibrahim ensam reste grundvalarna medan Ismail bad. Den korrekta uppfattningen är att de båda reste dem och bad, vilket kommer att klargöras längre fram.

Al-Bukhari återberättade här en hadith som vi ska återge och därefter följa upp med rapporter som rör detta. Al-Bukhari, må Gud förbarma sig över honom, sade: ʿAbdullah ibn Muhammad berättade för oss: ʿAbd al-Razzaq berättade för oss: Maʿmar berättade för oss från Ayyub al-Sakhtiyani och Kathir ibn Kathir ibn al-Muttalib ibn Abi Wadaʿa — den ene lade till något utöver den andre — från Saʿid ibn Jubayr, från Ibn ʿAbbas, må Gud vara nöjd med dem båda, som sade: ”Den första kvinnan som använde ett höftskynke var Ismails mor. Hon gjorde ett höftskynke för att dölja sina spår för Sara.

Därefter kom Ibrahim med henne och hennes son Ismail, frid vare med dem, medan hon ammade honom, och lämnade dem vid huset, under ett träd ovanför Zamzam, i den övre delen av moskén. På den tiden fanns det ingen i Mecka och inget vatten där. Han lämnade dem där och ställde ett lädersäckskärl med dadlar och en läderflaska med vatten hos dem. Sedan vände Ibrahim, frid vare med honom, om och gick därifrån.

Ismails mor följde efter honom och sade: ’Ibrahim, vart går du och lämnar oss i denna dal där ingen människa finns och ingenting annat?’ Hon sade så till honom flera gånger, men han såg sig inte om. Då sade hon: ’Har Gud befallt dig detta?’ Han svarade: ’Ja.’

Hon sade: ’Då kommer Han inte att överge oss.’ Sedan återvände hon.

Ibrahim fortsatte tills han kom till bergspasset där de inte kunde se honom. Han vände ansiktet mot huset, åkallade Gud med dessa ord och lyfte händerna: ’Vår Herre, jag har bosatt en del av mina efterkommande i en dal utan odling, nära Ditt heliga hus. Vår Herre, låt dem förrätta bönen. Låt människors hjärtan vända sig till dem och försörj dem med frukter, så att de må vara tacksamma’ (Ibrahim 14:37).

Ismails mor fortsatte att amma Ismail, frid vare med honom, och dricka av vattnet tills det i flaskan tog slut. Hon blev törstig och hennes son blev törstig. Hon såg honom vrida sig eller sprattla. Hon gick därifrån, eftersom hon inte stod ut med att se honom, och fann att al-Safa var det närmaste berget.

Hon gick upp på det och såg ut över dalen för att se om hon kunde få syn på någon, men såg ingen. Hon gick ner från al-Safa och när hon nådde dalen lyfte hon upp kanten av sin klädnad och sprang som en utmattad människa tills hon hade kommit över dalen. Sedan kom hon till al-Marwa, gick upp på det och såg om hon kunde få syn på någon, men såg ingen. Hon gjorde så sju gånger.”

Ibn ʿAbbas sade: Profeten ﷺ sade: ”Det är därför människor går snabbt mellan de båda.”

När hon nådde al-Marwa hörde hon en röst. Hon sade till sig själv: ”Var tyst”, och lyssnade. Då hörde hon rösten igen och sade: ”Jag har hört dig. Om du kan hjälpa, så hjälp!” Där såg hon ängeln vid platsen för Zamzam. Han grävde med hälen — eller sade han: med vingen — tills vattnet visade sig.

Hon började göra en fördämning runt det och sade med handen: ”Så här.” Hon öste vatten i sitt kärl, medan vattnet fortsatte att välla fram efter att hon öst.

Ibn ʿAbbas sade: Profeten ﷺ sade: ”Må Gud förbarma sig över Ismails mor! Om hon hade lämnat Zamzam — eller sade han: om hon inte hade öst upp vattnet — skulle Zamzam ha varit en rinnande källa.” Hon drack och ammade sin son. Ängeln sade till henne: ”Var inte rädd för att gå under.

Här finns Guds hus, som denna pojke och hans far ska bygga. Gud kommer inte att överge dess folk.” Huset låg då upphöjt över marken, likt en liten kulle, och vattenströmmar sköljde bort marken på dess högra och vänstra sida.

Så förblev det tills en grupp människor från Jurhum, eller ett hushåll från Jurhum, kom längs vägen genom Kada’. De slog läger i den nedre delen av Mecka. De fick syn på en fågel som kretsade över platsen och sade: ’Den här fågeln måste kretsa över vatten. Vi känner denna dal och vet att det inte finns något vatten där.’

De skickade en eller två män för att undersöka saken, och de fann vattnet. De återvände och berättade för de andra, som då kom dit. Ismails mor var vid vattnet. De sade: ’Tillåter du oss att slå oss ner hos dig?’ Hon svarade: ’Ja, men ni har ingen rätt till vattnet.’ De sade: ’Det godtar vi.’”

Ibn ʿAbbas sade att Profeten ﷺ sade: ”Ismails mor blev glad över att de kom, för hon tyckte om sällskap. De slog sig ner där och skickade efter sina familjer, som också kom. Så småningom bodde flera hushåll där. Pojken växte upp, lärde sig arabiska av dem och blev uppskattad av dem.

När han blev vuxen gifte de bort honom med en kvinna ur deras folk. Ismails mor dog. En tid senare kom Ibrahim för att se till det han lämnat efter sig, men han fann inte Ismail. Han frågade Ismails hustru om honom. Hon svarade: ’Han har gått ut för att skaffa försörjning åt oss.’

Sedan frågade han om deras levnadsförhållanden och hur de hade det. Hon sade: ’Vi har det knappt och svårt’, och klagade för honom. Han sade: ’När din make kommer, hälsa honom från mig och säg åt honom att byta tröskeln till sin dörr.’ När Ismail kom hem tyckte han att något hade hänt.

Han frågade: ’Har någon varit här?’ Hon svarade: ’Ja, en sådan och sådan gammal man kom och frågade efter dig. Jag berättade för honom. Han frågade hur vi levde, och jag berättade att vi hade det svårt och knappt.’ Ismail frågade: ’Lämnade han något meddelande?’

Hon svarade: ’Ja. Han bad mig hälsa dig och sade att du skulle byta tröskeln till din dörr.’ Ismail sade: ’Det var min far. Han har befallt mig att skiljas från dig. Gå tillbaka till din familj.’ Han skilde sig från henne och gifte sig med en annan kvinna ur deras folk.

Efter en tid kom Ibrahim åter till dem, men fann inte Ismail. Han gick in till hans hustru och frågade efter honom. Hon sade: ’Han har gått ut för att skaffa försörjning åt oss.’ Ibrahim frågade: ’Hur har ni det?’ och frågade om deras levnadsförhållanden.

Hon svarade: ’Vi har det gott och rikligt’, och prisade Gud den Mäktige och Majestätiske. Han frågade: ’Vad äter ni?’ Hon svarade: ’Kött.’ Han frågade: ’Vad dricker ni?’ Hon svarade: ’Vatten.’ Han sade: ’Gud, välsigna deras kött och vatten!’

Profeten ﷺ sade: ’På den tiden hade de inga sädesslag. Om de hade haft det, skulle han ha bett Gud välsigna dem också. Den som utanför Mecka lever enbart på dessa två saker kommer inte att må bra av dem.’ Han sade: ’När din make kommer, hälsa honom från mig och säg åt honom att hålla fast vid tröskeln till sin dörr.’

När Ismail kom sade han: ’Har någon varit här?’ Hon svarade: ’Ja, en äldre man med ett gott yttre kom’, och hon berömde honom. ’Han frågade efter dig och jag berättade för honom. Han frågade hur vi levde, och jag berättade att vi har det gott.’

Ismail frågade: ’Lämnade han något meddelande?’ Hon svarade: ’Ja. Han hälsar till dig och säger att du ska hålla fast vid tröskeln till din dörr.’ Ismail sade: ’Det var min far, och du är tröskeln. Han har befallt mig att behålla dig.’

Efter en tid kom Ibrahim dit igen. Ismail höll på att vässa pilar under ett träd nära Zamzam. När han fick syn på Ibrahim reste han sig och gick fram till honom, och de gjorde som ett barn och en far brukar göra när de möts. Ibrahim sade: ’Ismail, Gud har befallt mig att göra något.’

Ismail svarade: ’Gör det som din Herre har befallt dig.’ Ibrahim frågade: ’Kommer du att hjälpa mig?’ Ismail svarade: ’Ja, jag hjälper dig.’ Ibrahim sade: ’Gud har befallt mig att bygga ett hus här’, och pekade på en upphöjd kulle som reste sig över omgivningen.

Då reste de husets grundvalar. Ismail hämtade stenarna och Ibrahim byggde. När byggnaden blev hög kom Ibrahim med denna sten och ställde den åt honom. Ibrahim stod på den och byggde, medan Ismail räckte honom stenarna. De sade: ’Vår Herre, godta detta från oss.

Du är sannerligen den som hör allt, vet allt.’ De fortsatte att bygga tills de hade gått runt huset, och medan de byggde sade de: ’Vår Herre, godta detta från oss. Du är sannerligen den som hör allt, vet allt.’”

Ibn Abi Hatim återberättade den i förkortad form från Abu ʿAbdullah Muhammad ibn Hammad al-Zahrani, och Ibn Jarir från Ahmad ibn Thabit al-Razi; båda återberättade den från ʿAbd al-Razzaq.

Abu Bakr ibn Mardawayh sade: Ismaʿil ibn ʿAli ibn Ismaʿil berättade för oss: Bishr ibn Musa berättade för oss: Ahmad ibn Muhammad al-Azraqi berättade för oss: Muslim ibn Khalid al-Zanji berättade för oss från ʿAbd al-Malik ibn Jurayj, från Kathir ibn Kathir, som sade: ”Jag och ʿUthman ibn Abi Sulayman och ʿAbdullah ibn ʿAbd al-Rahman ibn Abi Husayn var tillsammans med några andra människor hos Saʿid ibn Jubayr i den övre delen av moskén en natt. Saʿid ibn Jubayr sade: ’Fråga mig innan ni inte längre kan se mig.’ De frågade honom om Maqam. Han började då berätta för dem från Ibn ʿAbbas och återgav hela hadithen.”

Därefter sade al-Bukhari: ʿAbdullah ibn Muhammad berättade för oss: Abu ʿAmir ʿAbd al-Malik ibn ʿAmr berättade för oss: Ibrahim ibn Nafiʿ berättade för oss från Kathir ibn Kathir, från Saʿid ibn Jubayr, från Ibn ʿAbbas, som sade: ”När det som skulle ske mellan Ibrahim och hans familj hade skett, gav han sig av med Ismail och Ismails mor. De hade med sig en liten läderflaska med vatten. Ismails mor drack ur den, och hennes mjölk rann till hennes barn, tills de kom till Mecka. Han lämnade henne under ett träd och återvände sedan till sin familj.

Ismails mor följde efter honom tills de kom till Kada’. Hon ropade bakom honom: ’Ibrahim, åt vem lämnar du oss?’ Han svarade: ’Åt Gud, den Mäktige och Majestätiske.’ Hon sade: ’Jag är nöjd med Gud.’ Sedan gick hon tillbaka och fortsatte att dricka ur läderflaskan, så att hennes mjölk rann till barnet.

När vattnet tog slut sade hon: ’Jag går och ser mig omkring; kanske får jag syn på någon.’ Hon gick upp på al-Safa och såg sig omkring för att se om hon kunde upptäcka någon, men såg ingen. När hon nådde dalen sprang hon tills hon kom till al-Marwa. Hon gjorde så flera varv och sade sedan: ’Jag går och ser hur han har det’ — det vill säga barnet.

När hon gick för att se efter fann hon honom som förut, som om han höll på att dö. Hon kunde inte stå ut med det och sade: ’Jag går och ser mig omkring; kanske får jag syn på någon.’ Hon gick upp på al-Safa, såg sig omkring och kunde inte upptäcka någon. Så fortsatte hon tills hon hade fullbordat sju varv.

Sedan sade hon: ’Jag går och ser hur han har det.’ Då hörde hon en röst och sade: ’Hjälp, om du kan göra något gott!’ Där stod Jibril, frid vare med honom. Han slog hälen så här och tryckte den mot marken. Vattnet sprang fram och Ismails mor blev förvånad och började gräva.”

Abu al-Qasim ﷺ sade: ”Om hon hade lämnat vattnet, skulle det ha runnit fram.” Hon drack av vattnet och hennes mjölk rann till barnet.

Några människor från Jurhum passerade genom dalen. De såg en fågel och tyckte att det var märkligt. De sade: ’Fåglar håller sig bara vid vatten.’ De skickade en budbärare för att undersöka saken, och han fann vattnet. Han gick tillbaka och berättade för dem.

De kom till henne och sade: ’Ismails mor, tillåter du oss att bo tillsammans med dig?’ När pojken växte upp gifte han sig med en kvinna ur deras folk. Senare bestämde sig Ibrahim för att se till det han lämnat efter sig. Han kom och hälsade och frågade: ’Var är Ismail?’

Hans hustru svarade: ’Han har gått ut på jakt.’ Han sade: ’Säg till honom när han kommer att byta tröskeln till sitt hus.’ När Ismail kom berättade hon det för honom. Han sade: ’Du är den tröskeln; gå till din familj.’

Därefter bestämde sig Ibrahim på nytt för att besöka det han lämnat efter sig. Han kom och frågade: ’Var är Ismail?’ Hans hustru svarade: ’Han har gått ut på jakt.’ Hon sade: ’Vill du inte stiga in och äta och dricka?’ Han frågade: ’Vad äter och dricker ni?’

Hon svarade: ’Vi äter kött och dricker vatten.’ Han sade: ’Gud, välsigna deras mat och dryck!’ Abu al-Qasim ﷺ sade: ’Det var en välsignelse genom Ibrahims bön.’

Sedan bestämde sig Ibrahim åter för att besöka det han lämnat efter sig. Han kom och fann Ismail bakom Zamzam, där han reparerade sina pilar. Ibrahim sade: ’Ismail, din Herre, den Mäktige och Majestätiske, har befallt mig att bygga ett hus åt Honom.’ Ismail svarade: ’Lyd din Herre.’

Ibrahim sade: ’Han har befallt mig att du ska hjälpa mig med det.’ Ismail svarade: ’Då gör jag det.’ Ibrahim började bygga och Ismail räckte honom stenarna. De sade: ’Vår Herre, godta detta från oss. Du är sannerligen den som hör allt, vet allt.’

När byggnaden hade blivit hög orkade den gamle mannen inte längre bära stenarna. Han ställde sig på Maqam-stenen och Ismail räckte honom stenarna, medan de sade: ’Vår Herre, godta detta från oss. Du är sannerligen den som hör allt, vet allt.’” Al-Bukhari återgav detta genom dessa två kedjor i sin bok om profeterna.

Det är anmärkningsvärt att hadithmästaren Abu ʿAbdullah al-Hakim återgav den i sin bok al-Mustadrak från Abu al-ʿAbbas al-Asamm, från Muhammad ibn Sinan al-Qazzaz, från Abu ʿAli ʿUbaydullah ibn ʿAbd al-Majid al-Hanafi, från Ibrahim ibn Nafiʿ, och sade: ”Den är autentisk enligt al-Bukharis och Muslims kriterier, fastän de inte har återgett den.” Så sade han, trots att al-Bukhari, som du ser, faktiskt återgav den från Ibrahim ibn Nafiʿ. Det verkar som om han förkortade den, eftersom den inte nämner slakten. Det finns en autentisk rapport om att baggens båda horn hängde i Kaba.

Det har också återberättats att Ibrahim, frid vare med honom, snabbt brukade besöka sin familj i Mecka på Buraq och sedan återvända till sin familj i det heliga landet. Gud vet bäst. Det som i denna hadith uttryckligen tillskrivs Profeten ﷺ är, såvitt Gud vet bäst, de delar där Ibn ʿAbbas tydligt anger att han återger Profetens ﷺ ord.

Det finns också en rapport från de troendes ledare ʿAli ibn Abi Talib i detta sammanhang som skiljer sig från vissa delar av detta, såsom Ibn Jarir sade: Muhammad ibn Bashshar och Muhammad ibn al-Muthanna berättade för oss: Mu’ammal berättade för oss: Sufyan berättade för oss från Abu Ishaq, från Haritha ibn Mudarrib, från ʿAli ibn Abi Talib, som sade: ”När Ibrahim befalldes att bygga huset gav han sig av tillsammans med Ismail och Hajar. När han kom till Mecka såg han vid platsen för huset något likt ett moln, med något som liknade ett huvud ovanpå.

Det talade till honom: ’Ibrahim, bygg efter min skugga’ — eller sade han: ’efter mitt mått’ — ’och öka eller minska inte.’ När han hade byggt färdigt gav han sig av och lämnade Ismail och Hajar där. Hajar sade: ’Ibrahim, åt vem överlämnar du oss?’ Han svarade: ’Åt Gud.’

Hon sade: ’Gå då; Han kommer inte att överge oss.’ Ismail blev mycket törstig. Hajar gick upp på al-Safa och såg sig omkring, men såg ingenting. Hon gick till al-Marwa och såg ingenting, och återvände till al-Safa. Hon gjorde så sju gånger.

Sedan sade hon: ’Ismail, dö där jag inte kan se dig.’ Hon kom till honom medan han sprattlade med foten av törst. Jibril ropade till henne: ’Vem är du?’ Hon svarade: ’Jag är Hajar, Ibrahims barns mor.’ Han frågade: ’Åt vem har ni överlämnats?’

Hon sade: ’Vi har överlämnats åt Gud.’ Han sade: ’Han har överlämnat er åt Den som är tillräcklig.’ Pojken skrapade då i marken med fingret, och Zamzam sprang fram. Hon försökte hejda vattnet, men han sade: ’Låt det vara; det är en källa som släcker törsten.’”

I denna berättelse byggde han huset innan han lämnade dem. Om rapporten är bevarad korrekt kan det tänkas att han först gjorde en inhägnad och avgränsning åt huset, men inte byggde det ända upp, och att Ismail och han sedan byggde det tillsammans när Ismail vuxit upp, såsom Gud den Högste säger.

Därefter sade Ibn Jarir: Hennad ibn al-Sari berättade för oss: Abu al-Ahwas berättade för oss från Simak, från Khalid ibn ʿArʿara, att en man kom fram till ʿAli, må Gud vara nöjd med honom, och sade: ”Kan du berätta för mig om huset? Är det det första hus som uppfördes på jorden?” Han svarade: ”Nej, men det är det första hus där välsignelse placerades, där Ibrahims plats finns och där den som träder in är trygg. Om du vill ska jag berätta hur det byggdes.

Gud uppenbarade för Ibrahim: ’Bygg ett hus åt Mig på jorden.’ Ibrahim blev bekymrad över detta, så Gud sände Sakina — en virvlande vind med två huvuden, där det ena följde det andra — tills den nådde Mecka och lade sig över husets plats som en sköld. Gud befallde Ibrahim att bygga där Sakina slog sig ner. Ibrahim byggde, men en sten fattades.

Pojken gick för att hämta något. Ibrahim sade: ’Hämta en sten åt mig, sådan som jag ber dig om.’ Pojken gick för att söka efter en sten och kom tillbaka med en. Då såg han att den svarta stenen redan hade satts på sin plats.

Han sade: ’Far, vem kom med den här stenen till dig?’ Ibrahim svarade: ’Den kom från Honom som inte förlitar sig på ditt byggande. Jibril kom med den från himlen.’ Sedan byggde de färdigt.”

Ibn Abi Hatim sade: Min far berättade för oss: ʿAmr ibn ʿAbdullah ibn Yazid al-Muqri’ berättade för oss: Sufyan berättade för oss från Bishr ibn ʿAsim, från Saʿid ibn al-Musayyib, från Kaʿb al-Ahbar, som sade: ”Huset var ett vitt skum på vattnet fyrtio år innan Gud skapade jorden, och jorden bredde sig ut från det.” Saʿid sade: ”ʿAli berättade för oss att Ibrahim kom från Armenien med Sakina, som visade honom var huset skulle stå, så som en spindel söker sin plats. Stenar blottades, sådana som inte ens trettio män orkade lyfta.”

Jag sade: ”Abu Muhammad, Gud säger: ’Och [minns] när Ibrahim höjde husets grundvalar’.” Han svarade: ”Det var senare.”

Al-Suddi sade: Gud den Mäktige och Majestätiske befallde Ibrahim och Ismail: ”Bygg Mitt hus åt dem som går runt det, dem som stannar där och dem som böjer sig och faller ned i tillbedjan.” Ibrahim gav sig av till Mecka. Han och Ismail tog sina hackor, men visste inte var huset låg. Gud sände en vind som kallades den virvlande vinden.

Den hade två vingar och ett huvud i ormskepnad. Den blottade området kring Kaba och den första husgrunden, och de följde efter den och grävde med sina hackor tills de hade lagt grunden. Det är detta Gud den Högste säger: ”Och [minns] när Ibrahim höjde husets grundvalar” och ”Och [minns] när Vi anvisade Ibrahim platsen för huset” (al-Hajj 22:26). När de hade byggt upp grundvalarna och kommit till hörnet sade Ibrahim till Ismail: ”Min son, hitta en fin sten som jag kan lägga här.”

Ismail svarade: ”Far, jag är trött och utmattad.” Ibrahim sade: ”Gör det ändå.” Ismail gav sig av för att söka efter en sten och kom tillbaka med en, men Ibrahim tyckte inte om den. Han sade: ”Hitta en bättre sten än den här.”

Ismail gick för att söka efter en annan, och Jibril kom med den svarta stenen från Indien. Den hade varit vit, som en vit rubin och likt en vit planta, och Adam hade fört den ned från paradiset. Den blev svart av människornas synder. Ismail kom tillbaka med en sten och fann den svarta stenen vid hörnet.

Han sade: ”Far, vem kom med den här till dig?” Ibrahim svarade: ”Den kom från någon som har mer energi än du.” De byggde och bad de ord med vilka Ibrahim hade prövats av sin Herre: ”Vår Herre, godta detta från oss. Du är sannerligen den som hör allt, vet allt.”

Denna berättelse antyder att husets grundvalar hade byggts före Ibrahim, och att han vägleddes till dem och fick platsen anvisad. Vissa har intagit den uppfattningen. Imam ʿAbd al-Razzaq sade: Maʿmar berättade för oss från Ayyub, från Saʿid ibn Jubayr, från Ibn ʿAbbas, om orden ”Och [minns] när Ibrahim höjde husets grundvalar”: ”Det var husets grundvalar sedan tidigare.” ʿAbd al-Razzaq sade också: Hisham ibn Hassan berättade för oss från Sawwar, ʿAta’s svärson, från ʿAta ibn Abi Rabah, som sade: ”När Gud sände ner Adam från paradiset stod hans fötter på jorden och hans huvud nådde himlen.

Han hörde himlens folks tal och böner och kände sig nära dem. Änglarna fruktade honom och klagade till Gud i sina böner. Gud sänkte honom då till jorden. När han inte längre hörde det han hade hört kände han sig ensam och klagade över detta till Gud i sin bön.

Han sändes mot Mecka. Varje plats där hans fot satte ner blev en by, och varje steg en ödemark, tills han nådde Mecka. Gud sände ner en rubin från paradiset, som placerades där huset nu står. Han fortsatte att gå runt den tills Gud sände floden.

Då lyftes rubinen upp, tills Gud sände Ibrahim, frid vare med honom, och han byggde huset. Detta är innebörden av Guds ord: ’Och [minns] när Vi anvisade Ibrahim platsen för huset.’” ʿAbd al-Razzaq sade: Ibn Jurayj berättade för oss från ʿAta, som sade: ”Adam sade: ’Jag hör inte änglarnas röster!’ Gud svarade: ’Det beror på din synd.

Gå ner till jorden och bygg ett hus åt Mig. Gå sedan runt det, så som du såg änglarna gå runt Mitt hus i himlen.’ Människor säger att han byggde det av fem berg: Hira, Tur Zayta, Tur Sina, Libanonberget och al-Judi. Dess grund var från Hira.

Så byggde Adam huset, och därefter byggde Ibrahim det på nytt.” Detta är en tillförlitlig kedja tillbaka till ʿAta, men vissa delar innehåller något märkligt, och Gud vet bäst.

ʿAbd al-Razzaq sade också: Maʿmar berättade för oss från Qatada, som sade: ”Gud placerade huset hos Adam när Han sände ner Adam till jorden. Han landade i Indien. Hans huvud nådde himlen och hans fötter jorden, och änglarna fruktade honom. Han krympte till sextio alnar och sörjde när han inte längre hörde änglarnas röster och lovprisning.

Han klagade över detta till Gud den Mäktige och Majestätiske. Gud sade: ’Adam, Jag har sänt ner ett hus åt dig. Gå runt det, så som man går runt Min tron, och be vid det, så som man ber vid Min tron.’ Adam begav sig då till huset.

Han gick och stegen sträcktes ut åt honom, så att det var en ödemark mellan varje steg. Denna ödemark har funnits kvar sedan dess. Adam kom till huset och gick runt det, liksom profeterna efter honom.” Ibn Jarir sade: Ibn Humayd berättade för oss: Yaʿqub al-Qummi berättade för oss från Hafs ibn Humayd, från ʿIkrima, från Ibn ʿAbbas, som sade: ”Gud placerade huset på fyra grundpelare i vattnet två tusen år innan världen skapades. Sedan bredde jorden ut sig under huset.”

Muhammad ibn Ishaq sade: Ibn Abi Najih berättade för mig från Mujahid och andra lärda att när Gud anvisade Ibrahim platsen för huset lämnade han Syrien och begav sig dit tillsammans med Ismail och hans mor Hajar. Ismail var då ett litet barn som ammades. Enligt vad man berättat för mig färdades de på Buraq, och Jibril följde med och visade honom husets plats och det heliga områdets gränser. Varje gång de passerade en by frågade Ibrahim: ”Jibril, är det här du har befallts att föra mig till?”

Jibril svarade: ”Fortsätt.” Så kom han till Mecka, som då var bevuxet med träd av salm och samar. Utanför Mecka och runt omkring bodde ett folk som kallades ʿAmaliq. Huset var då en röd, lerig kulle. Ibrahim sade till Jibril: ”Är det här platsen där jag har befallts att lämna dem?”

Han svarade: ”Ja.” Ibrahim förde dem till platsen för den svarta stenen och lämnade dem där. Han bad Hajar, Ismails mor, att bygga ett skydd åt sig där och sade: ”Vår Herre, jag har bosatt en del av mina efterkommande i en dal utan odling, nära Ditt heliga hus”, fram till orden ”så att de må vara tacksamma” (Ibrahim 14:37).

ʿAbd al-Razzaq sade: Hisham ibn Hassan berättade för mig från Humayd, från Mujahid, som sade: ”Gud skapade platsen för detta hus två tusen år innan Han skapade något annat, och dess hörn finns i den sjunde jorden.” Layth ibn Abi Sulaym återberättade likadant från Mujahid: ”Grundvalarna finns i den sjunde jorden.” Ibn Abi Hatim sade: Min far berättade för oss: ʿAmr ibn Rafiʿ berättade för oss: ʿAbd al-Wahhab ibn Muʿawiya berättade för oss från ʿAbd al-Mu’min ibn Khalid, från ʿAlba ibn Ahmar, att Dhu al-Qarnayn kom till Mecka och fann Ibrahim och Ismail bygga husets grundvalar av stenar från fem berg.

Han sade: ”Vad gör ni på mitt land?” De svarade: ”Vi är två tjänare som har fått en befallning. Vi har befallts att bygga denna Kaba.” Han sade: ”Lägg fram bevis för det ni påstår.” Då kom fem baggar fram och sade: ”Vi vittnar om att Ibrahim och Ismail är två tjänare som fått befallningen att bygga denna Kaba.”

Han sade: ”Jag är nöjd och godtar det.” Sedan gick han därifrån. Al-Azraqi nämnde i sin historia om Mecka att Dhu al-Qarnayn gick runt huset tillsammans med Ibrahim, frid vare med honom. Detta tyder på att han levde tidigare, och Gud vet bäst.

Al-Bukhari, må Gud förbarma sig över honom, sade: Om Guds ord ”Och [minns] när Ibrahim höjde husets grundvalar, tillsammans med Ismail”: Grundvalarna är dess fundament; ordet förekommer i singular som ”grundval”. Kvinnor som upphört att menstruera benämns också med ett ord av samma form, vars singularform är ”en kvinna som upphört att menstruera”. Sedan återgav han med sin kedja från ʿAisha, Profetens ﷺ hustru, att Guds sändebud ﷺ sade: ”Ser du inte att när ditt folk byggde huset, nöjde de sig med mindre än Ibrahims grundvalar?” Jag sade: ”Guds sändebud, ska du inte återföra det till Ibrahims grundvalar?”

Han svarade: ”Om ditt folk inte så nyligen hade lämnat otro.” ʿAbdullah ibn ʿUmar sade: ”Om ʿAisha verkligen hörde detta från Guds sändebud ﷺ, så tror jag inte att han lät bli att röra vid husets två hörn närmast al-Hijr, annat än därför att huset inte byggdes färdigt enligt Ibrahims grundvalar.” Al-Bukhari återgav den också i boken om vallfärden från al-Qaʿnabi och i boken om profeternas berättelser från ʿAbdullah ibn Yusuf. Muslim återgav den från Yahya ibn Yahya och genom Ibn Wahb, och al-Nasa’i återgav den från ʿAbd al-Rahman ibn al-Qasim. Alla återgav den från Malik.

Muslim återgav också från Nafiʿ, som sade: ”Jag hörde ʿAbdullah ibn Abi Bakr ibn Abi Quhafa berätta för ʿAbdullah ibn ʿUmar från ʿAisha, från Profeten ﷺ, som sade: ’Om ditt folk inte nyligen hade lämnat förislamisk okunnighet — eller sade han: otro — skulle jag ha spenderat Kaba:s skatt för Guds sak, låtit dess dörr vara på marknivå och tagit in al-Hijr i huset.’” Al-Bukhari sade: ʿUbaydullah ibn Musa berättade för oss från Isra’il, från Abu Ishaq, från al-Aswad, som sade: ”Ibn al-Zubayr sade till mig: ’ʿAisha brukade anförtro dig många berättelser. Vad berättade hon för dig om Kaba?’

Jag svarade: ’Hon sade till mig att Profeten ﷺ sade: ”ʿAisha, om ditt folk inte nyligen hade lämnat…”’” Ibn al-Zubayr sade: ”…otro, skulle jag riva Kaba och ge den två dörrar, en som människor går in genom och en som de går ut genom.” Det gjorde Ibn al-Zubayr. Endast al-Bukhari återgav den, i sin Sahihs bok om kunskap.

Muslim sade i sin Sahih: Yahya ibn Yahya berättade för oss: Abu Muʿawiya berättade för oss från Hisham ibn ʿUrwa, från sin far, från ʿAisha, som sade: Guds sändebud ﷺ sade till mig: ”Om ditt folk inte så nyligen hade lämnat otro skulle jag ha rivit Kaba och byggt den på Ibrahims grundvalar, för Quraysh byggde huset mindre än vad det skulle vara. Jag skulle också ha gjort en bakre ingång åt det.” Muslim sade vidare: Abu Bakr ibn Abi Shayba och Abu Kurayb berättade för oss, och de sade: Ibn Numayr berättade för oss från Hisham med samma kedja. Denna återberättelse finns endast hos Muslim.

Muslim sade också: Muhammad ibn Hatim berättade för mig: Ibn Mahdi berättade för oss: Sulaym ibn Hayyan berättade för oss från Saʿid — det vill säga Ibn Mina’ — som sade: ”Jag hörde ʿAbdullah ibn al-Zubayr säga: ’Min moster, det vill säga ʿAisha, må Gud vara nöjd med henne, berättade för mig att Profeten ﷺ sade: ”ʿAisha, om ditt folk inte nyligen hade lämnat avgudadyrkan, skulle jag ha rivit Kaba, lagt den jämnt med marken, gjort den två dörrar — en i öster och en i väster — och utökat den med sex alnar från al-Hijr, eftersom Quraysh gjorde den mindre när de byggde Kaba.”’” Även denna återberättelse finns endast hos Muslim.

Quraysh byggde Kaba på nytt långt efter Ibrahim, den nära vännen [till Gud], och fem år före Guds sändebuds ﷺ uppdrag som profet. Han deltog i att bära stenarna och var då trettiofem år gammal. Må Guds välsignelser och frid vara över honom för alltid, ända till Domedagen. Muhammad ibn Ishaq ibn Yasar sade i sin biografi: När Guds sändebud ﷺ var trettiofem år samlades Quraysh för att bygga Kaba.

De hade länge tänkt göra det för att förse den med ett tak, men fruktade att riva den. Den bestod bara av stenar som låg staplade högre än en mans längd. De ville höja den och lägga ett tak över den, eftersom några män hade stulit Kaba:s skatt, som förvarades i en brunn inne i huset. Den som skatten hade hittats hos var Duwayk, en frigiven man tillhörande Banu Mulayh ibn ʿAmr från Khuzaʿa, och Quraysh hade huggit av hans hand.

Folk påstod att de som stulit skatten hade lagt den hos Duwayk.

Ett skepp som tillhörde en romersk handelsman hade kastats upp på stranden vid Jidda och krossats. De tog dess trä för att använda till Kaba:s tak. I Mecka fanns en koptisk snickare som förberedde en del av det de behövde. En orm brukade komma upp ur Kaba:s brunn, dit man varje dag lade det som skänktes till huset, och sola sig på Kaba:s mur.

Folk fruktade den, eftersom den reste sig och fräste när någon kom nära och gapade. En dag låg den på muren som vanligt, då Gud sände en fågel som ryckte upp ormen och flög bort med den. Quraysh sade: ”Vi hoppas att Gud har godtagit det vi vill göra. Vi har en skicklig hantverkare och trä, och Gud har befriat oss från ormen.”

När de hade bestämt sig för att riva och bygga huset reste sig Abu Wahb ibn ʿAmr ibn ʿA’idh ibn ʿAbd ibn ʿImran ibn Makhzum, tog en sten från Kaba och den hoppade ur hans hand tillbaka till sin plats. Han sade: ”Quraysh, använd bara tillåten egendom när ni bygger det. Ingen brudgåva från otukt, ingen vinst från ocker och ingen orätt som någon har utsatts för får ingå i det.” Ibn Ishaq sade att människor tillskriver dessa ord al-Walid ibn al-Mughira ibn ʿAbdullah ibn ʿUmar ibn Makhzum.

Quraysh delade sedan upp Kaba mellan sig. Den del som låg vid dörren tillföll Banu ʿAbd Manaf och Zuhra. Området mellan det svarta hörnet och det jemenitiska hörnet tillföll Banu Makhzum och de Quraysh-stammar som anslöt sig till dem. Kaba:s baksida tillföll Banu Jumah och Sahm.

Den del som vette mot al-Hijr tillföll Banu ʿAbd al-Dar ibn Qusayy, Banu Asad ibn ʿAbd al-ʿUzza ibn Qusayy och Banu ʿAdi ibn Kaʿb ibn Lu’ayy; den delen kallas al-Hatim.

Människorna fruktade att riva huset och drog sig för det. Al-Walid ibn al-Mughira sade: ”Jag börjar med att riva det.” Han tog en hacka, ställde sig vid huset och sade: ”Gud, låt inget ont drabba oss. Gud, vi vill bara göra det goda.”

Han rev på sidan vid de två hörnen. Människorna väntade den natten och sade: ”Vi får se. Om något drabbar honom river vi inte mer, utan återställer det som det var. Om inget drabbar honom, då har Gud godkänt det vi gjort.”

Nästa morgon började al-Walid arbeta igen, och människorna rev tillsammans med honom. När de kommit ner till grundvalarna — Ibrahims grundvalar — blottades gröna stenar, liknande spjutspetsar, som höll fast i varandra. Enligt en person som återberättade detta hade en man från Quraysh, som rev huset, stuckit in ett järnspett mellan två av stenarna för att bända loss den ena. När stenen rörde sig skakade hela Mecka, och de slutade vid den grunden.

Ibn Ishaq sade: Quraysh-stammarna samlade därefter sten till bygget, varje stam för sig. De byggde tills de nådde platsen för hörnet — den svarta stenen — och började tvista om den. Varje stam ville lyfta den på plats framför de andra. De grälade, blev osams och förberedde sig för strid.

Banu ʿAbd al-Dar ställde fram en skål fylld med blod. De och Banu ʿAdi ibn Kaʿb ibn Lu’ayy slöt en ed om att dö för sin sak och doppade händerna i blodet. Därför kallades de ”blodslickarna”. Quraysh förblev i detta läge i fyra eller fem nätter.

Sedan samlades de i moskén för att rådslå och försöka nå en rättvis lösning. Enligt några av berättarna sade Abu Umayya ibn al-Mughira ibn ʿAbdullah ibn ʿUmar ibn Makhzum, som då var den äldste av alla Quraysh: ”Quraysh, låt den första som kommer in genom den här moskéns port avgöra saken ni är oense om.” De gjorde så, och den första som kom in var Guds sändebud ﷺ. När de såg honom sade de: ”Detta är den betrodde, vi godtar honom.

Detta är Muhammad.” När han kom fram och de berättade vad som hänt sade han ﷺ: ”Hämta ett tyg åt mig.” De hämtade ett tyg. Han tog hörnstenen — den svarta stenen — och lade den i tyget. Sedan sade han: ”Låt varje stam ta tag i en sida av tyget.”

Därefter sade han: ”Lyft den tillsammans.” De gjorde så, och när de hade fört stenen till dess plats lade han den själv på plats med sin hand ﷺ. Sedan byggde de runt den. Innan uppenbarelsen kom kallade Quraysh Guds sändebud ﷺ för den betrodde.

När bygget var färdigt och Kaba hade fått den form de önskade, sade al-Zubayr ibn ʿAbd al-Muttalib följande om ormen, som Quraysh hade fruktat medan de byggde Kaba: ”Jag förundras över hur örnen dök ner mot ormen, medan den slingrade sig. Den brukade fräsa, och ibland kasta sig fram. När vi började lägga grunden skyndade den sig iväg, rädd för vårt bygge, och vi var rädda för den. Men när vi fruktade dess hot kom en örn störtande mot den.

Den grep den och flög bort, och lämnade oss att bygga utan hinder. Då samlades vi för att bygga vårt hus, dess grundvalar och dess jord, den morgon då vi reste grunden. Ingen av oss som arbetade hade några kläder på sig. Därmed gav den Mäktige Banu Lu’ayy ära, och deras grund ska inte försvinna. Banu ʿAdi samlades där och bakom dem kom Kilab.”

Ibn Ishaq sade: På Profetens ﷺ tid var Kaba arton alnar hög och klädd med qibati-tyg. Senare täcktes den med randigt tyg. Al-Hajjaj ibn Yusuf var den förste som klädde den med siden. Jag säger: Kaba förblev byggd enligt Qurayshs konstruktion tills den brändes i början av ʿAbdullah ibn al-Zubayrs styre, efter år sextio, mot slutet av Yazid ibn Muʿawiyas styre, när de belägrade Ibn al-Zubayr.

Då rev Ibn al-Zubayr den ända ner till marken och byggde upp den på Ibrahims grundvalar. Han tog in al-Hijr i byggnaden och gjorde två dörrar i marknivå, en i öster och en i väster, i enlighet med vad han hört från sin moster ʿAisha, de troendes moder, må Gud vara nöjd med henne, som återberättat det från Guds sändebud ﷺ.

Den förblev så under hela hans styre, tills al-Hajjaj dödade honom och på befallning av ʿAbd al-Malik ibn Marwan återställde den till dess tidigare skick. Muslim ibn al-Hajjaj sade i sin Sahih: Hennad ibn al-Sari berättade för oss: Ibn Abi Za’ida berättade för oss: Ibn Abi Sulayman berättade för oss från ʿAta, som sade: ”När huset brändes under Yazid ibn Muʿawiyas tid, då folket från Syrien anföll och det som hände hade hänt, lät Ibn al-Zubayr det stå kvar tills vallfärdarna kom. Han ville ge dem mod eller samla dem mot folket i Syrien. När de hade avslutat vallfärden sade han: ’Människor, ge mig råd om Kaba.

Ska jag riva den och bygga upp den på nytt, eller ska jag laga de delar som har förfallit?’ Ibn ʿAbbas sade: ’Jag har en klar uppfattning om saken: laga det som har förfallit och låt huset och stenarna som människorna antog islam vid stå kvar, och vid vilka Profeten ﷺ sändes.’ Ibn al-Zubayr sade: ’Om någons hus hade brunnit ner skulle han inte vara nöjd förrän han byggde upp det på nytt. Hur skulle man då kunna låta bli att återuppbygga sin Herres hus?

Jag ska söka min Herres vägledning i tre dagar och sedan fatta mitt beslut.’ När tre dagar hade gått bestämde han sig för att riva det. Människorna höll sig undan, eftersom de fruktade att den som först klättrade upp skulle drabbas av en himmelsk katastrof. En man klättrade upp och kastade ner en sten.

När människorna såg att inget drabbade honom följde de efter och rev huset ända till marken. Ibn al-Zubayr satte upp pelare och hängde tyg över dem tills byggnaden hade blivit hög. Ibn al-Zubayr sade: ’Jag hörde ʿAisha, må Gud vara nöjd med henne, säga att Profeten ﷺ sade: ”Om människorna inte så nyligen hade lämnat otro och om jag inte saknade de medel som skulle räcka till bygget, skulle jag ha tagit in fem alnar av al-Hijr i huset och gjort en dörr som människor går in genom och en dörr som de går ut genom.” Jag har medel att bekosta det och fruktar inte människorna.’

Han lade därför till fem alnar från al-Hijr, tills husets grund blev synlig och människor kunde se den. Därefter byggde han ovanpå den. Kaba var arton alnar hög. När han lade till denna del tyckte han att den var för låg och höjde den med tio alnar.

Han gjorde två dörrar: en att gå in genom och en att gå ut genom. När Ibn al-Zubayr hade dödats skrev al-Hajjaj till ʿAbd al-Malik och berättade detta för honom. Han sade också att Ibn al-Zubayr hade byggt huset på en grund som betrodda män från Mecka hade sett. ʿAbd al-Malik skrev till honom: ’Vi vill inte ha något med det Ibn al-Zubayr har gjort att göra.

Låt den höjd han lade till stå kvar, men återställ den del han lade till från al-Hijr till husets tidigare utformning och stäng dörren han öppnade.’ Al-Hajjaj rev därför den delen och återställde huset till dess tidigare utformning.”

Al-Nasa’i återgav den i sin Sunan från Hennad, från Yahya ibn Abi Za’ida, från ʿAbd al-Malik ibn Abi Sulayman, från ʿAta, från Ibn al-Zubayr, från ʿAisha, och återgav den del som tillskrivs Profeten ﷺ, men inte berättelsen. Det som ʿAbdullah ibn al-Zubayr gjorde borde ha fått stå kvar, eftersom det var det Guds sändebud ﷺ hade önskat. Han fruktade emellertid att vissa människors hjärtan skulle ta avstånd från det, eftersom de nyligen hade trätt in i islam och ännu stod nära otro. Denna praxis var dock okänd för ʿAbd al-Malik.

När han blev övertygad om att ʿAisha verkligen hade återberättat det från Guds sändebud ﷺ sade han: ”Vi önskar att vi hade låtit honom och det han hade gjort vara.” Muslim sade: Muhammad ibn Hatim berättade för mig: Muhammad ibn Bakr berättade för oss: Ibn Jurayj berättade för oss: Jag hörde ʿAbdullah ibn ʿUbayd ibn ʿUmayr och al-Walid ibn ʿAta återberätta från al-Harith ibn ʿAbdullah ibn Abi Rabiʿa. ʿAbdullah ibn ʿUbayd sade: ”Under sitt kalifat kom al-Harith ibn ʿAbdullah till ʿAbd al-Malik ibn Marwan.

ʿAbd al-Malik sade: ’Jag tror inte att Abu Khubayb’ — det vill säga Ibn al-Zubayr — ’hörde från ʿAisha det han påstod sig ha hört från henne.’ Al-Harith sade: ’Jo, jag hörde det från henne.’ ʿAbd al-Malik frågade: ’Vad hörde du henne säga?’ Han svarade: ’Hon sade att Guds sändebud ﷺ sade: ”Ditt folk gjorde huset mindre än det skulle vara.

Om ditt folk efter min tid beslutar sig för att bygga om det, kom då så ska jag visa dig den del de lämnade utanför.” Han visade henne en plats som var ungefär sju alnar bred.’” Detta är ʿAbdullah ibn ʿUbayds version. Al-Walid ibn ʿAta lade till: ”Profeten ﷺ sade: ’Jag skulle också ha gjort två dörrar i marknivå, en mot öster och en mot väster.

Vet du varför ditt folk höjde dörren?’ Jag sade: ’Nej.’ Han sade: ’För att visa sin överlägsenhet, så att bara den de ville skulle få gå in. Om en man ville gå in lät de honom klättra. När han nästan hade kommit in knuffade de honom så att han föll.’”

ʿAbd al-Malik sade: ”Jag frågade al-Harith: ’Hörde du henne verkligen säga detta?’ Han svarade: ’Ja.’ Han knackade en stund med sin käpp och sade sedan: ’Vi önskar att vi hade låtit det vara som det var.’” Muslim sade: Muhammad ibn ʿAmr ibn Jabla berättade detta för oss: Abu ʿAsim berättade för oss.

[Och] ʿAbd ibn Humayd berättade för oss: ʿAbd al-Razzaq berättade för oss. Båda återberättade den från Ibn Jurayj med samma kedja, liksom Ibn Bakrs hadith.

Muslim sade också: Muhammad ibn Hatim berättade för mig: ʿAbdullah ibn Bakr al-Sahmi berättade för oss: Hatim ibn Abi Saghira berättade för oss från Abu Qazaʿa, att ʿAbd al-Malik ibn Marwan, medan han gick runt huset, sade: ”Må Gud bekämpa Ibn al-Zubayr för att han ljuger om de troendes moder och säger: ’Jag hörde henne säga att Guds sändebud ﷺ sade: ”ʿAisha, om ditt folk inte så nyligen hade lämnat otro skulle jag riva Kaba och lägga till den del av al-Hijr som lämnades utanför, för ditt folk byggde den för liten.”’” Al-Harith ibn ʿAbdullah ibn Abi Rabiʿa sade: ”Säg inte så, de troendes ledare.

Jag hörde de troendes moder berätta detta.” ʿAbd al-Malik sade: ”Om jag hade hört det innan jag rev den, skulle jag ha låtit den stå som Ibn al-Zubayr byggde den.”

Denna hadith är, så att säga, fastslagen från de troendes moder ʿAisha, eftersom den har återberättats från henne genom flera autentiska kedjor: från al-Aswad ibn Yazid, al-Harith ibn ʿAbdullah ibn Abi Rabiʿa, ʿAbdullah ibn al-Zubayr, ʿAbdullah ibn Muhammad ibn Abi Bakr al-Siddiq och ʿUrwa ibn al-Zubayr. Detta visar att Ibn al-Zubayr gjorde rätt. Det hade varit gott om hans byggnad hade fått stå kvar. Men när saken hade återgått till detta skick ogillade vissa lärda att ändra det.

Det har berättats att de troendes ledare Harun al-Rashid — eller hans far al-Mahdi — frågade Imam Malik om att riva Kaba och återställa den enligt det Ibn al-Zubayr hade gjort. Malik sade: ”De troendes ledare, gör inte Guds Kaba till en leksak för härskarna, så att var och en som vill riva den kan göra det.” Harun lät då saken bero. Detta återberättas av ʿIyad och al-Nawawi.

Gud vet bäst, men Kaba kommer sannolikt att förbli så fram till den yttersta tiden, då en man från Abessinien med smala ben kommer att rasera den. Detta är fastslaget i de två Sahih-samlingarna från Abu Hurayra, som sade att Guds sändebud ﷺ sade: ”En man från Abessinien med smala ben kommer att rasera Kaba.” Båda återgav den. Från ʿAbdullah ibn ʿAbbas, må Gud vara nöjd med dem båda, återberättas från Profeten ﷺ: ”Det är som om jag ser en svart man med hjulbenta ben som sten för sten bryter ner Kaba.” Al-Bukhari återgav den.

Imam Ahmad ibn Hanbal sade i sin Musnad: Ahmad ibn ʿAbd al-Malik al-Harrani berättade för oss: Muhammad ibn Salama berättade för oss från Ibn Ishaq, från Ibn Abi Najih, från Mujahid, från ʿAbdullah ibn ʿAmr ibn al-ʿAs, må Gud vara nöjd med dem båda, som sade: ”Jag hörde Guds sändebud ﷺ säga: ’En man från Abessinien med smala ben kommer att rasera Kaba, ta dess smycken och beröva den dess beklädnad. Det är som om jag ser honom: kal och hjulbent, och han slår mot den med sin spade och hacka.’” Hjulbenthet innebär en avvikelse mellan foten och skenbenet.

Detta sker, och Gud vet bäst, efter att Gog och Magog har kommit fram, i enlighet med vad som återges i Sahih al-Bukhari från Abu Saʿid al-Khudri, må Gud vara nöjd med honom, som sade att Guds sändebud ﷺ sade: ”Människor kommer att vallfärda till huset och utföra ʿumra efter att Gog och Magog har kommit fram.” (al-Mu’minun 23:60; Ibrahim 14:37; al-Hajj 22:26).

Den Högstes ord återger Ibrahims och Ismails, frid vare med dem, bön: ”Vår Herre, gör oss till sådana som underkastar sig Dig, och låt bland våra efterkommande uppstå ett samfund som underkastar sig Dig. Visa oss våra riter och ta emot vår ånger. Du är sannerligen Den som ständigt godtar ångern, den Barmhärtige.” Ibn Jarir sade att de med detta menade: ”Gör oss underkastade Din befallning och ödmjuka i lydnaden mot Dig.

Låt oss inte sätta någon vid Din sida i lydnaden, och låt oss inte dyrka någon annan än Dig.” Ibn Abi Hatim sade: Min far berättade för oss: Ismaʿil ibn Raja’ ibn Hayyan al-Hisni al-Qurashi berättade för oss: Maʿqal ibn ʿUbaydullah berättade för oss från ʿAbd al-Karim, om orden ”Gör oss till sådana som underkastar sig Dig”: ”Det betyder: uppriktiga inför Dig.” Om orden ”och låt bland våra efterkommande uppstå ett samfund som underkastar sig Dig” sade han: ”Det betyder: uppriktigt.”

Han sade också: ʿAli ibn al-Husayn berättade för oss: al-Muqaddami berättade för oss: Saʿid ibn ʿAmir berättade för oss från Sallam ibn Abi Mutiʿ, om denna vers: ”Gör oss till sådana som underkastar sig Dig.” Han sade: ”De var redan muslimer, men bad Gud om att få stå fasta.” ʿIkrima sade om orden ”Vår Herre, gör oss till sådana som underkastar sig Dig”: ”Gud sade: ’Jag har redan gjort det.’” Om orden ”och låt bland våra efterkommande uppstå ett samfund som underkastar sig Dig” sade han: ”Gud sade: ’Jag har redan gjort det.’”

Al-Suddi sade att orden ”och låt bland våra efterkommande uppstå ett samfund som underkastar sig Dig” syftar på araberna.

Ibn Jarir sade: Den riktiga uppfattningen är att uttrycket omfattar araberna och andra, eftersom bland Ibrahims efterkommande finns Israels barn. Gud den Högste säger: ”Och bland Moses folk finns ett samfund som vägleder med sanningen och handlar rättvist därefter” (al-Aʿraf 7:159). Jag säger: Det Ibn Jarir säger motsäger inte al-Suddi, eftersom det faktum att han särskilt nämner dem inte utesluter andra. Sammanhanget handlar om araberna.

Därför säger Gud därefter: ”Vår Herre, sänd bland dem ett sändebud ur deras eget folk, som läser upp Dina tecken för dem, lär dem Skriften och visdomen och renar dem” — versen. Detta syftar på Muhammad ﷺ, som sändes bland dem, såsom Gud säger: ”Han är Den som sände ett sändebud bland de olärda ur deras eget folk” (al-Jumuʿa 62:2). Detta utesluter inte att hans sändebudskap omfattar både de röda och de svarta [alla människor], eftersom Gud säger: ”Säg: ’Människor, jag är Guds sändebud till er alla’” (al-Aʿraf 7:158), och det finns andra avgörande bevis för detta.

Denna bön av Ibrahim och Ismail, frid vare med dem, liknar vad Gud berättar om sina gudfruktiga och troende tjänare: ”De som säger: ’Vår Herre, skänk oss i våra makar och våra efterkommande en glädje för våra ögon och gör oss till föredömen för de gudfruktiga’” (al-Furqan 25:74). Detta är något som religionen uppmuntrar, för en fullkomlig kärlek till dyrkan av Gud den Högste innebär också att man önskar att ens egna barn ska dyrka Gud ensam, utan någon vid Hans sida. När Gud den Högste sade till Ibrahim: ”Jag ska göra dig till en förebild för människorna”, sade Ibrahim: ”Och bland mina efterkommande?”

Gud svarade: ”Mitt förbund omfattar inte de orättfärdiga” (al-Baqara 2:124). Detta är också innebörden av bönen: ”Håll mig och mina söner borta från att dyrka avgudar” (Ibrahim 14:35). Det är fastslaget i Sahih Muslim från Abu Hurayra, må Gud vara nöjd med honom, att Profeten ﷺ sade: ”När Adams son dör upphör hans gärningar utom genom tre saker: en pågående välgörenhet, kunskap som andra har nytta av eller ett rättfärdigt barn som ber för honom.”

”Visa oss våra riter.” Ibn Jurayj återberättade från ʿAta, om orden ”Visa oss våra riter”: ”Gör dem tydliga för oss; lär oss dem.” Mujahid sade: ”Visa oss våra riter” betyder ”våra offerplatser”. Liknande har återberättats från ʿAta och Qatada.

Saʿid ibn Mansur sade: ʿAttab ibn Bashir berättade för oss från Khusayf, från Mujahid, som sade: Ibrahim bad: ”Visa oss våra riter.” Då kom Jibril till honom och tog honom till huset. Han sade: ”Res grundvalarna.” Ibrahim reste grundvalarna och fullbordade byggnaden.

Sedan tog Jibril honom vid handen och förde honom till al-Safa. Han sade: ”Detta är ett av Guds kännetecken.” Sedan förde han honom till al-Marwa och sade: ”Och detta är ett av Guds kännetecken.” Sedan gick han med honom mot Mina.

När de kom till al-ʿAqaba stod Iblis vid ett träd. Jibril sade: ”Säg: ’Gud är störst’, och kasta sten på honom.” Ibrahim sade: ”Gud är störst” och kastade sten på honom. Iblis gick därifrån och ställde sig vid den mellersta pelaren.

När Jibril och Ibrahim passerade sade han: ”Säg: ’Gud är störst’, och kasta sten på honom.” Ibrahim sade: ”Gud är störst” och kastade sten på honom. Iblis gick därifrån. Den uslingen hade försökt få in något i vallfärden, men lyckades inte.

Jibril tog sedan Ibrahim vid handen och förde honom till al-Mashʿar al-Haram och sade: ”Detta är al-Mashʿar al-Haram.” Sedan tog han honom till ʿArafat och sade: ”Känner du igen det jag har visat dig?” Han frågade så tre gånger. Ibrahim svarade: ”Ja.”

Något liknande har återberättats från Abu Majliz och Qatada.

Abu Dawud al-Tayalisi sade: Hammad ibn Salama berättade för oss från Abu al-ʿAsim al-Ghanawi, från Abu al-Tufayl, från Ibn ʿAbbas, som sade: ”När Ibrahim fick se vallfärdens riter visade sig Satan för honom vid den plats där man springer. Ibrahim tävlade med honom. Sedan förde Jibril honom till Mina och sade: ’Här slår människorna läger.’ När de kom till pelaren vid al-ʿAqaba visade sig Satan för honom.

Ibrahim kastade sju småstenar på honom tills han försvann. Sedan förde Jibril honom till den mellersta pelaren. Satan visade sig för honom där, och Ibrahim kastade sju småstenar på honom tills han försvann. Därefter förde Jibril honom till den yttersta pelaren.

Satan visade sig för honom där, och Ibrahim kastade sju småstenar på honom tills han försvann. Sedan förde han honom till Jamʿ och sade: ’Detta är al-Mashʿar.’ Därefter förde han honom till ʿArafat och sade: ’Detta är ʿArafat.’ Jibril frågade honom: ’Har du förstått?’” (al-Aʿraf 7:159; al-Jumuʿa 62:2; al-Aʿraf 7:158; al-Furqan 25:74; Ibrahim 14:35).

Tafsir al-Baghawi

Den Mäktige och Majestätiske säger: ”Och [minns] när Ibrahim höjde husets grundvalar, tillsammans med Ismail.” Berättarna säger att Gud den Högste skapade platsen för huset två tusen år före jorden. Den var ett vitt skum på vattnet, och jorden bredde ut sig under den. När Gud sände ner Adam, frid vare med honom, till jorden kände han sig ensam och klagade till Gud den Högste.

Gud sände då ner det ofta besökta huset, byggt av en rubin från paradiset, med två dörrar av grön smaragd, en i öster och en i väster. Han placerade det där huset nu står och sade: ”Adam, Jag har sänt ner ett hus åt dig. Gå runt det, så som man går runt Min tron, och be vid det, så som man ber vid Min tron.” Han sände också ner stenen.

Den var vit, men blev svart genom beröring av menstruerande kvinnor under den förislamiska tiden. Adam begav sig till fots från Indien mot Mecka, och Gud utsåg en ängel som skulle visa honom vägen till huset. Han vallfärdade till huset och utförde vallfärdens riter. När han var färdig möttes han av änglarna, som sade: ”Må din vallfärd vara godtagbar, Adam!

Vi vallfärdade till detta hus två tusen år före dig.” Ibn ʿAbbas, må Gud vara nöjd med dem båda, sade: ”Adam vallfärdade fyrtio gånger från Indien till Mecka till fots.” Så förblev det fram till floden på Noas tid. Då lyfte Gud huset till den fjärde himlen.

Varje dag går sjuttio tusen änglar in i det och återvänder aldrig dit. Jibril, frid vare med honom, sände Gud för att gömma den svarta stenen i berget Abu Qubays och skydda den från översvämningen. Platsen där huset stått förblev tom ända till Ibrahims tid.

När Ismail och Ishaq hade fötts befallde Gud Ibrahim att bygga ett hus där Hans namn skulle nämnas. Ibrahim bad Gud den Mäktige och Majestätiske visa honom var det skulle stå. Gud sände Sakina för att visa honom platsen. Den var en virvlande vind med två huvuden, lik en orm.

Gud befallde Ibrahim att bygga där Sakina stannade. Ibrahim följde den tills den kom till Mecka och lade sig över husets plats, så som en sköld lägger sig. Detta är ʿAlis och al-Hasans uppfattning. Ibn ʿAbbas sade: ”Gud sände ett moln lika stort som Kaba.

Det rörde sig, medan Ibrahim gick i dess skugga, tills han kom till Mecka. Det stannade vid platsen för huset, och en röst ropade från det till Ibrahim: ’Bygg i dess skugga; öka inte och minska inte.’” En annan uppfattning är att Gud sände Jibril för att visa honom platsen för huset, i enlighet med Guds ord: ”Och [minns] när Vi anvisade Ibrahim platsen för huset.” Ibrahim och Ismail byggde huset.

Ibrahim byggde och Ismail räckte honom stenarna. Detta är innebörden av Guds ord: ”Och [minns] när Ibrahim höjde husets grundvalar, tillsammans med Ismail”, det vill säga dess fundament. Ordet ”grundval” är singular. Al-Kisa’i sade: ”Det betyder husets murar.”

Ibn ʿAbbas sade: ”Huset byggdes av stenar från fem berg: Tur Sina, Tur Zayta, Libanon, som är ett berg i Syrien, al-Judi, som är ett berg i al-Jazira, och de byggde dess grundvalar av sten från Hira, ett berg i Mecka.” När Ibrahim kom till platsen för den svarta stenen sade han till Ismail: ”Ge mig en vacker sten som blir ett tecken för människorna.” Ismail kom med en sten. Ibrahim sade: ”Ge mig en bättre än den här.”

Ismail gick för att söka efter en. Då ropade Abu Qubays: ”Ibrahim, jag har en deposition hos mig. Ta den.” Ibrahim tog den svarta stenen och satte den på dess plats. En annan uppfattning är att Gud byggde ett hus i himlen, det ofta besökta huset, som också kallas al-Durrah, och befallde änglarna att bygga Kaba på jorden rakt under det, med samma mått och utformning.

Enligt en annan uppfattning var Adam den förste som byggde Kaba. Den förstördes under floden, och Gud visade sedan dess plats för Ibrahim så att han kunde bygga upp den.

Guds ord ”Vår Herre, godta detta från oss” har en underförstådd fortsättning: De båda sade: ”Vår Herre, godta vårt byggnadsarbete från oss. Du är sannerligen den som hör” våra böner, ”vet” våra avsikter.

”Vår Herre, gör oss till sådana som underkastar sig Dig” — det vill säga sådana som bekänner Guds enhet, lyder Honom, är uppriktiga och ödmjukt underkastar sig Honom. ”Och låt bland våra efterkommande” — det vill säga våra barn — ”uppstå ett samfund”. Ett samfund är en grupp; ordet kan också beteckna en profets efterföljare. ”Som underkastar sig Dig” — som ödmjukt underkastar sig Dig.

”Visa oss” betyder: Lär oss och gör oss förtrogna med. Ibn Kathir läste med ett stilla r-ljud, Abu ʿAmr med ett lätt försvagat uttal, och de övriga läste r med kasra. Ibn ʿAmir och Abu Bakr läste likaså med stilla r-ljud i sura Fussilat. Ordet har ursprungligen formen ”ar’inā”; hamza utelämnades för att underlätta uttalet och dess vokal fördes över till r.

Den som uttalade r stilla sade att när hamza försvann försvann också dess vokal. ”Våra riter” betyder vår religions föreskrifter och vallfärdens riter. Det har också sagts: ”Våra vallfärdsplatser.” Mujahid sade: ”Våra offerplatser.

Nusk betyder ett offerdjur.” En annan uppfattning är att det betyder våra platser för dyrkan. Nusk betyder ursprungligen dyrkan, och nasik betyder en dyrkare. Gud den Högste besvarade deras bön och sände Jibril, som visade dem riterna på dagen för ʿArafa.

När han förde Ibrahim till ʿArafat sade han: ”Känner du igen detta, Ibrahim?” Ibrahim svarade: ”Ja.” Därifrån fick tiden namnet ʿArafa och platsen namnet ʿArafat. ”Och ta emot vår ånger” betyder: Förlåt oss. ”Du är sannerligen Den som ständigt godtar ångern, den Barmhärtige.”