Tacksamhet och trofasthet till Gud

Tafsir av shejk Abd ar-Rahman as-Saʿdi

När Gud hade skänkt Yusuf allt detta: makt och herravälde i landet, och glädjen att återse sina föräldrar och bröder, samt den stora kunskap som Gud hade gett honom, sade han – erkännande Guds välsignelse, tacksam för den och bedjande om att få förbli stadig i islam: ”Min Herre! Du har skänkt mig en del av kungamakten” – han ansvarade för landets förråd och förvaltning och var kungens högt uppsatte minister – ”och lärt mig att tyda berättelser” – det vill säga att tyda berättelserna i de uppenbarade skrifterna, drömmar och annat vetande. ”Himlarnas och jordens Skapare!

Du är min beskyddare i detta liv och i det kommande. Låt mig dö som muslim” – det vill säga: Låt mig alltid förbli muslim och gör mig stadig i islam ända till min död. Detta var inte en bön om att döden skulle påskyndas. ”Och förena mig med de rättfärdiga” – bland profeterna, de fromma och de utvalda.

Tafsir av imam Ibn Kathir

Detta är en bön som den sannfärdige Yusuf riktade till sin Herre, den Upphöjde, när välsignelsen hade fullbordats för honom genom återföreningen med hans föräldrar och bröder, och genom den profetiska ställning och kungamakt som Gud hade skänkt honom. Han bad sin Herre att, liksom Han hade fullbordat sin välsignelse över honom i detta liv, låta den bestå även i det kommande livet och låta honom dö som muslim när hans död kom. Detta har al-Ḍaḥḥāk sagt.

Han bad också att Gud skulle förena honom med de rättfärdiga, det vill säga hans bröder bland profeterna och sändebuden – må Guds välsignelser och frid vara över dem alla.

Det är möjligt att Yusuf, frid vare med honom, uttalade denna bön när han låg för döden, i likhet med vad som har fastställts i de två Ṣaḥīḥ-samlingarna från ʿĀʾisha, må Gud vara nöjd med henne: Guds Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, lyfte sitt finger vid dödsstunden och sade: ”Allahumma, till det högsta sällskapet! Allahumma, till det högsta sällskapet! Allahumma, till det högsta sällskapet!” Det är också möjligt att han bad om att få dö som muslim och förenas med de rättfärdiga när hans bestämda tid kom och hans liv tog slut, inte att detta skulle ske omedelbart.

Det är som när någon ber för en annan och säger: ”Må Gud låta dig dö som muslim”, eller ber: ”Allah, låt oss leva som muslimer, låt oss dö som muslimer och förena oss med de rättfärdiga.”

Det är också möjligt att han bad om att detta skulle ske omedelbart och att det var tillåtet enligt deras religiösa lag. Qatāda sade om orden ”Låt mig dö som muslim och förena mig med de rättfärdiga”: När Gud hade återförenat hans familj och gett honom glädje, medan han då var omgiven av denna värld, dess kungamakt och dess välstånd, längtade han efter de rättfärdiga som hade gått före honom. Ibn ʿAbbās brukade säga: ”Ingen profet önskade döden före Yusuf, frid vare med honom.” Ibn Jarīr och al-Suddī återgav likaså från Ibn ʿAbbās att han var den förste profet som bad så.

Det kan betyda att han var den förste som bad om att få dö som muslim, på samma sätt som Nūḥ var den förste som sade: ”Min Herre! Förlåt mig, mina föräldrar och den som träder in i mitt hus som troende” (71:28). Det kan också betyda att han var den förste som bad om att detta skulle ske omedelbart, vilket är den uppenbara innebörden av Qatādas återgivning. Men sådant är inte tillåtet enligt vår religiösa lag.

Imām Aḥmad ibn Ḥanbal, må Gud förbarma sig över honom, sade: Ismāʿīl ibn Ibrāhīm berättade för oss, ʿAbd al-ʿAzīz ibn Ṣuhayb berättade för oss, från Anas ibn Mālik, som sade att Guds Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”Ingen av er ska önska sig döden på grund av en olycka som drabbat honom. Om han ändå måste önska sig döden, låt honom säga: ’Allah, låt mig leva så länge livet är bättre för mig, och låt mig dö när döden är bättre för mig.’”

Imām Aḥmad sade också: Abū al-Mughīra berättade för oss, Maʿān ibn Rifāʿa berättade för oss, ʿAlī ibn Yazīd berättade för mig, från al-Qāsim, från Abū Umāma, som sade: Vi satt hos Guds Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, och talade om sådant som gjorde våra hjärtan ömma. Saʿd ibn Abī Waqqāṣ grät mycket och sade: ”Om jag ändå vore död!” Profeten sade: ”Saʿd, är det hos mig du önskar dig döden?” Han upprepade detta flera gånger och sade sedan: ”Saʿd, om du är skapad för Paradiset, blir ett långt liv eller goda handlingar bara bättre för dig.”

Imām Aḥmad sade vidare: Ḥasan berättade för oss, Ibn Lahīʿa berättade för oss, Abū Yūnus – det vill säga Sulaym ibn Jubayr – berättade för oss, från Abū Hurayra, från Profeten, frid och välsignelser vare över honom, att han sade: ”Ingen av er ska önska sig döden eller be om den innan den kommer till honom. När någon av er dör upphör hans handlingar, och en troendes liv tillför honom bara mer gott.” Denna återgivning finns endast hos Aḥmad.

Detta gäller när olyckan drabbar personen själv. Men om det handlar om en prövning i religionen är det tillåtet att be om döden, såsom Gud berättar om trollkarlarna när Farao ville vända dem bort från deras religion och hotade dem med döden. De sade: ”Vår Herre! Utgjut tålamod över oss och låt oss dö som muslimer” (7:126).

Och Maryam sade, när födslovärkarna förde henne till en palmstam: ”Om jag ändå hade dött före detta och varit fullständigt bortglömd” (19:23), eftersom hon visste att människor skulle anklaga henne för otukt. Hon hade ingen make, men hade blivit gravid och fött ett barn, och någon kunde fråga: ”Hur har detta gått till?” Därför konfronterade de henne först och sade: ”Maryam! Du har sannerligen gjort något oerhört.

Harūns syster! Din far var inte en dålig man och din mor var inte en otuktig kvinna” (19:27–28). Gud gav henne en utväg ur denna situation och lät barnet tala i vaggan: att han var Guds tjänare och sändebud. Det var ett stort tecken och ett strålande mirakel. Må Guds välsignelser och frid vara över honom.

I den hadith från Muʿādh som återges av Imām Aḥmad och al-Tirmidhī, i berättelsen om drömmen och bönen som ingick i den, står det: ”Om Du vill utsätta ett folk för en prövning, låt mig då gå till Dig utan att ha blivit prövad.” Imām Aḥmad sade: Abū Salama berättade för oss, ʿAbd al-ʿAzīz ibn Muḥammad berättade för oss, från ʿAmr, från ʿĀṣim, från ʿUmar ibn Qatāda, från Maḥmūd ibn Labīd, att Profeten, frid och välsignelser vare över honom, sade: ”Det finns två ting som människosonen ogillar: döden – men döden är bättre för den troende – och brist på rikedom; men mindre rikedom innebär en lättare räkenskap.”

När prövningar drabbar religionen är det alltså tillåtet att be om döden. Därför sade ʿAlī ibn Abī Ṭālib, må Gud vara nöjd med honom, mot slutet av sitt styre, när han såg att saker och ting inte kunde bringas i ordning och att situationen bara blev allvarligare: ”Allah, ta mig till Dig; jag är trött på dem och de är trötta på mig.” När al-Bukhārī, må Gud förbarma sig över honom, drabbades av prövningar och det som hände honom i samband med guvernören i Khurāsān, sade han: ”Allah, låt mig dö hos Dig.”

I en hadith står det: ”En man kommer att gå förbi en grav” – det vill säga under Dajjāls tid – ”och säga: ’Om jag ändå vore i ditt ställe!’”, på grund av de prövningar, jordbävningar, hemsökelser och skrämmande händelser som kommer att drabba de prövade.

Abū Jaʿfar ibn Jarīr sade: Det har återgetts att Yaʿqūbs söner, som hade gjort vad de gjorde mot Yusuf, fick sin fars bön om förlåtelse. Gud tog då emot deras ånger, förlät dem och översåg med deras synder. Al-Qāsim berättade för oss, al-Ḥasan berättade för oss, Ḥajjāj berättade för mig, från Ṣāliḥ al-Murrī, från Yazīd al-Raqāshī, från Anas ibn Mālik, som sade: När Gud hade återförenat Yaʿqūbs familj och skänkt honom glädje, drog sig hans söner undan för att tala enskilt. Några av dem sade till de andra: ”Vet ni inte vad ni gjorde, och vad den gamle mannen fick utstå från er, och vad Yusuf fick utstå?”

De svarade: ”Jo.” Han sade: ”Låt er då inte luras av att de har förlåtit er. Hur ska ni klara er inför er Herre?” De beslöt sig då för att gå till den gamle mannen. De satte sig framför honom, medan Yusuf satt bredvid sin far, och sade: ”Far, vi har kommit till dig med en sak som vi aldrig tidigare har kommit med, och en sak har drabbat oss som aldrig tidigare har drabbat oss.”

De fortsatte att vädja till honom. Profeterna, frid vare med dem, är de mest barmhärtiga av alla skapade. Han sade: ”Vad är det, mina söner?” De sade: ”Vet du inte vad vi gjorde mot dig och mot vår bror Yusuf?” Han sade: ”Jo.”

De sade: ”Har inte ni båda förlåtit oss?” De svarade: ”Jo.” De sade: ”Men er förlåtelse hjälper oss inte om Gud inte har förlåtit oss.” Han sade: ”Vad vill ni då, mina söner?” De sade: ”Vi vill att du ber till Gud för oss.

Om uppenbarelsen från Gud kommer till dig med beskedet att Han har förlåtit det vi gjorde, blir våra ögon glada och våra hjärtan lugna. Annars kommer vi aldrig mer att finna glädje i denna värld.” Den gamle mannen reste sig då och vände sig mot böneriktningen. Yusuf ställde sig bakom sin far och de andra bakom dem, ödmjuka och hängivna.

Yaʿqūb bad och Yusuf sade ”amen”. Men deras bön blev inte besvarad på tjugo år – Ṣāliḥ al-Murrī sade att detta var för att skrämma dem. När tjugo år hade gått kom Jibrīl, frid vare med honom, till Yaʿqūb och sade: ”Gud har sänt mig till dig för att ge dig det glada budskapet att Han har besvarat din bön för dina söner, förlåtit det de gjorde och stadfäst deras förbund om profetskapet efter dig.” Denna återgivning stannar vid Anas.

Yazīd al-Raqāshī och Ṣāliḥ al-Murrī är båda mycket svaga återberättare.

Al-Suddī nämnde att när Yaʿqūb, frid vare med honom, låg för döden, bad han Yusuf att begrava honom vid Ibrāhīm och Isḥāq. När han dog balsamerade Yusuf hans kropp och förde den till al-Shām, där han begravdes vid sidan av dem, frid vare med dem.

Al-Bukhārī och Muslim har återgett hadithen: ”Ingen av er ska önska sig döden på grund av en olycka som drabbat honom. Om han gör gott kan han öka sina goda handlingar, och om han gör ont kan han kanske få möjlighet att ångra sig. Låt honom i stället säga: ’Allah, låt mig leva så länge livet är bättre för mig, och låt mig dö när döden är bättre för mig.’”

Tafsir al-Baghawi

”Min Herre! Du har skänkt mig en del av kungamakten” betyder: Egyptens kungamakt. Kungamakt innebär att den som har ansvar för styre och förvaltning får vidsträckta befogenheter.

”Och lärt mig att tyda berättelser” betyder: att tyda drömmar.

”Skapare” (فاطر) betyder: ”O Skapare!” ”Himlarnas och jordens Skapare” betyder: Han som har skapat dem.

”Du är min beskyddare” betyder: Du är min hjälpare och den som tar hand om mina angelägenheter.

”I detta liv och i det kommande. Låt mig dö som muslim” betyder: ”Ta mig till Dig som muslim.”

”Och förena mig med de rättfärdiga” betyder: med mina profetiska förfäder. Qatāda sade: Ingen av profeterna bad om döden utom Yusuf. Enligt berättelsen sade han dessa ord när Gud hade återförenat hans familj och låtit honom återse sina föräldrar och sitt husfolk; han längtade då efter sin Herre, den Upphöjde. Al-Ḥasan sade att han levde många år efter detta.

En annan sade att han dog inom en vecka efter att ha yttrat dessa ord.

De lärda var oense om hur länge Yusuf var borta från sin far. Al-Kalbī sade: tjugotvå år. En annan uppfattning är fyrtio år. Al-Ḥasan sade: Yusuf kastades i brunnen när han var sjutton år, var borta från sin far i åttio år och levde tjugotre år efter mötet med Yaʿqūb.

Han dog vid etthundratjugo års ålder. Enligt Tora dog han vid etthundratio års ålder. Yusuf fick med al-ʿAzīz hustru tre barn: Afrāʾīm, Mīshā och Raḥma, som blev hustru till den prövade Ayyūb, frid vare med honom. Det har sagts att Yusuf levde sextio år efter sin fars död, eller ännu längre.

Uppgifterna går isär. Han dog vid etthundratjugo års ålder och begravdes i Nilen i en marmorkista. När han dog tvistade människor om var han skulle begravas, eftersom invånarna i varje stadsdel ville begrava honom där i hopp om hans välsignelse. De var nära att börja strida.

Till slut beslöt de att begrava honom i Nilen, där vattnet förgrenar sig i Egypten, så att vattnet skulle rinna över hans grav och hans välsignelse nå alla. ʿIkrima sade att han begravdes på Nilens östra sida. Den sidan fick då goda skördar, medan den andra sidan drabbades av missväxt. Därför begravde de honom mitt i floden och mätte ut platsen med en kedja.

Då fick båda sidor goda skördar. Han förblev där tills Mūsā förde honom därifrån och begravde honom nära sina förfäder i al-Shām. Sedan flyttades han till den västra sidan, som då fick goda skördar, medan den andra sidan drabbades av missväxt.