Tasbih vid färdmedel

Tafsir av shejk Abd ar-Rahman as-Saʿdi

Detta omfattar att stiga ombord på fartyg och att stiga upp på boskap, det vill säga för att ni ska kunna slå er till ro på dem. ”Sedan minns ni er Herres välgärning när ni har satt er till rätta på dem” genom att erkänna välgärningen och den som har ställt färdmedlen till ert förfogande, och genom att prisa Honom, den Upphöjde, för detta. Därför säger Han: ”Och säga: ’Upphöjd är Han som har ställt detta till vårt förfogande, och vi hade aldrig kunnat bemästra det själva.’”

Det vill säga: om Han inte hade ställt fartygen och boskapen till vårt förfogande, skulle vi inte ha förmått eller varit kapabla att göra det. Men genom Hans mildhet och godhet har Han gjort dem tjänliga, fogliga och underlättat de medel som behövs för dem. Syftet med detta är att klargöra att Herren, som beskrivs med att skänka tjänarna de nämnda gåvorna i överflöd, är den Ende som förtjänar att dyrkas, och att man ber och faller ned i tillbedjan inför Honom.

Tafsir av imam Ibn Kathir

”Så att ni må sätta er till rätta på deras ryggar” innebär att ni ska kunna sitta stadigt och bekvämt ”på deras ryggar”, det vill säga på ryggarna hos detta slags färdmedel.

”Sedan minns ni er Herres välgärning” – alltså det som Han har ställt till ert förfogande – ”när ni har satt er till rätta på dem, och säger: ’Upphöjd är Han som har ställt detta till vårt förfogande, och vi hade aldrig kunnat bemästra det själva.’” Det vill säga: vi skulle inte ha kunnat rå på det. Om Gud inte hade gjort detta tjänligt för oss, skulle vi inte ha varit kapabla till det. Ibn Abbas, Qatada, as-Suddi och Ibn Zayd sade om orden ”bemästra det”: att de betyder ”förmå det”.

”Och det är förvisso till vår Herre vi ska återvända” betyder: vi ska återvända till Honom efter vår död, och till Honom går vår största färd. Detta är ett sätt att påminna om färden i det kommande livet genom att hänvisa till färden i denna värld, på samma sätt som man påminner om den kommande världens förråd genom det jordiska förrådet i Hans ord: ”Och ta med er proviant, men den bästa provianten är gudsmedvetenhet” (al-Baqara 2:197), och om den kommande världens klädnad genom den jordiska klädnaden i Hans ord: ”Och klädnad [som prydnad], men gudsmedvetenhetens klädnad är bäst” (al-Aʿraf 7:26).

Berättelserna om vad man säger när man stiger upp på ett riddjur:

Berättelsen från den troendes ledare ʿAli ibn Abi Talib, må Gud vara nöjd med honom: Imam Ahmad sade: Yazid berättade för oss, och Sharik ibn ʿAbd Allah berättade för oss från Abu Ishaq, från ʿAli ibn Rabiʿa, som sade: Jag såg att ett riddjur fördes till ʿAli, må Gud vara nöjd med honom. När han satte foten i stigbygeln sade han: ”I Guds namn.” När han hade satt sig till rätta på det sade han: ”Lov och pris till Gud. Upphöjd är Han som har ställt detta till vårt förfogande, och vi hade aldrig kunnat bemästra det själva.

Och det är förvisso till vår Herre vi ska återvända.” Sedan prisade han Gud tre gånger och sade ”Allahu akbar” tre gånger. Därefter sade han: ”Upphöjd är Du. Det finns ingen gud utom Dig. Jag har sannerligen gjort mig själv orätt, så förlåt mig.”

Sedan skrattade han. Jag frågade: ”Vad fick dig att skratta, de troendes ledare?” Han svarade: ”Jag såg Guds sändebud ﷺ göra som jag gjorde och sedan skratta.” Jag frågade: ”Vad fick dig att skratta, Guds sändebud?” Han svarade: ”Herren förundras över Sin tjänare när han säger: ’Herre, förlåt mig’, och säger: ’Min tjänare vet att ingen annan än Jag förlåter synder.’”

Så återgav även Abu Dawud, at-Tirmidhi och an-Nasaʾi den genom Abu al-Ahwas – an-Nasaʾi lade till Mansur – från Abu Ishaq as-Sabiʿi, från ʿAli ibn Rabiʿa al-Asadi al-Walibi, med samma berättarkedja. At-Tirmidhi sade: ”God och autentisk.” ʿAbd ar-Rahman ibn Mahdi återgav från Shuʿba: Jag frågade Abu Ishaq as-Sabiʿi: ”Från vem hörde du denna berättelse?” Han sade: ”Från Yunus ibn Khabbab.”

Jag träffade då Yunus ibn Khabbab och frågade: ”Från vem hörde du den?” Han svarade: ”Från en man som hade hört den från ʿAli ibn Rabiʿa.” Några återgav den från Yunus ibn Khabbab, från Shaqiq ibn ʿUqba al-Asadi, från ʿAli ibn Rabiʿa al-Walibi, med samma berättarkedja.

Berättelsen från ʿAbd Allah ibn ʿAbbas, må Gud vara nöjd med dem båda: Imam Ahmad sade: Abu al-Mughira berättade för oss, Abu Bakr ibn ʿAbd Allah berättade för oss från ʿAli ibn Abi Talha, från ʿAbd Allah ibn ʿAbbas: Guds sändebud ﷺ lät honom sitta bakom sig på sitt riddjur. När han hade satt sig till rätta sade Guds sändebud ﷺ ”Allahu akbar” tre gånger, prisade Gud tre gånger och uttalade Guds enhet en gång. Sedan lutade han sig bakåt och skrattade.

Därefter vände han sig till honom och sade: ”Det finns ingen muslim som rider ett riddjur och gör som jag gjorde, utan att Gud, den Mäktige och Majestätiske, vänder sig till honom och skrattar mot honom, liksom jag skrattade mot dig.” Denna berättelse återgavs endast av Ahmad.

Berättelsen från ʿAbd Allah ibn ʿUmar, må Gud vara nöjd med dem båda: Imam Ahmad sade: Abu Kamil berättade för oss, Hammad ibn Salama berättade för oss från Abu az-Zubayr, från ʿAli ibn ʿAbd Allah al-Bariqi, från ʿAbd Allah ibn ʿUmar, må Gud vara nöjd med dem båda, att Profeten ﷺ brukade säga ”Allahu akbar” tre gånger när han steg upp på sitt riddjur och därefter säga: ”Upphöjd är Han som har ställt detta till vårt förfogande, och vi hade aldrig kunnat bemästra det själva. Och det är förvisso till vår Herre vi ska återvända.”

Sedan sade han: ”Gud, jag ber Dig under denna resa om fromhet och gudsmedvetenhet och om handlingar som behagar Dig. Gud, gör resan lätt för oss och låt avståndet bli kort för oss. Gud, Du är följeslagaren på resan och den som tar hand om familjen i vår frånvaro. Gud, följ med oss på vår resa och ta hand om vår familj efter oss.”

När han återvände till sin familj brukade han säga: ”Vi återvänder, ångrar oss, om Gud vill, som tillbedjare och lovprisande vår Herre.” Så återgav även Muslim, Abu Dawud och an-Nasaʾi den genom Ibn Jurayj, och at-Tirmidhi genom Hammad ibn Salama; båda från Abu az-Zubayr, med samma berättarkedja.

En annan berättelse: Imam Ahmad sade: Muhammad ibn ʿUbayd berättade för oss, Muhammad ibn Ishaq berättade för oss från Muhammad ibn Ibrahim, från ʿAmr ibn al-Hakam ibn Thawban, från Abu Lās al-Khuzaʿi, som sade: Guds sändebud ﷺ lät oss rida på kameler från allmosekamelerna på väg till vallfärden. Vi sade: ”Guds sändebud, vi tror inte att dessa kan bära oss.” Han svarade: ”Det finns ingen kamel utan att en satan sitter på dess högsta del. Nämn Guds namn över dem när ni stiger upp på dem, såsom jag har befallt er.

Använd dem sedan för era egna behov; det är ju Gud, den Mäktige och Majestätiske, som bär.” Abu Lās hette Muhammad ibn al-Aswad ibn Khalaf.

En annan berättelse med liknande innebörd: Ahmad sade: ʿAttab berättade för oss, ʿAbd Allah berättade för oss. (Ḥ) ʿAli ibn Ishaq berättade för oss, ʿAbd Allah – det vill säga Ibn al-Mubarak – berättade för oss, Usama ibn Zayd berättade för oss, Muhammad ibn Hamza berättade för mig att han hörde sin far säga: Jag hörde Guds sändebud ﷺ säga: ”På ryggen av varje kamel sitter en satan. När ni rider på dem, nämn då Guds, den Mäktige och Majestätiskes, namn, och försumma sedan inte era behov.”

Tafsir al-Baghawi

”Så att ni må sätta er till rätta på deras ryggar” – pronomenet används eftersom det syftar tillbaka på ”det som”.

”Sedan minns ni er Herres välgärning när ni har satt er till rätta på dem” – genom att Han har gjort färdmedlen på land och till havs tjänliga för er.

”Och säger: ’Upphöjd är Han som har ställt detta till vårt förfogande’” – det vill säga: Han har gjort detta fogligt och tjänligt för oss.

”Och vi hade aldrig kunnat bemästra det själva” – det vill säga: vi hade inte förmått det. Det sägs också: vi hade inte kunnat kontrollera det.

”Och det är förvisso till vår Herre vi ska återvända” – vi ska vända tillbaka till Honom vid uppståndelsen.

Ahmad ibn ʿAbd Allah as-Salihi berättade för oss, Abu al-Husayn ʿAli ibn Muhammad ibn ʿAbd Allah ibn Bishran berättade för oss, Ismaʿil ibn Muhammad as-Saffar berättade för oss, Ahmad ibn Mansur ar-Ramadi berättade för oss, ʿAbd ar-Razzaq berättade för oss, Maʿmar berättade för oss från Abu Ishaq, som berättade för mig att han hörde ʿAli ibn Rabiʿa säga: Jag var närvarande hos ʿAli, må Gud vara nöjd med honom, när han steg upp på ett riddjur. När han satte foten i stigbygeln sade han: ”I Guds namn.” När han hade satt sig till rätta sade han: ”Lov och pris till Gud.”

Sedan sade han: ”Upphöjd är Han som har ställt detta till vårt förfogande, och vi hade aldrig kunnat bemästra det själva. Och det är förvisso till vår Herre vi ska återvända.” Därefter prisade han Gud tre gånger och sade ”Allahu akbar” tre gånger. Sedan sade han: ”Det finns ingen gud utom Gud.

Jag har sannerligen gjort mig själv orätt, så förlåt mig. Ingen förlåter synder utom Du.” Sedan skrattade han. Någon frågade: ”Vad fick dig att skratta, de troendes ledare?” Han svarade: ”Jag såg Guds sändebud ﷺ göra det som jag gjorde och säga det som jag sade, och sedan skratta.”

Vi sade: ”Vad fick dig att skratta, Guds profet?” Han svarade: ”Tjänaren” – eller sade han: ”Jag förundras över tjänaren när han säger: ’Det finns ingen gud utom Gud. Jag har sannerligen gjort mig själv orätt, så förlåt mig. Ingen förlåter synder utom Du’, medan han vet att ingen annan än Han förlåter synder.”