Ayyūbs tålamod i prövningen

Tafsir av shejk Abd ar-Rahman as-Saʿdi

Det vill säga: Minns Vår tjänare och Vårt sändebud Ayyūb – och tala väl om honom, ära honom och upphöj hans rang – när Han prövade honom med en svår prövning. Han fann honom tålmodig och nöjd med Honom. Detta skedde genom att Satan, som en prövning från Allah och ett test, fick makt över hans kropp och blåste på den. Då täcktes den av stora sår, och han förblev i detta tillstånd under lång tid.

Prövningen blev allt svårare för honom, hans familj dog och hans egendom gick förlorad. Då ropade han till sin Herre: ”Herre! Jag har drabbats av olycka, och Du är den barmhärtigaste av alla barmhärtiga.” Han åkallade Allah genom att berätta om sitt eget tillstånd och om hur fullständigt olyckan hade drabbat honom.

Tafsir av imam Ibn Kathir

Den Upphöjde berättar om Ayyūb och de prövningar som drabbade hans egendom, barn och kropp. Han hade mycket boskap, mycket odlad mark, många barn och behagliga bostäder. Han prövades i allt detta, och allt gick honom slutligen förlorat. Därefter prövades han i sin kropp.

Det sägs att han fick spetälska över hela kroppen och att inget av honom förblev friskt utom hjärtat och tungan, med vilka han ihågkom Allah, den Mäktige och Majestätiske. Till sist stod inte ens de som vistades hos honom ut med honom. Han avskildes i en del av staden, och ingen av människorna visade honom medkänsla förutom hans hustru, som tog hand om honom. Det sägs att hon blev nödställd och började arbeta åt människor för hans skull.

Profeten ﷺ sade: ”De människor som prövas hårdast är profeterna, därefter de rättfärdiga, därefter de som är närmast dem i godhet.” I en annan hadith heter det: ”En människa prövas i enlighet med sin religion. Om hon är fast i sin religion blir hennes prövning större.” Allahs profet Ayyūb var ytterst tålmodig, och hans namn har blivit ett ordspråk för tålamod.

Yazīd ibn Maysara sade: När Allah prövade Ayyūb – frid vare med honom – genom att hans familj, egendom och barn gick förlorade och inget återstod för honom, ägnade han sig åt det bästa åminnandet. Sedan sade han: ”Jag prisar Dig, Herre över alla herrar, Du som gjorde gott mot mig. Du gav mig egendom och barn, och det fanns ingen del av mitt hjärta som inte fylldes av detta. Sedan tog Du allt detta ifrån mig och tömde mitt hjärta, så att inget står mellan mig och Dig.

Om min fiende Iblīs kände till vad Du har gjort, skulle han avundas mig.” Han sade: ”Iblīs fann detta mycket svårt.” Ayyūb sade också: ”Herre, Du gav mig egendom och barn, men ingen kom till min dörr för att klaga över att jag hade förtryckt honom, och Du vet detta. En bädd brukade läggas ut åt mig, men jag lämnade den och sade till mig själv: ’Du skapades inte för att ligga på bäddar.’

Jag avstod från detta endast för att söka Ditt välbehag.” Detta återges av Ibn Abī Ḥātim.

Ibn Jarīr och Ibn Abī Ḥātim återger med en kedja från Wahb ibn Munabbih en lång berättelse om honom. Den har också nämnts av flera senare uttolkare, men vi har utelämnat den eftersom den är lång. Det har berättats att Ayyūb förblev i prövningen under lång tid. De lärda var oense om vad som föranledde honom att be denna bön.

Al-Ḥasan och Qatāda sade att Ayyūb prövades i sju år och några månader och låg på en avskrädesplats bland Israels barn, medan djur rörde sig över hans kropp. Sedan befriade Allah honom, gav honom en stor belöning och lät honom få ett gott omnämnande. Wahb ibn Munabbih sade att han förblev i prövningen i tre år, varken mer eller mindre.

Al-Suddī sade: Ayyūbs kött föll bort, tills bara senor och ben återstod. Hans hustru tog hand om honom och kom med mat. När hans smärta hade varat länge sade hans hustru: ”Ayyūb, kunde du inte be din Herre att befria dig från detta?” Han svarade: ”Jag levde frisk i sjuttio år.

Är det då för mycket för Allah att jag står ut med detta i sjuttio år?” Hon blev bedrövad, gick därifrån och arbetade åt människor mot betalning, och förde sedan till honom det hon hade tjänat för att han skulle äta.

Iblīs gick till två män i Palestina, som var hans vänner och bröder, och sade: ”Er bror Ayyūb har drabbats av den och den prövningen.” De besökte honom och tog med sig vin från sitt land, eftersom Iblīs hade sagt att han skulle bli frisk om han drack av det. När de såg honom grät de. Han frågade: ”Vilka är ni?”

De svarade: ”Vi är den och den.” Han välkomnade dem och sade: ”Välkomna ni som inte överger mig under prövningen.” De sade: ”Ayyūb, kanske dolde du något och visade upp något annat, och därför prövade Allah dig?” Han lyfte huvudet mot himlen och sade: ”Han vet att jag aldrig dolt något medan jag visat upp något annat.

Min Herre prövade mig för att se om jag skulle vara tålmodig eller förtvivla.” De sade: ”Ayyūb, drick av vårt vin; då blir du frisk.” Han blev arg och sade: ”Har den onde kommit till er och befallt er detta? Era ord, er mat och er dryck är förbjudna för mig.” De reste sig och gick.

Hans hustru gick ut för att arbeta åt människor. Hon bakade åt ett hushåll som hade ett barn. Hon gjorde ett bröd åt dem, och eftersom deras son sov ville de inte väcka honom, så de gav brödet till henne. Hon tog det till Ayyūb, men han kände inte igen det och sade: ”Du brukade inte komma med sådant till mig.

Varför gör du det i dag?” Hon berättade vad som hänt. Han sade: ”Kanske har barnet vaknat, bett om brödet och gråter över det inför sin familj, och kanske godtar han inget annat.” Hon sade: ”Må Allah förbarma sig över Ayyūb”, gav honom brödet och gick tillbaka.

Sedan kom Iblīs till henne i en läkares skepnad och sade: ”Din mans sjukdom har varat länge. Om han vill bli frisk, ska han ta en fluga och slakta den i namnet av en avgud som tillhör den och den stammen. Då blir han frisk och kan ångra sig efteråt.” Hon berättade detta för Ayyūb, som sade: ”Den onde har kommit till dig.

Om jag blir frisk ska jag slå dig hundra slag.” Hon gick ut för att försöka försörja honom, men försörjningsmöjligheterna stängdes för henne. Hon gick till olika hushåll, men ingen ville anlita henne. När hennes nöd blev stor och hon fruktade att Ayyūb skulle svälta, klippte hon av en hårlock och sålde den till en ung flicka ur en förnäm familj.

De gav henne god och riklig mat, som hon tog till Ayyūb. När han såg den kände han inte igen den och frågade: ”Varifrån har du fått detta?” Hon sade: ”Jag arbetade åt några människor, och de gav mig mat.” Han åt av den.

Nästa dag gick hon ut och sökte arbete, men fann inget. Då klippte hon av ännu en hårlock och sålde den till samma flicka. De gav henne av maten, och hon tog den till Ayyūb. Han sade: ”Vid Allah, jag äter inte detta förrän jag får veta varifrån det kommer.”

Då tog hon av sig sin slöja. När han såg att hennes huvud var rakat blev han djupt förtvivlad. Då åkallade han sin Herre, den Mäktige och Majestätiske: ”Jag har drabbats av olycka, och Du är den barmhärtigaste av alla barmhärtiga.”

Ibn Abī Ḥātim sade: Min far berättade för oss; Mūsā ibn Ismāʿīl berättade för oss; Ḥammād berättade för oss; från Abū ʿImrān al-Jawnī, från Nawf al-Bikālī, att den satan som kom till Ayyūb kallades Sawṭ. Ayyūbs hustru brukade säga: ”Be Allah att göra dig frisk.” Men han fortsatte att inte be, tills några män ur Israels barn passerade och en av dem sade till sin följeslagare: ”Det som har drabbat Ayyūb måste bero på en mycket stor synd.” Då sade han: ”Herre, jag har drabbats av olycka, och Du är den barmhärtigaste av alla barmhärtiga.”

Min far berättade för oss; Abū Salama berättade för oss; Jarīr ibn Ḥāzim berättade för oss, från ʿAbd Allāh ibn ʿUbayd ibn ʿUmayr, som sade: Ayyūb hade två bröder. En dag kom de, men kunde inte gå nära honom på grund av hans lukt, så de stannade på avstånd. Den ene sade till den andre: ”Om Allah hade vetat något gott om Ayyūb, skulle Han inte ha prövat honom så här.” Ayyūb blev mer bedrövad över deras ord än över något annat.

Han sade: ”Allah, om Du vet att jag aldrig har tillbringat en natt mätt medan jag vetat var det fanns någon hungrig, låt mig då få bekräftelse.” En röst från himlen bekräftade detta, och de båda hörde den. Sedan sade han: ”Allah, om Du vet att jag aldrig har haft två skjortor när jag vetat var det fanns någon utan kläder, låt mig då få bekräftelse.” En röst från himlen bekräftade även detta, och de båda hörde den.

Sedan sade han: ”Allah, vid Din makt!” Därefter föll han ned i prostration och sade: ”Allah, vid Din makt! Jag ska aldrig lyfta huvudet förrän Du befriar mig.” Han lyfte inte huvudet förrän han hade blivit befriad.

Ibn Abī Ḥātim återger detta även genom en annan kedja, med en marfūʿ-berättelse av liknande innebörd. Han sade: Yūnus ibn ʿAbd al-Aʿlā berättade för oss; Ibn Wahb berättade för oss; Nāfiʿ ibn Yazīd berättade för mig, från ʿUqayl, från al-Zuhrī, från Anas ibn Mālik, att Allahs sändebud ﷺ sade: ”Allahs profet Ayyūb förblev i sin prövning i arton år. Hans nära och hans avlägsna vänner övergav honom, utom två män av hans bröder, som var bland hans allra närmaste. De brukade komma till honom på morgonen och återvända på kvällen.

En av dem sade till den andre: ’Vid Allah, Ayyūb måste ha begått en synd som ingen i världen har begått.’ Hans följeslagare frågade: ’Vad menar du?’ Han svarade: ’I arton år har Allah inte förbarmat sig över honom och befriat honom från det som drabbat honom.’ När de kom till honom på kvällen kunde mannen inte hålla inne med detta, utan nämnde det för Ayyūb.

Ayyūb sade: ’Jag vet inte vad du menar. Men Allah, den Mäktige och Majestätiske, vet att jag brukade gå förbi två män som grälade och nämnde Allah. Sedan återvände jag hem och sonade deras ord åt dem, eftersom jag inte ville att de skulle nämna Allah annat än på ett värdigt sätt.’” Han sade: ”När Ayyūb gick ut för att uträtta sina behov tog hans hustru honom i handen och följde honom tillbaka.

En dag dröjde hon, och då uppenbarade Allah för Ayyūb där han befann sig: ’Stampa med foten! Här finns ett kallt bad och en dryck.’” Denna hadiths tillskrivning till Profeten är mycket ovanlig.

Ibn Abī Ḥātim sade: Min far berättade för oss; Mūsā ibn Ismāʿīl berättade för oss; Ḥammād berättade för oss; ʿAlī ibn Zayd berättade för oss, från Yūsuf ibn Mihrān, från Ibn ʿAbbās, som sade: Allah klädde honom i en dräkt från paradiset. Ayyūb gick åt sidan och satte sig på en plats. Hans hustru kom, kände inte igen honom och sade: ”Allahs tjänare, vart har den prövade mannen som brukade vara här tagit vägen? Kanske har hundarna eller vargarna tagit honom.”

Hon pratade med honom en stund. Han sade: ”Ve dig! Jag är Ayyūb.” Hon sade: ”Förlöjligar du mig, Allahs tjänare?” Han sade: ”Ve dig! Jag är Ayyūb. Allah har återställt min kropp.” Ibn ʿAbbās sade också att hans egendom och barn återlämnades till honom inför hans ögon, och lika mycket därtill.

Wahb ibn Munabbih sade: Allah uppenbarade för Ayyūb: ”Jag har återgett dig din familj och din egendom och lika mycket därtill. Tvätta dig i detta vatten, för där finns läkedom för dig. Offra ett offer för din hustru och be om förlåtelse för dem, för de har trotsat Mig i fråga om dig.” Detta återges också av Ibn Abī Ḥātim.

Abū Zurʿa berättade för oss; ʿAmr ibn Marzūq berättade för oss; Hammām berättade för oss, från Qatāda, från al-Naḍr ibn Anas, från Bashīr ibn Nahīk, från Abū Hurayra, från Profeten ﷺ, som sade: ”När Allah hade återställt Ayyūbs hälsa lät Han en svärm av guldgräshoppor regna över honom. Han började ta dem med handen och lägga dem i sin klädnad.” Det sades till honom: ”Ayyūb, blir du aldrig mätt?” Han svarade: ”Herre, vem kan bli mätt på Din barmhärtighet?”

Grunden till denna berättelse finns i de två Ṣaḥīḥ-samlingarna, och den kommer att tas upp på ett annat ställe.

Gå då med det till honom. Hon gick och närmade sig platsen där människorna var. Ett av deras får stångade till henne, och hon sade: ”Må den förlorade Ayyūb gå under!” När hon kom upp hade barnet vaknat, bad om brödet och grät inför sin familj; …

Tafsir al-Baghawi

Allah, den Mäktige och Majestätiske, säger: ”Och Ayyūb, när han ropade till sin Herre”, det vill säga: han åkallade sin Herre. Wahb ibn Munabbih sade: Ayyūb, frid vare med honom, var en man från Rūm. Han var Ayyūb ibn Amūṣ ibn Rāziḥ ibn Rūm ibn ʿĪṣ ibn Isḥāq ibn Ibrāhīm. Hans mor var en av Lūṭ ibn Hārāns ättlingar.

Allah utvalde honom, gjorde honom till profet och gav honom ett vidsträckt jordeliv. Han ägde hela al-Bathaniyya i Syrien, både dess slätter och berg. Han hade så många slags rikedomar – nötkreatur, kameler, får, hästar och åsnor – att ingen annan hade större hjordar eller fler djur. Han hade femhundra gårdar och femhundra tjänare; varje tjänare hade hustru, barn och egendom.

Till varje gård hörde arbetsredskap och en åsninna, och varje åsninna hade två, tre, fyra, fem eller ännu fler ungar. Allah, den Mäktige och Majestätiske, hade gett honom en familj och barn, söner och döttrar. Han var from och gudfruktig, barmhärtig mot de fattiga; han gav dem mat, tog hand om änkor och föräldralösa, hedrade gäster och försåg resenärer. Han var tacksam för Allahs välsignelser och fullgjorde Allahs rättigheter.

Han lät inte Allahs fiende Iblīs lura honom så som han lurade de välbärgade genom fåfänga, glömska och upptagenhet av världsliga angelägenheter på bekostnad av Allahs befallning.

Tre män trodde på honom och bekräftade hans profetskap: en man från Jemen som kallades al-Yaqīn, och två män från hans stad, av vilka den ene kallades Yildad och den andre Ṣāfir. De var äldre män. Iblīs hindrades inte från någon av himlarna, och han kunde stå var han ville på dem, ända tills Allah upphöjde ʿĪsā. Då hindrades han från fyra himlar.

När Muḥammad ﷺ sändes hindrades han från de tre återstående. Iblīs hörde änglarna ropa till varandra och be om välsignelse över Ayyūb, när Allah nämnde honom och prisade honom. Då fylldes Iblīs av överträdelselusta och avund. Han steg snabbt upp och ställde sig på en plats i himlen där han brukade stå.

Han sade: ”Min Gud, jag har granskat Din tjänare Ayyūbs tillstånd och funnit att Du har välsignat honom; därför tackar han Dig, och Du har skänkt honom hälsa; därför prisar han Dig. Om Du prövade honom genom att ta ifrån honom det Du gett honom, skulle han överge sin tacksamhet och dyrkan och lämna Din lydnad.” Allah, den Upphöjde, sade: ”Gå, du har fått makt över hans egendom.” Allahs fiende störtade ned till jorden, samlade djinnernas ifriter och de upproriska satansgestalterna och frågade dem: ”Vilken kraft har ni?

Jag har fått makt över Ayyūbs egendom, och det är en förödande olycka och en prövning som män inte kan uthärda.” En ifrit bland satansgestalterna sade: ”Jag har fått kraft att, när jag vill, förvandlas till en virvelvind av eld och bränna allt jag kommer åt.” Iblīs sade: ”Gå till kamelerna och deras herdar.” Ifriten kom till kamelerna när de hade böjt huvudet och slagit sig till ro på betesmarkerna.

Människorna hann inte märka något förrän en virvelvind av eld steg upp ur marken. Ingen kunde närma sig den utan att brännas. Den brände kamelerna och herdarna, ända tills ingen återstod. Därefter kom Allahs fiende Iblīs till Ayyūb i en ful skepnad, ridande på en kamel.

Han fann Ayyūb stående i bön och sade: ”Ayyūb, en eld kom och överväldigade dina kameler och brände dem och alla som var med dem. Jag ensam undkom.” Ayyūb sade: ”Lov och pris till Allah, som gav dem och tog dem tillbaka. Jag har länge varit beredd på att min egendom och jag själv ska förgås.”

Iblīs sade: ”Din Herre sände eld över dem från himlen, så de brann.” Människorna stod häpna och förundrade sig. Några sade: ”Ayyūb dyrkade ingenting; allt var en illusion.” Andra sade: ”Om Ayyūbs Gud kunde göra något, skulle Han ha hindrat detta.”

Ytterligare andra sade: ”Tvärtom, det var Han som gjorde det för att glädja sin fiende och bedröva sin vän.” Ayyūb sade: ”Lov och pris till Allah både när Han gav mig och när Han tog ifrån mig. Naken kom jag ut ur min mors liv, naken återvänder jag till jorden och naken ska jag samlas inför Allah. Du har ingen rätt att jubla när Han lånar dig något och inte heller att förtvivla när Han återtar det Han lånat dig.

Allah har större rätt till dig och till det Han gett dig. Om Allah hade vetat att det fanns något gott i dig, du tjänare, skulle Han ha fört din själ bort tillsammans med deras själar och du hade blivit martyr. Men Han visste att det fanns ont i dig, så Han lät dig leva.” Iblīs återvände till sina följeslagare, förödmjukad och förkrossad, och sade: ”Vilken kraft har ni?

Jag har ännu inte kunnat tala till hans hjärta.” En ifrit sade: ”Jag har kraft att ropa ett rop som varje levande varelse hör, och då lämnar dess själ kroppen.” Iblīs sade: ”Gå till fåren och deras herdar.” Ifriten gick mitt in bland dem och ropade.

De föll döda allesammans, liksom deras herdar. Sedan kom Iblīs till Ayyūb i en herdes förvaltares skepnad, medan Ayyūb bad, och sade samma sak som tidigare. Ayyūb svarade honom som förut. Iblīs återvände till sina följeslagare och sade: ”Vilken kraft har ni?

Jag har ännu inte talat till Ayyūbs hjärta.” En ifrit sade: ”Jag har kraft att, när jag vill, förvandlas till en våldsam vind som sopar bort allt den träffar.” Han sade: ”Gå till gårdarna och grödorna.” Ifriten gick dit, och människorna märkte ingenting förrän en våldsam vind blåste och sopade bort allt, som om ingenting hade funnits där.

Sedan kom Iblīs till Ayyūb i en förvaltares skepnad och fann honom stående i bön. Han sade samma sak som förut, och Ayyūb svarade på samma sätt. Varje gång någon del av hans egendom gick under prisade han Allah, lovordade Honom väl, godtog Hans beslut och förberedde sig själv på att tåligt bära prövningen, tills ingen egendom återstod för honom.

När Iblīs såg att all hans egendom var förbrukad steg han upp och sade: ”Min Gud, Ayyūb ser att Du ger honom egendom när Du låter hans barn vara kvar. Kan jag få makt över hans barn? Det är en olycka som människors hjärtan inte kan uthärda.” Allah, den Upphöjde, sade: ”Gå, du har fått makt över hans barn.”

Allahs fiende störtade ned till Ayyūbs barn, som befann sig i sitt palats. Han fortsatte att skaka det tills dess grundvalar rasade. Sedan lät han väggarna slå mot varandra och kastade trä och stenblock på dem. När han hade stympat dem på alla sätt lyfte han palatset och välte det, så att de hamnade upp och ned.

Därefter gick han till Ayyūb i skepnad av deras lärare i visdom. Han var sårad, hade rivmärken i ansiktet och blod och hjärnsubstans rann från honom. Han berättade för Ayyūb: ”Om du hade sett hur dina söner torterades och vältes upp och ned, med blod och hjärnsubstans rinnande, och hur deras magar sprättades upp och deras inälvor spreds ut, skulle ditt hjärta ha brustit.” Han fortsatte att säga detta och liknande saker tills Ayyūb blev medlidsam, började gråta, tog en handfull jord och lade den på sitt huvud.

Han sade: ”Om ändå min mor aldrig hade fött mig!” Iblīs tog tillfället i akt och steg snabbt upp, glad över att Ayyūb hade visat förtvivlan. Men kort därefter återfick Ayyūb besinningen, såg klart och bad om förlåtelse. Hans följeslagare bland änglarna steg upp med beskedet om hans ånger, som nådde Allah före Iblīs, fastän Allah redan visste.

Iblīs stod där förödmjukad och sade: ”Min Gud, det som gjorde det lättare för Ayyūb att bära förlusten av egendom och barn var att han såg att Du hade skänkt honom hans liv. Du skulle då återge honom egendom och barn. Kan jag få makt över hans kropp?” Allah, den Mäktige och Majestätiske, sade: ”Gå, du har fått makt över hans kropp, men du har ingen makt över hans tunga eller hans hjärta.”

Allah visste bäst; Han lät inte Iblīs få makt över honom annat än av barmhärtighet mot Ayyūb, för att göra hans belöning större och göra honom till ett exempel för de tålmodiga och en påminnelse för de dyrkande i varje prövning som drabbar dem, så att de kan följa hans exempel i tålamod och hopp om belöning.

Allahs fiende rusade iväg och fann Ayyūb i prostration. Han skyndade sig innan Ayyūb lyfte huvudet, kom framifrån och blåste in i hans näsborrar. Hans kropp blossade upp, och från hjässan till fötterna kom bölder som liknade fårens juver. Han började klia sig med naglarna tills de föll av.

Sedan kliade han sig med grovt säcktyg tills huden skars sönder, och därefter med skärvor och grova stenar. Han fortsatte klia sig tills köttet blev sårigt, sprucket, förändrat och illaluktande. Byborna förde ut honom och lade honom på en avskrädesplats. De byggde ett litet skydd åt honom, och alla människor övergav honom utom hans hustru, Raḥma, dotter till Afrāthīm, son till Yūsuf, son till Yaʿqūb.

Hon brukade komma till honom med det han behövde och stanna hos honom.

När hans tre följeslagare – Yaqīn, Yildad och Ṣāfir – såg vad Allah hade låtit drabba honom misstänkte de honom och övergav honom, fastän de inte övergav sin religion. När prövningen hade varat länge gick de till honom, förebrådde och klandrade honom och sade: ”Ångra den synd som du straffas för.” En ung man som var med dem hade trott på Ayyūb och bekräftat honom. Han sade: ”Ni äldre har talat, och med hänsyn till er ålder hade ni större rätt att tala än jag.

Men ni har utelämnat det bästa av vad man kunde säga, det riktigare rådet och det anständigare handlingssättet. Ayyūb har större rätt till er än den ni beskrivit. Vet ni, ni äldre, vems rätt ni har kränkt, vems helgd ni har överträtt och vem ni har klandrat och anklagat? Vet ni inte att Ayyūb är Allahs profet, den bästa bland Hans skapade varelser och den utvalde bland jordens folk ända fram till er tid?

Ni vet inte, och Allah har inte låtit er veta, att Han skulle ha varit missnöjd med något hos Ayyūb från den dag Han gav honom allt detta fram till i dag. Inte heller vet ni att Han skulle ha tagit ifrån honom något av den ära Han skänkte honom, eller att Ayyūb någonsin under den tid ni umgåtts med honom skulle ha sagt något osant om Allah. Om det är prövningen som fått er att ringakta honom och sänka honom i era ögon, så vet ni att Allah prövar de troende, de sannfärdiga, martyrerna och de rättfärdiga.

Deras prövning bevisar inte att Allah är missnöjd med dem eller att de är förnedrade inför Honom; tvärtom är den en ära och ett särskilt utval. Även om Ayyūb inte hade haft denna ställning hos Allah, utan bara varit en vän som ni älskade genom ert umgänge med honom, skulle det inte anstå en besinningsfull man att överge sin bror under prövningen, förebrå honom för olyckan eller klandra honom för något man inte känner till. Han borde i stället visa honom medkänsla, gråta med honom, be om förlåtelse för honom, sörja med honom och visa honom den rätta vägen.

Den som inte förstår detta är varken besinningsfull eller rättskaffens. Tänk på Allah, ni äldre! Allahs storhet och majestät och åminnelsen av döden borde få era tungor att tiga och era hjärtan att brista. Vet ni inte att Allah har tjänare som tystats av fruktan för Honom, utan att de är stumma eller saknar ord?

De är vältaliga, ädla och förståndiga, kunniga om Allah. Men när de påminns om Allahs storhet stannar deras tungor, deras hud knottrar sig, deras hjärtan bryts och deras förstånd sviktar av vördnad och upphöjelse inför Allah, den Mäktige och Majestätiske. När de återhämtar sig skyndar de sig att utföra goda gärningar för Allah. De räknar sig själva bland orättfärdiga och syndare, fastän de är rättfärdiga och oskyldiga, och bland dem som brister och försummar, fastän de är förståndiga och starka.”

Ayyūb sade: ”Allah, den Mäktige och Majestätiske, låter visdom växa i den lilles och den äldres hjärta genom barmhärtighet. När den har vuxit i hjärtat låter Allah den visa sig på tungan. Visdom kommer inte av hög ålder, grått hår eller lång erfarenhet. När Allah gör en tjänare vis redan i ung ålder minskar hans ställning inte bland de visa, eftersom de ser det ljus av ära från Allah som vilar över honom.”

Ayyūb vände sig sedan bort från dem och vände sig till sin Herre, vädjande och ödmjukt: ”Herre, varför skapade Du mig? Om Du fann mig förhatlig, hade jag önskat att Du inte skapat mig. Om jag ändå hade vetat vilken synd jag begick och vilken handling jag utförde, så att Du vände Ditt ädla ansikte bort från mig! Om Du hade låtit mig dö och förenat mig med mina ädla förfäder hade döden varit bättre för mig.

Var jag inte ett hem för främlingen, en tillflykt för den fattige, en beskyddare för den föräldralöse och en vårdare för änkan? Min Gud, jag är Din tjänare. Om jag gjorde gott, är äran Din; om jag gjorde ont, ligger straffet i Din hand. Du har gjort mig till ett mål och en prövning.

En olycka har drabbat mig som skulle få ett berg att vackla om den lades på det. Hur skulle min svaghet kunna bära den? Ditt beslut är det som har förödmjukat mig, och Din makt är det som har gjort mig sjuk och tärt på min kropp. Om min Herre tog bort vördnaden i mitt bröst och löste min tunga, så att jag med full röst kunde försvara mig med det som en tjänare har rätt att säga för sin sak, skulle jag hoppas att Du då befriade mig från det som drabbat mig.

Men Du har kastat mig ifrån Dig och hållit Dig högt över mig. Du ser mig, men jag ser inte Dig; Du hör mig, men jag hör inte Dig. Du ser inte till mig för att förbarma Dig över mig, kommer inte nära mig och för mig inte nära Dig, så att jag kunde framföra min ursäkt, tala om min oskuld och försvara mig.” När Ayyūb sade detta och hans följeslagare var hos honom skuggades han av ett moln, så att hans följeslagare trodde att det var ett plågsamt straff.

Då ropades det: ”Ayyūb! Allah, den Mäktige och Majestätiske, säger: ’Här är Jag, Jag har kommit nära dig och har alltid varit nära dig. Stå upp, framför din ursäkt, tala om din oskuld och försvara dig. Spänn ditt bälte och inta ställningen som en mäktig man som tvistar med en annan mäktig man, om du förmår.

Det anstår endast en mäktig som Jag att tvista med Mig. Du har låtit dina önskningar förespegla dig något som du inte kan uppnå med din styrka. Var var du när Jag skapade jorden och lade dess grundvalar? Var du med Mig när Jag sträckte ut dess kanter?

Visste du hur jag mätte den eller på vad jag lade dess yttersta delar? Var det genom din lydnad som jorden bar vattnet, eller var det genom din visdom som jorden blev ett täcke över vattnet? Var var du när Jag höjde himlen till ett tak i luften, utan att den hänger i något ovanifrån eller hålls uppe av något underifrån? Är du så vis att du kan styra dess ljus, sätta dess stjärnor i rörelse eller bestämma hur natt och dag växlar?

Var var du när floderna sprang fram och haven stängdes in? Var det din makt som höll havens vågor inom deras gränser? Var det din förmåga som öppnade livmödrarna när deras tid var inne? Var var du när Jag göt vatten över jorden och reste de höga bergen?

Vet du på vad Jag grundade dem och med vilken vikt Jag vägde dem? Har du en arm som orkar bära dem? Vet du varifrån vattnet som Jag sänder ned från himlen kommer? Vet du av vad molnen skapas? Vet du var snöns förråd finns, var haglets berg finns eller var nattens förråd för dagen finns?

Var finns vindens förråd? På vilket språk talar träden? Vem lade förståndet i människornas bröst? Vem skapade hörsel och syn? Vem har gjort änglarna undergivna Hans herravälde och kuvade tyrannerna genom Hans makt? Vem fördelar försörjningen genom sin visdom?’”

Allah nämnde många tecken på Sin makt för Ayyūb. Ayyūb sade: ”Jag är ringa; min tunga och mitt förstånd har svikit mig, och min kraft är för svag för denna sak som Du riktar mot mig. Min Gud, jag vet att allt Du nämnt är Dina händers verk och Din visdoms ordning. Det finns ännu större och märkligare ting; om Du ville göra dem, skulle inget vara omöjligt för Dig och inget dolt för Dig.

När prövningen drabbade mig talade jag utan att kunna hålla tungan tillbaka, och prövningen fick mig att tala. Jag önskar att jorden hade öppnat sig för mig och tagit emot mig innan jag sade något som gör min Herre missnöjd. Jag önskar att jag hade dött av min sorg under min svåraste prövning. Jag talade endast för att Du skulle ursäkta mig, och teg endast för att Du skulle förbarma Dig över mig.

Ett ord slank ur mig, men jag ska inte återvända till det. Jag har lagt handen över min mun, bitit mig i tungan och tryckt min kind mot jorden. I dag söker jag skydd hos Dig mot Dig själv och ber Dig beskydda mig från den svåra prövningen. Befria mig!

Jag vädjar till Dig om skydd från Ditt straff; hjälp mig! Jag söker Din hjälp i min sak; hjälp mig! Jag förlitar mig på Dig; ta hand om mig! Jag håller fast vid Dig; skydda mig! Jag ber Dig om förlåtelse; förlåt mig! Jag ska inte återvända till något som Du avskyr hos mig.”

Allah, den Upphöjde, sade: ”Min kunskap om dig har gått i uppfyllelse och Min barmhärtighet har föregått Min vrede. Jag har förlåtit dig och återgett dig din familj och din egendom, och lika mycket därtill, så att du blir ett tecken för dem jag har skapat och ett exempel för de prövade och en tröst för de tålmodiga. Stampa med foten! Här finns ett kallt bad och en dryck, i vilka din läkedom finns.

Offra ett offer för dina följeslagare och be dem om förlåtelse, för de har trotsat Mig i fråga om dig.” Ayyūb stampade med foten, och en källa sprang fram. Han gick ned i den och tvättade sig; då avlägsnade Allah allt det som hade drabbat honom. När han kom upp och satte sig började hans hustru leta efter honom där han brukade ligga, men fann honom inte.

Hon reste sig, förvirrad, och gick fram och tillbaka. Sedan sade hon: ”Allahs tjänare, vet du något om den prövade mannen som brukade vara här?” Han frågade henne: ”Skulle du känna igen honom om du såg honom?” Hon sade: ”Ja.

Hur skulle jag inte känna igen honom?” Han log och sade: ”Det är jag.” Hon kände igen honom på hans leende och omfamnade honom. Ibn ʿAbbās sade: ”Vid Honom i vars hand ʿAbd Allāhs själ är! Hon hade inte hunnit släppa honom ur sin omfamning förrän all deras egendom och alla deras barn passerade förbi dem.”

Det är innebörden av Allahs ord: ”Och Ayyūb, när han ropade till sin Herre: ’Jag har drabbats av olycka.’” De lärda har varit oense om när han åkallade Allah, vad som föranledde honom att säga ”Jag har drabbats av olycka” och hur länge hans prövning varade. Ibn Shihāb återger från Anas, som tillskriver det Profeten, att Ayyūb förblev i sin prövning i arton år. Wahb sade att hans prövning varade i tre år, utan att en dag mer lades till.

Kaʿb sade att Ayyūb var i sin prövning i sju år, sju månader och sju dagar. Al-Ḥasan sade att Ayyūb låg på en avskrädesplats bland Israels barn i sju år och några månader. Djur rörde sig över honom, och ingen kom nära honom utom Raḥma, som tålmodigt stannade hos honom, kom med mat och prisade Allah tillsammans med honom när han prisade Honom. Ayyūb upphörde inte att minnas Allah och tålmodigt bära sin prövning.

Iblīs skrek till och samlade sina härskaror från jordens alla hörn. När de hade samlats frågade de honom: ”Vad bedrövar dig?” Han svarade: ”Den här tjänaren har gjort mig utmattad. Jag tog hans egendom och barn ifrån honom, men han blev bara mer tålmodig.

Sedan fick jag makt över hans kropp och lämnade honom som ett sår på en avskrädesplats; ingen kommer nära honom utom hans hustru. Jag har samlat er för att ni ska hjälpa mig mot honom.” De sade: ”Var är din list, med vilken du fördärvade dem som kom före honom?” Han svarade: ”Allt detta har misslyckats med Ayyūb.

Ge mig råd.” De sade: ”Minns du hur du närmade dig Adam när du fick honom utdriven ur paradiset?” Han sade: ”Genom hans hustru.” De sade: ”Gör då samma sak med Ayyūb genom hans hustru. Han kan inte trotsa henne, och ingen annan kommer nära honom.” Han sade: ”Ni har rätt.”

Iblīs gick till Ayyūbs hustru när hon handlade och visade sig för henne i en mans skepnad. Han frågade: ”Var är din make, Allahs tjänarinna?” Hon svarade: ”Där är han; han kliar sina sår, medan djuren rör sig över hans kropp.” När Iblīs hörde henne hoppades han att det skulle vara ett ord av förtvivlan.

Han viskade till henne och påminde henne om de välsignelser och den rikedom de en gång haft, om Ayyūbs skönhet och ungdom och om hans lidande, som han påstod aldrig skulle ta slut. Al-Ḥasan sade: Hon skrek, och när hon skrek förstod Iblīs att hon hade blivit förtvivlad. Han kom till henne med ett lamm och sade: ”Låt Ayyūb slakta detta åt mig, så blir han frisk.” Hon kom till Ayyūb gråtande och sade: ”Ayyūb, hur länge ska din Herre plåga dig?

Var är egendomen, barnen och vännerna? Var är din vackra hy och din kropp? Slakta detta lamm och bli fri.” Ayyūb sade: ”Allahs fiende har kommit till dig och blåst in i dig! Ve dig! Vem gav mig egendom, barn, hälsa och välbefinnande, som du sörjer?”

Hon sade: ”Allah.” Han frågade: ”Hur länge lät Han oss njuta av det?” Hon svarade: ”Åttio år.” Han frågade: ”Hur länge har Han prövat oss?” Hon svarade: ”Sju år och några månader.” Han sade: ”Ve dig! Du är orättvis. Kan du inte vara tålmodig i prövningen i åttio år, så som vi var i välstånd i åttio år?

Vid Allah, om Allah gör mig frisk ska jag slå dig hundra slag, eftersom du befallde mig att slakta åt någon annan än Allah. Den mat och dryck du har fört till mig är förbjuden för mig att smaka efter att du sagt detta. Gå härifrån, jag vill inte se dig.” Han drev bort henne, och hon gick.

När Ayyūb såg att han saknade mat, dryck och vän föll han ned i prostration och sade: ”Herre, jag har drabbats av olycka, och Du är den barmhärtigaste av alla barmhärtiga.” Det sades till honom: ”Lyft huvudet. Din bön har besvarats. Stampa med foten!”

Han stampade, och en källa sprang fram. Han tvättade sig i den, och ingen synlig sjukdom återstod. Allt föll av honom, och hans ungdom och skönhet återkom, ännu bättre än förut. Sedan stampade han igen, och en annan källa sprang fram.

Han drack ur den, och ingen sjukdom återstod i hans inre; han reste sig frisk och klädd i en dräkt. Han såg sig omkring och fann att allt han haft – familj och egendom – hade fördubblats genom Allahs gåva. Vid Allah, det berättades för oss att vattnet som han tvättat sig i förvandlades till en svärm av guldgräshoppor på hans bröst. Han började samla dem med handen.

Allah uppenbarade för honom: ”Ayyūb, har Jag inte gjort dig rik?” Han svarade: ”Jo, men detta är Din välsignelse; vem kan bli mätt på den?”

Ayyūb gick ut och satte sig på en upphöjd plats. Hans hustru sade: ”Tänk om han har drivit bort mig – vem ska då ge honom mat? Ska jag låta honom dö av hunger och överlåta honom åt rovdjuren? Jag måste återvända till honom.”

Men hon såg varken avskrädesplatsen eller det tillstånd som hade rått där; allt hade förändrats. Hon började gå omkring där avskrädesplatsen brukade vara och gråta. Ayyūb såg henne, men hon vågade inte gå fram till mannen i den vackra dräkten och fråga efter honom. Ayyūb ropade på henne och sade: ”Vad vill du, Allahs tjänarinna?”

Hon grät och sade: ”Jag sökte den prövade mannen som brukade ligga övergiven på avskrädesplatsen. Jag vet inte om han har gått vilse eller vad som hänt honom.” Ayyūb frågade: ”Skulle du känna igen honom om du såg honom?” Hon svarade: ”Kan någon som har sett honom inte känna igen honom?”

Hon tittade på honom och kände sig rädd för att närma sig. Sedan sade hon: ”Du liknar honom mer än någon annan, när han var frisk.” Han sade: ”Jag är Ayyūb, den som du bad att slakta åt Iblīs. Jag lydde Allah och trotsade Satan, och jag bad Allah, den Upphöjde, och Han har återgett mig det du ser.”

Wahb sade: Ayyūb förblev i prövningen i tre år. När Ayyūb hade besegrat Iblīs och denne inte kunde göra något med honom, gick Iblīs till hans hustru i en gestalt som inte liknade en människas – stor till kroppsbyggnad och skönhet – ridande på ett riddjur som inte var som människors riddjur, med storslagenhet, prakt och fulländning. Han sade till henne: ”Är du hustru till Ayyūb, den prövade mannen?” Hon svarade: ”Ja.”

Han frågade: ”Känner du igen mig?” Hon sade: ”Nej.” Han sade: ”Jag är jordens gud. Jag gjorde med din make det jag gjorde, eftersom han dyrkar himlens Gud och övergav mig, vilket gjorde mig vred. Om han bara tillbad mig en enda gång skulle jag återge dig och honom all er egendom och era barn.

De finns hos mig.” Sedan visade han henne dem i dalen där han hade mött henne. Wahb sade: Jag har hört att han sade till henne: ”Om din make åt mat utan att nämna Allahs namn, skulle han bli frisk från sin prövning.” Allah vet bäst.

I några skrifter står det att Iblīs sade till henne: ”Böj dig för mig en gång, så återger jag dig egendomen och barnen och gör din make frisk.” Hon återvände till Ayyūb och berättade vad han sagt. Ayyūb sade: ”Allahs fiende har kommit till dig för att fresta dig bort från din religion.” Han svor då att slå henne hundra slag.

Vid detta tillfälle sade han att olyckan drabbat honom därför att Iblīs hoppades att hans hustru skulle böja sig för honom och hade kallat både henne och Ayyūb till otro.

Sedan förbarmade sig Allah, den Mäktige och Majestätiske, över Ayyūbs hustru för hennes tålamod med honom under prövningen. Han mildrade hennes situation och ville låta Ayyūb uppfylla sin ed. Därför befallde Han honom att ta en bunt med hundra små kvistar och slå henne med den en enda gång, så att han inte skulle bryta sin ed. Allah, den Upphöjde, säger: ”Ta en knippa i din hand och slå med den, och bryt inte din ed” (Ṣād 38:44).

Det har berättats att Iblīs skaffade sig en kista och lade läkemedel i den. Han satte sig vid vägen där Ayyūbs hustru gick och behandlade människor. Hon gick förbi honom och sade: ”Jag har en sjuk man. Kan du bota honom?”

Han svarade: ”Ja, men jag begär inget annat än att han säger: ’Du botade mig’ när han blivit frisk.” Hon berättade detta för Ayyūb. Han sade: ”Det är Iblīs; han har lurat dig.” Han svor att slå henne hundra slag om Allah gjorde honom frisk.

Wahb och andra sade: Ayyūbs hustru brukade arbeta åt människor och komma till honom med mat. När prövningen hade varat länge tröttnade folk på henne och ingen anställde henne. En dag försökte hon hitta något att ge honom, men fann ingenting. Då klippte hon av en lock från sitt huvud och sålde den för ett bröd som hon tog till honom.

Han frågade: ”Var är din hårlock?” Hon berättade vad hon gjort, och då sade han: ”Jag har drabbats av olycka.” Några sade att han sade detta när maskarna närmade sig hans hjärta och tunga, eftersom han fruktade att inte längre kunna minnas och tänka. Ḥabīb ibn Abī Thābit sade: Han bad inte Allah att befria honom förrän tre saker hade inträffat.

Den första var att två vänner kom till honom när de hade hört om hans tillstånd. Han hade då inget kvar utom sina ögon, och de såg något förfärligt. De sade: ”Om du hade haft någon ställning hos Allah, skulle detta inte ha drabbat dig.” Den andra var att hans hustru sökte mat åt honom men inte kunde finna något.

Hon sålde en hårlock och tog mat till honom. Den tredje var att Iblīs sade att han skulle behandla honom på villkor att han sade: ”Du har botat mig.” Det har också sagts att Iblīs viskade till honom att hans hustru hade begått äktenskapsbrott och att han därför klippte av hennes hårlock. Då blev hans tålamod uttömt, och han åkallade Allah och svor att slå henne hundra slag.

Det har sagts att han menade att olyckan drabbat honom genom fiendernas skadeglädje. Det har återberättats att någon frågade honom: ”Vad var det svåraste i din prövning?” Han svarade: ”Fiendernas skadeglädje.” Det har också sagts att han sade detta när en mask föll från hans lår, och att han lade tillbaka den på dess plats och sade: ”Ät, för Allah har gjort mig till din föda.”

Den bet honom, och smärtan överträffade all den smärta han hade utstått av maskarnas bett.

Om någon frågar: ”Allah kallade honom tålmodig, men han uttryckte ändå klagan och förtvivlan genom att säga ’Jag har drabbats av olycka’ och ’Satan har drabbat mig med plåga’ (Ṣād 38:41)”, svarar man: Detta är inte klagan, utan en åkallan, vilket framgår av Allahs ord: ”Då besvarade Vi hans bön.” Förtvivlan består i att klaga inför människor. Att klaga inför Allah, den Mäktige och Majestätiske, är däremot inte förtvivlan och innebär inte att man överger tålamodet, liksom Yaʿqūb sade: ”Jag klagar över min sorg och min bedrövelse endast inför Allah” (Yūsuf 12:86).

Sufyān ibn ʿUyayna sade: På samma sätt är det inte ett uttryck för förtvivlan att visa sin klagan inför människor, om man samtidigt är nöjd med Allahs beslut. Det har berättats att Jibrīl kom till Profeten ﷺ under hans sjukdom och frågade: ”Hur mår du?” Han svarade: ”Jag känner mig sorgsen och bedrövad.” När ʿĀʾisha sade: ”Ack, mitt huvud!”, sade han: ”Snarare: ack, mitt huvud!”