Yunus åkallan i nöden

Tafsir av shejk Abd ar-Rahman as-Saʿdi

Det vill säga: Minns vår tjänare och sändebud Dhū n-Nūn, det vill säga Yunus, vilket betyder ”han som hör till fisken” – valen – med ett gott minne och välförtjämt beröm. Den Allsmäktige Allah sände honom till hans folk, och han kallade dem, men de trodde inte. Då varnade han dem för att straffet skulle komma vid en tidpunkt som han angav för dem. De såg det med egna ögon och vände sig då i ånger till Allah, ropade till Honom och ångrade sig.

Allah avvärjde därför straffet från dem, såsom Han, den Upphöjde, säger: ”Varför fanns det då ingen stad som trodde och vars tro gagnade den, utom Yunus folk? När de trodde avvärjde Vi förödmjukelsens straff från dem i detta liv och lät dem njuta en tid” (Koranen 10:98). Och Han säger: ”Vi sände honom till hundratusen människor eller ännu fler. De trodde, och Vi lät dem njuta en tid” (Koranen 37:147–148).

Detta stora folk, som trodde på Yunus kallelse, är en av hans största förtjänster.

Men han gav sig av i vrede och flydde från sin Herre på grund av en synd, vars närmare art Allah inte har nämnt för oss i Sin Bok; vi behöver inte heller fastställa den. Det uppenbara är att han skyndade sig, blev vred på sitt folk och lämnade dem innan Allah hade befallt honom att göra det. Han trodde att Allah inte skulle sätta honom på prov, det vill säga inte göra hans tillvaro trång i valens buk, eller så trodde han att han skulle undkomma Allah. Det är möjligt att sådana tankar kan uppstå hos de främsta av skapelsen, utan att de blir bestående eller håller fast vid dem.

Han gick ombord på ett skepp tillsammans med andra människor. De drog lott om vem de skulle kasta i havet, eftersom de fruktade att skeppet skulle gå under om alla stannade kvar. Lotten föll på Yunus, och valen slukade honom och förde honom ner i havets mörker. I detta mörker ropade han: ”Ingen är värd dyrkan utom Du.

Upphöjd är Du! Jag har verkligen varit en av dem som gjort orätt” (Koranen 21:87). Han erkände därmed Allahs fullkomliga gudomlighet, förklarade Honom fri från alla brister, fel och skador och erkände sin egen orätt och överträdelse.

Straffet kom över dem, eftersom det sägs: ”När han flydde till skeppet” (Koranen 37:140) och ”han hade gjort sig förtjänt av klander” (Koranen 37:142).

Tafsir av imam Ibn Kathir

Denna berättelse nämns här, i sura aṣ-Ṣāffāt och i sura Nūn [al-Qalam]. Yunus ibn Mattā, frid vare med honom, sändes av Allah till folket i staden Nineve, en stad i Mosulområdet. Han kallade dem till Allah, men de avvisade honom och höll fast vid sin otro. Då lämnade han dem i vrede och varnade dem för att straffet skulle komma efter tre dagar.

När de förstod att han menade allvar och insåg att en profet inte ljuger, gick de ut på öppna fältet med sina barn, boskap och hjordar. De skilde mödrarna från deras ungar och vädjade ödmjukt till Allah, den Allsmäktige, och ropade till Honom. Kamelerna och deras ungar råmade, korna och deras kalvar råmade och fåren och deras lamm bräkte. Allah avvärjde straffet från dem.

Allah, den Upphöjde, säger: ”Varför fanns det då ingen stad som trodde och vars tro gagnade den, utom Yunus folk? När de trodde avvärjde Vi förödmjukelsens straff från dem i detta liv och lät dem njuta en tid” (Koranen 10:98).

Vad Yunus beträffar gav han sig av och gick ombord på ett skepp tillsammans med några människor. Skeppet drevs ut på öppet hav, och de fruktade att det skulle sjunka. De drog därför lott om vem de skulle kasta överbord för att lätta skeppet. Lotten föll på Yunus, men de vägrade att kasta honom.

De drog lott igen, och den föll på honom en gång till, men de vägrade åter. När de drog lott för tredje gången föll den åter på honom. Allah, den Upphöjde, säger: ”Han deltog i lottkastningen och blev en av de förlorande” (Koranen 37:141), det vill säga: lotten föll på honom. Yunus, frid vare med honom, reste sig, tog av sig sina kläder och kastade sig i havet.

Allah, Upphöjd och Upphöjd är Han, sände från det gröna havet – enligt vad Ibn Masʿūd uppgav – en val som färdades genom haven. Den kom fram och slukade Yunus när han kastade sig från skeppet. Allah uppenbarade för valen att den inte skulle äta hans kött eller krossa hans ben, för Yunus var inte dess föda; dess buk skulle i stället vara ett fängelse för honom.

Hans ord: ”Och Dhū n-Nūn” syftar på valen; därför är tillägget till den rättmätigt. Och Hans ord: ”När han gick bort i vrede” (Koranen 21:87). Aḍ-Ḍaḥḥāk sade: ”I vrede mot sitt folk.”

”Han trodde att Vi inte skulle sätta honom på prov” (Koranen 21:87), det vill säga att Vi inte skulle göra hans vistelse i valens buk trång. Sådant har återberättats från Ibn ʿAbbās, Mujāhid, aḍ-Ḍaḥḥāk och andra. Ibn Jarīr valde denna tolkning och åberopade Allahs ord: ”Den vars försörjning begränsas ska spendera av det som Allah har gett honom. Allah ålägger ingen själ mer än vad Han har gett den.

Efter svårighet ska Allah skänka lättnad” (Koranen 65:7). ʿAṭiyya al-ʿAwfī sade: ”Han trodde att Vi inte skulle döma över honom”, som om han förstod detta som att bestämma. Araberna använder qadira och qadara med samma betydelse. Poeten sade: ”Ingen kan återvända till den tid som gått.

Välsignad är Du; vad Du beslutar sker, och Din är makten.” Detsamma gäller Allahs ord: ”Vattnet möttes enligt en bestämd befallning” (Koranen 54:12), det vill säga enligt en fastställd bestämmelse.

Allahs ord: ”Han ropade i mörkren: ’Ingen är värd dyrkan utom Du. Upphöjd är Du! Jag har verkligen varit en av dem som gjort orätt’” (Koranen 21:87). Ibn Masʿūd sade att det var mörkret i valens buk, havets mörker och nattens mörker.

Så har det också återberättats från Ibn ʿAbbās, ʿAmr ibn Maymūn, Saʿīd ibn Jubayr, Muḥammad ibn Kaʿb, aḍ-Ḍaḥḥāk, al-Ḥasan och Qatāda. Sālim ibn Abī al-Jaʿd sade: ”Mörkret i en val som befann sig i en annan vals buk, i havets mörker.” Ibn Masʿūd, Ibn ʿAbbās och andra sade att valen förde honom genom haven tills den nådde havets botten. Yunus hörde då stenarnas lovprisning på dess botten, och där sade han: ”Ingen är värd dyrkan utom Du.

Upphöjd är Du!” ʿAwf sade: ”När Yunus befann sig i valens buk trodde han att han hade dött. Sedan rörde han på benen, och när de rörde sig föll han ned i prostration där han var. Därefter ropade han: ’Herre, jag har tagit en böneplats åt Dig på en plats där ingen annan har tillbett Dig.’”

Saʿīd ibn Abī al-Ḥasan al-Baṣrī sade att han tillbringade fyrtio dagar i valens buk. Dessa båda uppgifter återberättades av Ibn Jubayr.

Muḥammad ibn Isḥāq ibn Yasār återberättade från någon som hade hört det av ʿAbd Allāh ibn Rāfiʿ, Umm Salamas frigivne tjänare: ”Jag hörde Abū Hurayra säga att Allahs sändebud ﷺ sade: ’När Allah ville hålla kvar Yunus i valens buk uppenbarade Han för valen: Ta honom, men skada inte hans kött och krossa inte hans ben. När den hade nått havets botten hörde Yunus ett ljud och sade inom sig: Vad är detta? Allah uppenbarade då för honom, medan han befann sig i valens buk, att detta var havsdjurens lovprisning. Yunus började då lovprisa Allah i valens buk.

Änglarna hörde hans lovprisning och sade: Vår Herre, vi hör en svag röst från ett främmande land. Allah sade: Känner ni inte igen den? De sade: Nej, vår Herre. Vem är det? Han sade: Det är Min tjänare Yunus. De sade: Din tjänare Yunus, från vilken en rättfärdig handling brukade stiga upp till Dig varje dag och natt?

Han sade: Ja.’ Profeten sade: ’Då bad de för honom, och Allah befallde valen att kasta upp honom på stranden, såsom Allah, den Allsmäktige, säger: ”Han kastades upp på den öppna stranden, sjuklig”’ (Koranen 37:145).”

Ibn Jarīr återberättade denna hadith, och al-Bazzār återberättade den i sin Musnad genom Muḥammad ibn Isḥāq, från ʿAbd Allāh ibn Rāfiʿ, från Abū Hurayra, med en liknande lydelse. Därefter sade han: ”Vi känner inte till att den återberättats från Profeten ﷺ annat än genom denna väg och denna kedja.” Ibn ʿAbd al-Barr återberättade från Shuʿba, från ʿAmr ibn Murra, från ʿAbd Allāh ibn Salama, från ʿAlī, som tillskrev Profeten ﷺ orden: ”Ingen tjänare bör säga: ’Jag är bättre än Yunus ibn Mattā.’ Han lovprisade Allah i mörkren.”

Denna hadith har också återberättats utan detta tillägg från Ibn ʿAbbās, Ibn Masʿūd och ʿAbd Allāh ibn Jaʿfar. Deras återberättarkedjor kommer att nämnas i sura Nūn [al-Qalam].

Ibn Abī Ḥātim sade: Abū ʿAbd Allāh Aḥmad ibn ʿAbd ar-Raḥmān, Ibn Wahbs brorson, berättade för oss; min farbror berättade för oss: Abū Ṣakhr berättade för mig att Yazīd ar-Raqāshī berättade för honom: ”Jag hörde Anas ibn Mālik – och jag tror att han tillskrev berättelsen till Allahs sändebud ﷺ – säga att profeten Yunus, frid vare med honom, när han beslöt sig för att åkalla med dessa ord medan han befann sig i valens buk, sade: ’Allah, ingen är värd dyrkan utom Du. Upphöjd är Du! Jag har verkligen varit en av dem som gjort orätt.’ Åkallan steg då upp och omgav Tronen.

Änglarna sade: ’Vår Herre, en svag röst från ett främmande land?’ Han sade: ’Känner ni inte igen den?’ De sade: ’Nej, vår Herre. Vem är det?’ Han sade: ’Det är Min tjänare Yunus.’ De sade: ’Din tjänare Yunus, vars goda handlingar alltid brukade stiga upp till Dig och vars böner besvarades?’

De sade: ’Vår Herre, vill Du inte förbarma Dig över det han brukade göra i välgång och rädda honom från prövningen?’ Han sade: ’Jo.’ Då befallde Han valen att kasta upp honom på den öppna stranden.’” (Koranen 37:98; 37:141; 65:7; 54:12; 37:145.)

Tafsir al-Baghawi

Allah, den Allsmäktige, säger: ”Och Dhū n-Nūn” – det vill säga: Minns han som hörde till valen, Yunus ibn Mattā.

”När han gick bort i vrede” (Koranen 21:87). De lärda har haft olika uppfattningar om innebörden. Aḍ-Ḍaḥḥāk sade: ”Han var vred på sitt folk.” Detta har också återberättats från Ibn ʿAbbās genom al-ʿAwfī och andra. Han sade: ”Yunus och hans folk bodde i Palestina.

En kung invaderade dem och tog nio och ett halvt av deras stammar till fånga; en och en halv stam blev kvar. Allah uppenbarade då för profeten Ashʿiyāʾ [Jesaja]: ’Gå till kung Ḥizqīl och säg åt honom att sända en stark profet. Jag ska lägga i dessa människors hjärtan att de låter Israels barn följa med honom.’ Kungen frågade: ’Vem anser du att vi ska sända?’

I hans rike fanns fem profeter. Ashʿiyāʾ svarade: ’Yunus är stark och pålitlig.’ Kungen kallade då till sig Yunus och befallde honom att ge sig av. Yunus frågade: ’Har Allah befallt dig att sända mig?’ Kungen svarade: ’Nej.’

Yunus frågade: ’Har Han nämnt mig vid namn för dig?’ Kungen svarade: ’Nej.’ Yunus sade: ’Det finns andra profeter här som är starka.’ De insisterade på att han skulle gå, och han lämnade dem i vrede – mot profeten, kungen och sitt folk – och begav sig till Romerska havet, där han gick ombord på ett skepp.”

ʿUrwa ibn az-Zubayr, Saʿīd ibn Jubayr och en grupp lärda sade: ”Han lämnade sitt folk i vrede mot sin Herre, eftersom straffet hade avvärjts från dem efter att han hade varnat dem för det. Han ville inte stanna bland ett folk som hade sett att hans varning inte gått i uppfyllelse, skämdes inför dem och visste inte varför straffet hade lyfts. Hans vrede berodde på att han inte ville att det skulle se ut som om hans löfte hade visat sig vara falskt och att han skulle kallas lögnare; den berodde inte på motvilja mot Allahs beslut.

I vissa berättelser sägs det att hans folk brukade döda den som de kommit på med att ljuga. Han fruktade att de skulle döda honom när det utlovade straffet inte kom, och därför blev han vred.” Här används ordet ”i vrede” på ett sätt som liknar verbformer som uttrycker ömsesidig handling, fast handlingen utförs av en enda person, såsom att resa eller bestraffa. Innebörden är alltså att han var vred.

Al-Ḥasan sade: ”Han blev vred på sin Herre därför att Allah hade befallt honom att bege sig till sitt folk, varna dem för Hans straff och kalla dem till Honom. Han bad sin Herre om uppskov för att kunna förbereda sig inför avresan, men fick veta att saken var brådskande. Han bad då om uppskov åtminstone tills han kunde ta på sig en sandal, men fick inte det, eftersom hans lynne var otåligt.” Ibn ʿAbbās sade: ”Jibrīl kom till Yunus och sade: ’Gå till folket i Nineve och varna dem.’

Yunus sade: ’Låt mig få ett riddjur.’ Han fick svaret: ’Saken är mer brådskande än så.’ Han blev då vred och begav sig till skeppet.” Wahb ibn Munabbih sade: ”Yunus ibn Mattā var en rättfärdig tjänare, men hans lynne var otåligt.

När profetskapets bördor lades på honom brast han under dem, liksom ett lastdjur brister under en tung last. Han kastade bördorna ifrån sig och flydde från dem. Därför lät Allah honom lämna gruppen av profeter med stor beslutsamhet och sade till Sin profet: ’Ha tålamod, liksom de beslutsamma sändebuden hade tålamod’ (Koranen 46:35), och: ’Var inte som han som hörde till valen’ (Koranen 68:48).”

Allah, den Allsmäktige, säger: ”Han trodde att Vi inte skulle sätta honom på prov” (Koranen 21:87), det vill säga att Vi inte skulle döma honom till straff. Detta sade Mujāhid, Qatāda, aḍ-Ḍaḥḥāk och al-Kalbī; det har också återberättats från Ibn ʿAbbās genom al-ʿAwfī. Man säger qadira Allāhu ash-shayʾa taqdīran och qadara yaqdiru qadran med samma betydelse. Som stöd för denna tolkning finns Allahs ord: ”Vi har bestämt döden bland er” (Koranen 56:60), enligt den läsning där verbet uttalas lätt.

ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz och az-Zuhrī läste däremot ”fẓanna an lan nuqaddira ʿalayhi” med ett fördubblat dāl. ʿAṭāʾ och många lärda sade att innebörden är: ”Han trodde att Vi inte skulle göra hans fängelse trångt”, från Allahs ord: ”Allah utvidgar och begränsar försörjningen för den Han vill” (Koranen 13:26), det vill säga att Han gör den knapp. Ibn Zayd sade att uttrycket är en fråga: ”Trodde han att hans Herre inte skulle förmå att gripa honom?” Yaʿqūb läste verbet i passiv form och utan fördubbling.

Det har återberättats från al-Ḥasan: ”Jag har fått höra att Yunus, efter att ha syndat, gav sig av i vrede mot sin Herre. Satan fick honom att halka, så att han trodde att Allah inte skulle sätta honom på prov. Han hade en lång historia av tillbedjan, men Allah ville inte överlämna honom åt Satan. Därför kastade Han honom i valens buk, där han stannade i fyrtio dagar och nätter.”

ʿAṭāʾ sade: ”Sju dagar.” Det har också sagts att valen färdades med honom i sex tusen år, eller att den förde honom till jordens sjunde djup. Han ångrade sig inför sin Herre i valens buk och återvände till sig själv. Han sade: ”Ingen är värd dyrkan utom Du.

Upphöjd är Du! Jag har verkligen varit en av dem som gjort orätt”, det vill säga: ”Jag var olydig mot Dig. Vad jag än har gjort ska jag inte dyrka någon annan än Dig.” Allah lät honom komma ut ur valens buk genom Sin barmhärtighet.

De tidigare tolkningarna är dock mer passande för profeternas ställning: att han lämnade i vrede mot sitt folk eller mot kungen.

”Han ropade i mörkren” (Koranen 21:87), det vill säga nattens mörker, havets mörker och valens buk mörker: ”Ingen är värd dyrkan utom Du. Upphöjd är Du! Jag har verkligen varit en av dem som gjort orätt.”

Det har återberättats från Abū Hurayra, med en kedja som går tillbaka till Profeten ﷺ, att Allah uppenbarade för valen: ”Ta honom, men riv inte upp hans kött och krossa inte hans ben.” Valen tog honom och dök ned till sin boning i havet. När den hade nått havets botten hörde Yunus ett ljud och tänkte: ”Vad är detta?” Allah uppenbarade då för honom att det var havsdjurens lovprisning.

Yunus började lovprisa Allah medan han befann sig i valens buk. Änglarna hörde hans lovprisning och sade: ”Vår Herre, vi hör en svag röst från ett främmande land.” I en annan version står det: ”En välbekant röst från en okänd plats.” Allah sade: ”Det är Min tjänare Yunus.

Han var olydig mot Mig, och därför har Jag hållit honom fången i valens buk.” De sade: ”Är det den rättfärdige tjänaren vars goda handlingar brukade stiga upp till Dig dag och natt?” Allah sade: ”Ja.” Då bad de för honom, och Allah befallde valen att kasta upp honom på stranden, såsom Allah, den Upphöjde, säger: ”Vi kastade upp honom på den öppna stranden, sjuklig” (Koranen 37:145).