Ibrahims böner för familjen

Tafsir av shejk Abd ar-Rahman as-Saʿdi

Detta skedde när Ibrahim tog Hajar, Ismails mor, och hennes son Ismail – må frid vara över honom – som fortfarande ammades, från Syrien till Mecka. Då fanns där ingen bosättning, ingen som kallade och ingen som svarade. När han hade lämnat dem där bad han sin Herre med denna åkallan, ödmjukt och med förtröstan på Honom: ”Vår Herre! Jag har låtit en del av min avkomma bosätta sig” – inte hela min avkomma, eftersom Isak och hans övriga söner befann sig i Syrien.

Det var endast Ismail och hans avkomma som han bosatte i Mecka. ”I en dal utan odling”, eftersom Meckas mark inte lämpar sig för odling. ”Vår Herre! För att de ska förrätta bönen”, det vill säga: gör dem till människor som bekänner Guds enhet och förrättar bönen.

Bönen är en av de mest framträdande och förträffliga religiösa handlingarna. Den som upprätthåller den upprätthåller sin religion. ”Låt därför människors hjärtan dras till dem”, det vill säga: låt dem älska dem och älska platsen där de bor. Gud besvarade hans bön och lät Muhammad – må Guds frid och välsignelser vara över honom – komma ur Ismails avkomma.

Han kallade sina efterkommande till den islamiska religionen och till sin fader Ibrahims religion, och de svarade honom och blev människor som förrättade bönen. Gud föreskrev vallfärden till detta hus, där Ibrahims avkomma hade bosatt sig, och lade i det en märklig hemlighet som drar hjärtan till sig. Människor vallfärdar dit utan att någonsin få nog av det. Ju oftare en tjänare återvänder dit, desto större blir hans längtan, kärlek och hänförelse.

Detta är hemligheten bakom att Gud tillskriver huset sig själv, den Helige. ”Och förse dem med frukter, så att de kan visa tacksamhet.” Gud besvarade hans bön, och frukter från alla slags trakter förs dit. Du ser att den ädla Mecka alltid har gott om frukt och att försörjningen strömmar dit från alla håll.

Att Gud skänkte dem barn var en av de största välsignelserna. Att de fick barn på hög ålder, när de hade gett upp hoppet om att få några, var ytterligare en välsignelse. Att barnen dessutom var rättfärdiga profeter var ännu större och förträffligare. ”Min Herre hör sannerligen all åkallan”, det vill säga: Han är nära att besvara den som ber till Honom. Jag bad Honom, och Han gjorde inte mitt hopp besviket.

Det vill säga: de kom vilse genom avgudabilderna. ”Den som följer mig” i den monoteism och uppriktiga dyrkan av Gud, världarnas Herre, som jag har kommit med, ”är sannerligen av mig” – eftersom vi helt och hållet delar samma tro. Den som älskar ett folk och följer dem ansluter sig till dem. ”Men den som trotsar mig – Du är sannerligen ständigt förlåtande, barmhärtig.”

Detta visar Ibrahims – må frid vara över honom – medkänsla, då han bad Gud att förlåta och visa de olydiga barmhärtighet. Gud, välsignad och upphöjd är Han, är barmhärtigare mot sina tjänare än Ibrahim; Han straffar endast den som trotsar Honom.

”Vår Herre! Förlåt mig, mina föräldrar och de troende den dag då räkenskapen ska ske.” Gud besvarade alla hans böner, utom bönen för hans far, vilken Ibrahim hade bett utifrån ett löfte han gett honom. När det stod klart för honom att fadern var Guds fiende tog han avstånd från honom.

Kom också ihåg Ibrahim – må frid vara över honom – i denna vackra situation, då han sade: ”Herre! Gör denna stad”, det vill säga det helgade området, ”trygg”. Gud besvarade hans bön både genom sin lag och genom sin bestämmelse: Han gjorde området heligt enligt lagen och ordnade genom sin bestämmelse omständigheter som skyddade det. Det är välkänt att Gud krossar varje orättfärdig som avser att skada det, såsom Han gjorde med elefantens folk och andra.

När Ibrahim bad om trygghet för staden bad han också om trygghet för sig själv och sina söner: ”Och bevara mig och mina söner från att dyrka avgudabilder”, det vill säga: låt oss vara långt ifrån att dyrka dem eller ens närma oss dem. Därefter nämnde han varför han fruktade för sig själv och sina söner: så många hade frestats och prövats genom att dyrka avgudabilder.

Därefter bad han för sig själv och sin avkomma: ”Herre! Gör mig till en som förrättar bönen, och likaså min avkomma. Vår Herre! Besvara min åkallan.”

Det vill säga: Du vet mer om oss än vi själva. Därför ber vi Dig, genom Din omsorg och fostran av oss, att underlätta för oss sådant som vi känner till och sådant som vi inte känner till – allt det som Din kunskap och barmhärtighet kräver. ”Ingenting är dolt för Gud, vare sig på jorden eller i himlen.” Till detta hör också denna åkallan, med vilken Ibrahim endast avsåg godhet och att världarnas Herre skulle få riklig tacksamhet.

Tafsir av imam Ibn Kathir

Därefter sade han: ”Herre! Gör mig till en som förrättar bönen”, det vill säga: en som upprätthåller den och följer dess föreskrifter. ”Och likaså min avkomma”, det vill säga: gör dem också till människor som upprätthåller bönen. ”Vår Herre!

Besvara min åkallan”, det vill säga: besvara allt jag har bett Dig om.

Ibn Jarir sade: Gud, den Upphöjde, berättar här att Hans nära vän Ibrahim sade: ”Vår Herre! Du känner till vad vi döljer och vad vi ger till känna.” Det vill säga: Du känner min avsikt med denna åkallan och vad jag avsåg när jag bad för invånarna i denna stad. Jag eftersträvar endast Din tillfredsställelse och uppriktighet inför Dig.

Du känner allt, både det uppenbara och det fördolda, och ingenting på jorden eller i himlen är dolt för Dig.

Därefter prisade han sin Herre, den Mäktige och Majestätiske, för att Han hade skänkt honom barn på hög ålder: ”All lovprisning tillkommer Gud, som har skänkt mig Ismail och Isak trots min höga ålder. Min Herre hör sannerligen all åkallan.” Det vill säga: Han besvarar den som ber till Honom, och Han besvarade min bön när jag bad Honom om barn.

”Vår Herre! Förlåt mig och mina föräldrar.” Några läste ”mina föräldrar” i singularform. Detta var innan Ibrahim tog avstånd från sin far, när det hade blivit klart för honom att denne var Guds fiende. ”Och de troende”, det vill säga: alla troende.

”Den dag då räkenskapen ska ske”, det vill säga: den dag då Du ställer Dina tjänare till svars och belönar dem efter deras handlingar – gott med gott och ont med ont. Gud vet bäst.

ʿAbd Allah ibn Wahb sade: ʿAmr ibn al-Harith berättade för oss att Bakr ibn Sawada berättade för honom, från ʿAbd al-Rahman ibn Jubayr, från ʿAbd Allah ibn ʿAmr, att Guds sändebud – må Guds frid och välsignelser vara över honom – reciterade Ibrahims ord: ”Herre! Dessa har sannerligen lett många människor vilse. Den som följer mig är sannerligen av mig, men den som trotsar mig – Du är sannerligen ständigt förlåtande, barmhärtig”, och Jesu ord, frid vare över honom: ”Om Du straffar dem är de Dina tjänare, och om Du förlåter dem är Du sannerligen den Mäktige, den Vise” (al-Māʾida 5:118).

Han lyfte sina händer och sade: ”Gud, min gemenskap! Gud, min gemenskap! Gud, min gemenskap!” och grät. Då sade Gud: ”Gå till Muhammad – din Herre vet bättre – och fråga honom vad som får honom att gråta.” Gabriel, frid vare över honom, kom till honom och frågade, och Guds sändebud berättade vad han hade sagt.

Då sade Gud: ”Gå till Muhammad och säg till honom: Vi ska sannerligen göra dig nöjd med avseende på din gemenskap och inte göra dig sorgsen.” Sedan sade Han: ”Gabriel!”

Detta visar att detta är en andra åkallan, efter den första som Ibrahim bad när han lämnade Hajar och hennes son – före husets uppförande. Denna åkallan kom efter att det hade byggts, som en bekräftelse och av längtan efter Gud, den Mäktige och Majestätiske. Därför sade han: ”vid Ditt helgade hus”. Hans ord ”Vår Herre!

För att de ska förrätta bönen” hör enligt Ibn Jarir samman med uttrycket ”Ditt helgade hus”: Han gjorde det helgat för att dess invånare skulle kunna förrätta bönen där.

”Låt därför människors hjärtan dras till dem.” Ibn ʿAbbas, Mujahid och Saʿid ibn Jubayr sade: Om han hade sagt ”låt människors hjärtan dras dit”, skulle perser, romare, judar, kristna och alla människor ha trängts där. Men han sade ”en del människor”, och därmed avsågs muslimerna. ”Och förse dem med frukter”, det vill säga: låt det bli en hjälp för dem att lyda Dig.

Eftersom platsen är ”en dal utan odling”, ge dem då frukter att äta. Gud besvarade detta, såsom Han sade: ”Har Vi inte gett dem ett tryggt helgat område dit frukter av alla slag förs som försörjning från Oss?” (al-Qaṣaṣ 28:57). Detta är ett uttryck för Hans mildhet, generositet, barmhärtighet och välsignelse: i det helgade området Mecka finns inga fruktbärande träd, men frukter från trakterna omkring förs dit, som svar på Hans nära vän Ibrahims bön, frid vare över honom.

Gud nämner här, som argument mot arabernas avgudadyrkare, att det helgade området Mecka från början grundades på dyrkan av Gud ensam, utan någon partner; att Ibrahim, genom vars insats staden blev befolkad, tog avstånd från dem som dyrkade någon annan än Gud; och att han bad för Mecka: ”Herre! Gör denna stad trygg.” Gud besvarade hans bön och sade: ”Har de inte sett att Vi har gjort ett tryggt helgat område, medan människor omkring dem rövas bort?” (al-ʿAnkabūt 29:67).

Och Han sade: ”Det första hus som upprättades för människorna var sannerligen det i Bakkah, välsignat och en vägledning för världarna. Där finns tydliga tecken: Ibrahims plats. Den som träder in där är trygg” (Āl ʿImrān 3:96–97). I denna berättelse sade Ibrahim: ”Herre!

Gör denna stad trygg”, med bestämd form, som om han bad detta efter att staden hade byggts. Därför sade han: ”All lovprisning tillkommer Gud, som har skänkt mig Ismail och Isak trots min höga ålder.” Ismail var tretton år äldre än Isak. När Ibrahim tog Ismail och hans mor till Meckas plats medan han ännu var ett spädbarn bad han också: ”Herre!

Gör denna plats till en trygg stad”, som vi utförligt berättade om i sura al-Baqara.

Han sade: ”Och bevara mig och mina söner från att dyrka avgudabilder.” Varje bedjande bör be för sig själv, sina föräldrar och sina efterkommande. Därefter nämnde Ibrahim att många människor hade frestats av avgudabilderna. Han tog avstånd från dem som dyrkade dem och överlämnade deras sak åt Gud: om Han vill straffar Han dem, och om Han vill förlåter Han dem, liksom Jesus – må frid vara över honom – sade: ”Om Du straffar dem är de Dina tjänare, och om Du förlåter dem är Du sannerligen den Mäktige, den Vise” (al-Māʾida 5:118).

Detta innebär inte mer än att överlämna saken åt Guds vilja; det innebär inte att hävda att detta faktiskt kommer att ske. (Se al-ʿAnkabūt 29:67; Āl ʿImrān 3:96–97; Ibrāhīm 14:39; al-Baqara 2:126.)

Tafsir al-Baghawi

Guds, den Mäktiges, ord: ”Vår Herre! Jag har låtit en del av min avkomma bosätta sig.” Prepositionen ”en del av” anger att det gäller en del av avkomman. Meningen är: Jag har låtit en av mina avkomlingar bosätta sig. ”I en dal utan odling” syftar på Mecka, eftersom Mecka är en dal mellan två berg.

”Vid Ditt helgade hus”: Han kallade det helgat eftersom sådant som inte är förbjudet på andra platser är förbjudet där.

Abd al-Wahid ibn Ahmad al-Malihi berättade för oss: Ahmad ibn ʿAbd Allah al-Nuʿaymi berättade för oss: Muhammad ibn Yusuf berättade för oss: Muhammad ibn Ismaʿil berättade för oss: ʿAbd Allah ibn Muhammad berättade för oss: ʿAbd al-Razzaq berättade för oss: Maʿmar berättade för oss, från Ayyub al-Sakhtiyani och Kathir ibn al-Muttalib ibn Abi Wadaʿa – den ene lade till något utöver den andre – från Saʿid ibn Jubayr, att Ibn ʿAbbas sade: Den första kvinnan som använde ett midjeband var Ismails mor. Hon tog ett midjeband för att dölja sina spår för Sara.

Därefter kom Ibrahim med henne och hennes son Ismail, som hon ammade, och lämnade dem vid huset, under ett träd ovanför Zamzam, i den övre delen av moskén. Då fanns det ingen i Mecka och inget vatten där. Han lämnade dem där och lade hos dem en lädersäck med dadlar och ett vattenskinn med vatten. Sedan vände Ibrahim om och gick därifrån.

Ismails mor följde efter honom och sade: ”Ibrahim, vart går du och lämnar oss i denna dal där det inte finns någon människa eller någonting?” Hon sade detta flera gånger, men han vände sig inte om. Då frågade hon: ”Har Gud befallt dig att göra detta?” Han svarade: ”Ja.”

Hon sade: ”Då kommer Han inte att överge oss.” Sedan gick hon tillbaka.

Ibrahim fortsatte tills han kom till bergspasset där de inte längre kunde se honom. Han vände sig mot huset och bad med dessa böner medan han lyfte händerna: ”Vår Herre! Jag har låtit en del av min avkomma bosätta sig i en dal utan odling”, ända till orden ”så att de kan visa tacksamhet”. Ismails mor fortsatte att amma Ismail och dricka av vattnet tills vattnet i skinnsäcken tog slut.

Hon blev törstig, och hennes son blev törstig. Hon såg honom vrida sig – eller enligt en annan återgivning: slingra sig – och gick därifrån, eftersom hon inte stod ut med att se på honom. Hon fann al-Safa som det närmaste berget intill henne. Hon besteg det och vände sig mot dalen för att se om hon kunde få syn på någon, men såg ingen.

Hon gick ned från al-Safa och när hon kom till dalen lyfte hon upp nederdelen av sin klänning och sprang så fort en utmattad människa kan springa tills hon hade korsat dalen. Sedan kom hon till al-Marwa, besteg den och såg efter om någon syntes till, men såg ingen. Hon gjorde så sju gånger. Ibn ʿAbbas sade: Profeten – må Guds frid och välsignelser vara över honom – sade: ”Det är därför människor går snabbt mellan dessa båda [höjder].”

När hon kom upp på al-Marwa hörde hon en röst och sade: ”Tyst!” – hon talade till sig själv. Hon lyssnade och hörde rösten igen. Då sade hon: ”Jag har hört dig. Om du har hjälp att erbjuda, kom då till min hjälp!” Där såg hon en ängel vid Zamzam.

Han grävde med hälen – eller, enligt en annan återgivning, med vingen – tills vattnet kom fram. Hon började leda bort vattnet med händerna och ösa det i sitt vattenskinn, medan vattnet fortsatte att strömma efter att hon hade öst upp det. Ibn ʿAbbas sade: Profeten – må Guds frid och välsignelser vara över honom – sade: ”Må Gud förbarma sig över Ismails mor! Om hon hade låtit Zamzam vara”, eller: ”om hon inte hade öst upp vattnet, skulle Zamzam ha varit en rinnande källa.”

Hon drack och ammade sin son. Ängeln sade till henne: ”Var inte rädda för att gå under. Här finns Guds hus, som denna pojke och hans far ska bygga, och Gud överger inte sitt folk.” Platsen där huset stod var upphöjd som en kulle.

Översvämningar brukade strömma dit och ta vägen åt höger och vänster. Så förblev det tills en karavan från Jurhum – eller ett hushåll från Jurhum – kom från vägen via Kadaʾ och slog läger i den nedre delen av Mecka. De såg en fågel kretsa och sade: ”Den här fågeln kretsar över vatten. Vi känner denna dal, och det har aldrig funnits vatten där.”

De skickade en eller två spanare, och de fann vattnet. De återvände och berättade för de andra, som kom dit. Ismails mor var vid vattnet. De frågade: ”Tillåter du att vi slår oss ned hos dig?” Hon svarade: ”Ja, men ni har ingen rätt till vattnet.”

De sade: ”Det går vi med på.” Ibn ʿAbbas sade: Profeten – må Guds frid och välsignelser vara över honom – sade: ”Detta behagade Ismails mor, eftersom hon tyckte om sällskap.” De slog sig ned där och skickade bud efter sina familjer, som också kom och bosatte sig tillsammans med dem. Med tiden blev flera hushåll etablerade där.

Pojken växte upp och lärde sig arabiska av dem. De uppskattade honom och tyckte om honom när han vuxit upp. När han blev vuxen gifte de bort honom med en kvinna ur deras folk. Ismails mor dog. Ibrahim kom senare, efter att Ismail hade gift sig, för att se till det han lämnat efter sig … Vi har berättat denna historia i sura al-Baqara.

Gud den Upphöjdes ord: ”Vår Herre! För att de ska förrätta bönen. Låt därför en del människors hjärtan …” ”Hjärtan” är pluralformen av ”hjärta”. ”Dras till dem” betyder att de längtar efter och känner ömhet för dem. Al-Suddi sade: Meningen är: rikta deras hjärtan mot denna plats.

Mujahid sade: Om han hade sagt ”människornas hjärtan”, skulle perser, romare, turkar och indier ha trängt sig på. Saʿid ibn Jubayr sade: Judar, kristna och zoroastrier skulle ha vallfärdat dit. Men han sade ”en del människor”, och med dem avses muslimerna. ”Och förse dem med frukter” betyder: med sådana frukter som ges åt invånarna i byar med vatten. ”Så att de kan visa tacksamhet.”

”Herre! Dessa har sannerligen lett många människor vilse” betyder att många kom vilse från vägledningen genom dem och därför började dyrka dem. Detta är en omkastad formulering, liksom Guds ord: ”Det är endast Satan som skrämmer sina anhängare” (Āl ʿImrān 3:175), det vill säga: han skrämmer människor med sina anhängare. Det har också sagts att vilseledningen tillskrivs avgudabilderna eftersom de är dess orsak, såsom någon säger: ”Världen har frestat mig”, och tillskriver frestelsen världen eftersom den är dess orsak.

”Den som följer mig är sannerligen av mig”, det vill säga: tillhör min religion. ”Men den som trotsar mig – Du är sannerligen ständigt förlåtande, barmhärtig.” Al-Suddi sade att betydelsen är: den som trotsar mig och sedan ångrar sig. Muqatil ibn Hayyan sade: den som trotsar mig i något som inte är avgudadyrkan.

Det har också sagts att Ibrahim sade detta innan Gud upplyste honom om att avgudadyrkan inte förlåts. (Min anmärkning: ”av människor”.)

”Vår Herre! Du känner till vad vi döljer och vad vi ger till känna” av våra angelägenheter. Ibn ʿAbbas och Muqatil sade: Ibrahim avsåg den sorg han kände över Ismail och hans mor när han hade låtit dem bosätta sig i en dal utan odling. ”Ingenting är dolt för Gud, vare sig på jorden eller i himlen.”

Det har sagts att detta hör samman med Ibrahims ord. De flesta har dock sagt att det är Gud, den Mäktige och Majestätiske, som säger: ”Ingenting är dolt för Gud, vare sig på jorden eller i himlen.”

Guds, den Mäktiges, ord: ”Och när Ibrahim sade: ’Herre! Gör denna stad’” betyder det helgade området. ”Trygg”, det vill säga en plats där människor är skyddade. ”Och bevara mig” betyder: håll mig långt borta. ”Och mina söner från att dyrka avgudabilder.”

På arabiska uttrycks betydelsen ”hålla någon borta från något” med flera närliggande verbformer. Om någon frågar: Ibrahim var skyddad från att dyrka avgudabilder, så hur passar denna bön? Och många av hans söner dyrkade avgudabilder – hur besvarades då hans bön? Svaret är att Ibrahim bad om ett större mått av skydd och ståndaktighet.

Vad gäller hans söner avsåg han sina egna söner, och ingen av dem dyrkade en avgud. Det har också sagts att han med bönen avsåg de av sina söner som var troende.

”Vår Herre! Förlåt mig och mina föräldrar.” Om någon frågar hur han kunde be om förlåtelse för sina föräldrar när de inte var troende, har det svarats att hans mor blev muslim. Det har också sagts att han menade: om de antar islam och ångrar sig.

Ytterligare en förklaring är att han sade detta innan det stod klart för honom vad som gällde hans far. Gud har förklarat sin nära väns ursäkt för att ha bett om förlåtelse för sin far i sura al-Tawba. ”Och de troende”, det vill säga: förlåt alla troende. ”Den dag då räkenskapen ska ske” betyder den dag då den träder fram och blir uppenbar.

Det har också sagts att han avsåg den dag då människorna ställs till svars, och att ordet ”räkenskapen” används eftersom detta förstås av sammanhanget.

”All lovprisning tillkommer Gud, som har skänkt mig Ismail och Isak trots min höga ålder.” ”Har skänkt” betyder: gav mig. ”Min Herre hör sannerligen all åkallan.” Ibn ʿAbbas sade: Ismail föddes när Ibrahim var nittionio år och Isak när Ibrahim var etthundratolv år.

Saʿid ibn Jubayr sade: Ibrahim fick beskedet om Isak när han var etthundrasjutton år.

”Herre! Gör mig till en som förrättar bönen” betyder: gör mig till en av dem som förrättar bönen med dess grundpelare och upprätthåller den. ”Och likaså min avkomma” betyder: gör några av mina efterkommande till människor som förrättar bönen. ”Vår Herre!

Besvara min åkallan” betyder: godta min handling och min dyrkan; dyrkan kallas här åkallan. I en hadith sägs: ”Åkallan är dyrkans kärna.” Det har också sagts att betydelsen är: besvara min åkallan.