Förlåtelse och beskydd

Tafsir av shejk Abd ar-Rahman as-Saʿdi

När Guds, den Upphöjdes, ord uppenbarades: ”Om ni visar det som finns inom er eller döljer det, kommer Gud att ställa er till svars för det” (2:284), blev detta svårt för muslimerna. De trodde att de skulle hållas ansvariga för sådant som uppstår i hjärtat, vare sig det är bestående eller tillfälligt, och annat därtill. Därför upplyste Han dem genom denna vers om att Han inte ålägger någon människa mer än vad hon förmår, det vill säga något som hennes förmåga räcker till och som inte blir en börda eller en svårighet för henne.

Såsom Han, den Upphöjde, säger: ”Han har inte lagt någon svårighet på er i religionen” (22:78).

Grunden för påbuden och förbuden utgörs inte av sådant som är svårt för människan. Tvärtom är de näring för själarna, läkemedel för kropparna och ett skydd mot skada. Gud, den Upphöjde, har befallt sina tjänare det Han har befallt dem av barmhärtighet och välvilja. Och när vissa ursäkter uppstår som kan medföra svårigheter, kommer lättnad och förenkling: antingen genom att skyldigheten helt faller bort för den ansvarige, eller genom att en del av den faller bort, såsom lättnaderna för den sjuke, den resande och andra.

Därefter upplyste Gud, den Upphöjde, om att varje människa får det goda hon har förvärvat och bär ansvaret för det onda hon har förvärvat. Ingen bärare ska bära en annans börda, och en tjänares goda gärningar går inte till någon annan. Att ordet ”förvärvat” används om det goda antyder att en människa kan få del av en god gärning genom en liten ansträngning, ja, till och med genom en avsikt i hjärtat. Om det onda används däremot ett ord som antyder att den onda handlingen inte skrivs upp på människan förrän hon har utfört den och gjort en ansträngning.

Sedan Gud hade berättat om Sändebudets och de troendes tro, och om att varje handlande människa ska belönas för sina handlingar, och eftersom människan kan brista, göra fel och glömma, samt eftersom Han upplyst att Han inte ålägger oss mer än vi förmår och har kraft till, berättade Han om de troendes åkallan i detta avseende. Profeten ﷺ har berättat att Gud sade: ”Jag har gjort det”, som svar på denna åkallan. De säger: ”Herre! Ställ oss inte till svars om vi glömmer eller begår misstag.”

Skillnaden mellan de två är att glömska innebär att hjärtat tappar bort det som det har blivit befallt och därför lämnar det av glömska. Ett misstag innebär att man avser något som man har rätt att avse, men att handlingen sedan blir något som man inte har rätt att göra. Gud har efterskänkt denna gemenskap det som sker genom dessa två, av barmhärtighet och välvilja mot dem.

Därför är den förlåten som ber i ett plagg som är olovligen tillägnat eller orent, eller som glömmer orenhet på sin kropp, talar under bönen av glömska, gör något som bryter fastan av glömska eller av glömska utför något av förbuden under vallfärden som inte innebär att något förstörs. Den som av glömska gör det som han svurit att inte göra bryter inte heller sin ed. Om någon av misstag dödar en människa eller förstör egendom, bär han ingen synd; ersättningsansvaret följer däremot av själva skadan.

På samma sätt är det med de situationer där det är obligatoriskt att nämna Guds namn: om människan lämnar det av glömska skadar det inte.

”Herre! Lägg inte på oss en sådan börda som Du lade på våra föregångare” – det vill säga svåra skyldigheter. Gud har gjort detta, och Han har lättat på de religiösa föreskrifterna för denna gemenskap i fråga om rening och formerna för dyrkan på sätt som Han inte lättade för andra.

”Herre! Ålägg oss inte sådant som ligger bortom vår förmåga.” Gud har gjort detta, och lov och pris tillkommer Honom. ”Ha överseende med oss, förlåt oss och förbarma Dig över oss”: genom överseende och förlåtelse avvärjs sådant som är skadligt och ont, och genom barmhärtighet bringas angelägenheterna i gott skick.

”Du är vår Beskyddare” – det vill säga vår Herre, vår Härskare och vår Gud, vars beskydd över oss har bestått sedan Du skapade och frambringade oss. Dina välsignelser flödar över oss och fortsätter i varje stund. Därefter har Du skänkt oss den stora välsignelsen och den väldiga gåvan: islams välsignelse, som alla andra välsignelser följer. Därför ber vi Dig, vår Herre och Beskyddare, att fullkomna Din välsignelse genom att ge oss seger över det otrogna folket, som förnekat Dig och Dina sändebud, bekämpat dem som håller fast vid Din religion och förkastat Din befallning.

Ge oss seger över dem med bevis och förklaring, med svärd och spjut, genom att ge oss en stark ställning på jorden och låta dem misslyckas, och genom att skänka oss tron och de handlingar som leder till seger. Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre. Med Guds hjälp och framgång är uttolkningen av suran Al-Baqara avslutad. Må Gud välsigna Muhammad och skänka honom frid.

Gud, den Upphöjde, berättar om Sändebudets och de troendes tro och om deras underkastelse och lydnad, och om att de samtidigt ber om förlåtelse. Han berättar att de tror på Gud, Hans änglar, Hans skrifter och Hans sändebud. Detta innefattar tron på allt som Gud har berättat om sig själv och allt som Hans sändebud har berättat om Honom: Hans fullkomliga egenskaper och Hans majestätiska attribut, både i allmänhet och i detalj, liksom att Han är fri från att liknas vid skapelsen, från att Hans egenskaper förnekas och från alla bristfälliga egenskaper.

Det innefattar också tron på de änglar som de religiösa uppenbarelserna nämner, både i allmänhet och i detalj, och tron på alla sändebud och skrifter – det vill säga allt som sändebuden har berättat och som skrifterna innehåller av upplysningar, befallningar och förbud. De gör ingen åtskillnad mellan något av Hans sändebud, utan tror på dem alla, eftersom de är förmedlare mellan Gud och Hans tjänare. Att förneka någon av dem är att förneka dem alla, ja, att förneka Gud.

”Och de säger: Vi hör” det Du befallt oss och förbjudit oss, ”och vi lyder” Dig i detta. De var inte sådana som sade: ”Vi hör, men vi trotsar.” Eftersom en tjänare ofrånkomligen brister i sina skyldigheter gentemot Gud, den Upphöjde, och ständigt behöver Hans förlåtelse, säger de: ”Din förlåtelse”, det vill säga: Vi ber Dig förlåta den försummelse och de synder som vi begått och utplåna de brister som kännetecknar oss.

”Till Dig går färden tillbaka”, det vill säga: alla skapade varelser ska återvända till Dig, och Du ska belöna dem för det goda och det onda de har gjort.

Tafsir av imam Ibn Kathir

Berättelser om haditherna som nämner dessa två ädla versers förträfflighet – må Gud låta oss få nytta av dem.

Den första hadithen: Al-Bukhari sade: Muhammad ibn Kathir berättade för oss, Shuʿba berättade för oss, från Sulayman, från Ibrahim, från ʿAbd al-Rahman, från Abu Masʿud, från Profeten ﷺ, att han sade: ”Den som reciterar de två verserna …” Abu Nuʿaym berättade för oss: Sufyan berättade för oss, från Mansur, från Ibrahim, från ʿAbd al-Rahman ibn Yazid, från Abu Masʿud, som sade att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Den som reciterar de två sista verserna i suran Al-Baqara under en natt, de är tillräckliga för honom.”

Resten av de stora hadithsamlingarna har också återgett den genom Sulayman ibn Mihran al-Aʿmash med samma kedja och innehåll. Den finns i de två Sahih-samlingarna genom Sufyan, från Mansur, från Ibrahim, från ʿAbd al-Rahman, från honom. Den finns också i de två Sahih-samlingarna genom ʿAbd al-Rahman, från ʿAlqama, från Abu Masʿud. ʿAbd al-Rahman sade: ”Sedan träffade jag Abu Masʿud, och han berättade den för mig.”

På samma sätt återgav Ahmad ibn Hanbal den: Yahya ibn Adam berättade för oss, Sharik berättade för oss, från ʿAsim, från al-Musayyib ibn Rafiʿ, från ʿAlqama, från Abu Masʿud, från Profeten ﷺ, som sade: ”Den som reciterar de två sista verserna i suran Al-Baqara under sin natt, de är tillräckliga för honom.”

Den andra hadithen: Imam Ahmad sade: Husayn berättade för oss, Shayban berättade för oss, från Mansur, från Ribʿi, från Kharasha ibn al-Hurr, från al-Maʿrur ibn Suwayd, från Abu Dharr, som sade att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Jag har fått suran Al-Baqara:s avslutande verser från en skatt under Tronen. Ingen profet före mig fick dem.” Ibn Mardawayh återgav den också genom al-Ashjaʿi, från al-Thawri, från Mansur, från Ribʿi, från Zayd ibn Zubyan, från Abu Dharr, som sade att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Jag har fått suran Al-Baqara:s avslutande verser från en skatt under Tronen.”

Den tredje hadithen: Muslim sade: Abu Bakr ibn Abi Shayba berättade för oss, Abu Usama berättade för oss, Malik ibn Mighwal berättade för oss. (H) Ibn Numayr och Zuhayr ibn Harb berättade båda för oss, från ʿAbd Allah ibn Numayr, med näraliggande ordalydelser. Ibn Numayr sade: Min far berättade för oss, Malik ibn Mighwal berättade för oss, från al-Zubayr ibn ʿAdi, från Talha, från Murra, från ʿAbd Allah, som sade: ”När Guds Sändebud ﷺ fördes på nattresan nådde han Sidrat al-Muntaha, som finns i den sjätte himlen.

Dit når det som stiger upp från jorden och tas därifrån emot, och dit når det som sänds ned från ovan och tas därifrån emot.” Han sade: ”När det som skulle övertäcka lotusträdet övertäckte det” (53:16) – det var fjärilar av guld. Han sade: ”Guds Sändebud ﷺ fick tre ting: de fem bönerna, suran Al-Baqara:s avslutande verser, och att den som ur hans gemenskap inte sätter något vid Guds sida ska få sina förödande synder förlåtna.”

Den fjärde hadithen: Ahmad sade: Ishaq ibn Ibrahim al-Razi berättade för oss, Salama ibn al-Fadl berättade för oss, Muhammad ibn Ishaq berättade för mig, från Yazid ibn Abi Habib, från Murthid ibn ʿAbd Allah al-Yazani, från ʿUqba ibn ʿAmir al-Juhani, som sade: Guds Sändebud ﷺ sade till mig: ”Recitera de två sista verserna i suran Al-Baqara, för de har getts till mig från under Tronen.” Detta är en god hadithkedja, men de tog inte med den i sina böcker.

Den femte hadithen: Ibn Mardawayh sade: Ahmad ibn Kamil berättade för oss, Ibrahim ibn Ishaq al-Harbi berättade för oss, Musaddad berättade för oss, Abu ʿAwana berättade för oss, från Abu Malik, från Ribʿi, från Hudhayfa, som sade att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Vi har fått företräde framför människorna genom tre ting. Jag har fått dessa verser i slutet av suran Al-Baqara från ett skattkammare under Tronen. Ingen före mig har fått dem och ingen efter mig kommer att få dem.” Sedan återgav han den också genom Nuʿaym ibn Abi Hindi, från Ribʿi, från Hudhayfa, med liknande ordalydelse.

Den sjätte hadithen: Ibn Mardawayh sade: ʿAbd al-Baqi ibn Nafiʿ berättade för oss, Ismaʿil ibn al-Fadl underrättade oss, Muhammad ibn Hatim ibn Baziʿ berättade för oss, Jaʿfar ibn ʿAwn berättade för oss, från Malik ibn Mighwal, från Abu Ishaq, från al-Harith, från ʿAli, som sade: ”Jag anser inte att någon som förstår islam bör gå och lägga sig utan att recitera suran Al-Baqara:s avslutande verser, för de är en skatt som er profet ﷺ fick från under Tronen.”

Wakiʿ återgav den från Israʾil, från Abu Ishaq, från ʿUmayr ibn ʿAmr al-Kharifi, från ʿAli, som sade: ”Jag anser inte att någon som är förståndig och nåtts av islam bör gå till sängs utan att recitera Ayat al-Kursi och suran Al-Baqara:s avslutande verser, för de är från en skatt under Tronen.”

Den sjunde hadithen: Abu ʿIsa al-Tirmidhi sade: Bundar berättade för oss, ʿAbd al-Rahman ibn Mahdi berättade för oss, Hammad ibn Salama berättade för oss, från Ashʿath ibn ʿAbd al-Rahman al-Jurmi, från Abu Qilaba, från Abu al-Ashʿath al-Sanʿani, från al-Nuʿman ibn Bashir, från Profeten ﷺ, som sade: ”Gud skrev en skrift två tusen år innan Han skapade himlarna och jorden. Ur den uppenbarade Han två verser som avslutade suran Al-Baqara. De reciteras inte i ett hem under tre nätter utan att Satan kommer nära det.” Därefter sade al-Tirmidhi: ”Detta är en ovanlig hadith.”

Al-Hakim återgav den på samma sätt i sin al-Mustadrak genom Hammad ibn Salama och sade: ”Den har en autentisk kedja enligt Muslims villkor, men de två [al-Bukhari och Muslim] tog inte med den.”

Den åttonde hadithen: Ibn Mardawayh sade: ʿAbd al-Rahman ibn Muhammad ibn Madin berättade för oss, al-Hasan ibn al-Jahm underrättade oss, Ismaʿil ibn ʿAmr berättade för oss, Ibn Abi Maryam berättade för oss, Yusuf ibn Abi al-Hajjaj berättade för mig, från Saʿid, från Ibn ʿAbbas, som sade: ”När Guds Sändebud ﷺ reciterade slutet av suran Al-Baqara och Ayat al-Kursi log han och sade: ’De båda är ur den Barmhärtiges skatt under Tronen.’

När han reciterade: ’Den som gör ont ska få lön för det’ (4:123) och ’Människan får endast det hon strävat efter, och hennes strävan ska visas; därefter ska hon få full och rättvis belöning’ (53:39–41), sade han orden som uttrycker sorg över en olycka och ödmjukade sig.”

Den nionde hadithen: Ibn Mardawayh sade: ʿAbd Allah ibn Muhammad ibn Kufi berättade för oss, Ahmad ibn Yahya ibn Hamza berättade för oss, Muhammad ibn Bakr berättade för oss, Makki ibn Ibrahim berättade för oss, ʿAbd Allah ibn Abi Humayd berättade för oss, från Abu Mulayh, från Maʿqil ibn Yasar, som sade att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Jag har fått Al-Fatiha och de avslutande verserna i suran Al-Baqara från under Tronen, och al-Mufassal [de kortare surorna] som en extra gåva.”

Den tionde hadithen har redan nämnts i avsnittet om Al-Fatihas förträfflighet: genom ʿAbd Allah ibn ʿIsa ibn ʿAbd al-Rahman ibn Abi Layla, från Saʿid ibn Jubayr, från Ibn ʿAbbas, som sade: ”Medan Guds Sändebud ﷺ var hos Gabriel hördes ett knäppande ljud ovanför dem. Gabriel lyfte blicken mot himlen och sade: ’Detta är en port som har öppnats i himlen. Den har aldrig tidigare öppnats.’ En ängel steg ned genom den och kom till Profeten ﷺ och sade: ’Gläd dig åt två ljus som du har fått och som ingen profet före dig har fått: Al-Fatiha och de avslutande verserna i suran Al-Baqara.

Du kommer inte att recitera en enda bokstav ur dem utan att få den.’” Muslim och al-Nasaʾi återgav den, och detta är al-Nasaʾis ordalydelse.

Guds, den Upphöjdes, ord: ”Sändebudet tror på det som har uppenbarats för honom från hans Herre” är ett meddelande om att Profeten ﷺ tror på detta. Ibn Jarir sade: Bishr berättade för oss, Yazid berättade för oss, Saʿid berättade för oss, från Qatada, som sade: ”Det har berättats för oss att Guds Sändebud ﷺ sade, när denna vers uppenbarades: ’Han har sannerligen rätt att tro.’”

Al-Hakim återgav i sin al-Mustadrak: Abu al-Nadr al-Faqih berättade för oss, Muʿadh ibn Najda al-Qurashi berättade för oss, Khallad ibn Yahya berättade för oss, Abu ʿAqil berättade för oss, från Yahya ibn Abi Kathir, från Anas ibn Malik, som sade: När denna vers uppenbarades för Profeten ﷺ – ”Sändebudet tror på det som har uppenbarats för honom från hans Herre” – sade Profeten ﷺ: ”Han har sannerligen rätt att tro.” Al-Hakim sade därefter: ”Kedjan är autentisk, men de två [al-Bukhari och Muslim] tog inte med den.”

”Och de troende” är samordnat med ”Sändebudet”. Sedan berättade Han om dem alla: ”Alla tror på Gud, Hans änglar, Hans skrifter och Hans sändebud. Vi gör ingen åtskillnad mellan något av Hans sändebud.” De troende tror att Gud är en, den Ende, den som är oberoende av allt och som allt är beroende av; det finns ingen gud utom Honom och ingen Herre utom Honom.

De bekräftar alla profeter, sändebud och skrifter som sänts ned från himlen till Guds sändebud och profeter. De gör ingen åtskillnad mellan någon av dem genom att tro på några och förneka andra. Alla är i deras ögon sanningsenliga, rättfärdiga, vägledda och vägledande till det godas vägar, även om några av dem genom Guds tillåtelse upphävt andra profeters lagar. Till slut upphävdes de alla genom Muhammads ﷺ lag, han som är profeternas och sändebudens sigill, och vars lag ska bestå till Timmens stund.

En grupp ur hans gemenskap kommer alltid att vara tydligt trogen sanningen.

”Och de säger: Vi hör och vi lyder”, det vill säga: Vi har hört Dina ord, vår Herre, förstått dem och handlat efter deras innebörd. ”Din förlåtelse, vår Herre” är en bön om förlåtelse, barmhärtighet och mildhet. Ibn Abi Hatim sade: ʿAli ibn Harb al-Mawsili berättade för oss, Ibn Fudayl berättade för oss, från ʿAtaʾ ibn al-Saʾib, från Saʿid ibn Jubayr, från Ibn ʿAbbas, angående Guds ord: ”Sändebudet tror på det som har uppenbarats för honom från hans Herre, och de troende” fram till orden ”Din förlåtelse, vår Herre”. Han sade: ”Jag har förlåtit er.”

”Till Dig går färden tillbaka” betyder: Till Dig går återkomsten och slutmålet den dag då räkenskapen äger rum. Ibn Jarir sade: Muhammad ibn Humayd berättade för oss, Jarir berättade för oss, från Bayan, från Hakim, från Jabir, som sade: När orden ”Sändebudet tror på det som har uppenbarats för honom från hans Herre, och de troende – alla tror på Gud, Hans änglar, Hans skrifter och Hans sändebud. Vi gör ingen åtskillnad mellan något av Hans sändebud, och de säger: ’Vi hör och vi lyder.

Din förlåtelse, vår Herre, och till Dig går färden tillbaka’” uppenbarades för Guds Sändebud ﷺ, sade Gabriel: ”Gud har lovordat dig och din gemenskap väl. Be Honom, så ska du få.” Då bad han: ”Gud ålägger ingen människa mer än vad hon förmår” till versens slut.

Hadith nummer elva: Abu Muhammad ʿAbd Allah ibn ʿAbd al-Rahman al-Darimi sade i sin Musnad: Abu al-Mughira berättade för oss, Safwan berättade för oss, Ayfaʿ ibn ʿAbd Allah al-Kalaʿi berättade för oss, som sade: En man sade: ”Guds Sändebud, vilken vers i Guds bok är störst?” Han svarade: ”Ayat al-Kursi: ’Gud – det finns ingen gud utom Han, den Levande, den Bestående’” (2:255). Mannen frågade: ”Och vilken vers i Guds bok skulle du vilja att du och din gemenskap fick del av?” Han svarade: ”Suran Al-Baqara:s slut.

Den omfattar allt gott i denna värld och i det kommande livet.”

Guds ord: ”Gud ålägger ingen människa mer än vad hon förmår” betyder att Han inte ålägger någon mer än hennes förmåga. Detta är ett uttryck för Hans mildhet mot Sina skapelser, Hans ömhet med dem och Hans välvilja mot dem. Denna vers upphäver och lyfter bort det som följeslagarna hade oroat sig för i Guds ord: ”Om ni visar det som finns inom er eller döljer det, kommer Gud att ställa er till svars för det” (2:284). Det vill säga: även om Han håller räkenskap och frågar ut, straffar Han endast för sådant som en människa kan värja sig mot.

Det som hon inte kan värja sig mot, såsom själens viskningar och inre tankar, åläggs hon inte. Att ogilla onda viskningar är en del av tron.

”Hon ska belönas för det hon förvärvat” betyder: av det goda. ”Och hållas till svars för det hon förvärvat” betyder: av det onda. Detta gäller handlingar som omfattas av religiöst ansvar. Därefter vägleder Gud sina tjänare till att be Honom, och Han har åtagit sig att besvara dem.

Han vägledde och lärde dem att säga: ”Herre! Ställ oss inte till svars om …” – om vi av glömska underlåter en plikt eller av glömska gör något förbjudet – ”eller begår misstag”, det vill säga om vi missar det rätta i handlingen därför att vi inte känner till dess religiösa föreskrift. Tidigare har hadithen från Abu Hurayra återgivits i Sahih Muslim, där Gud säger: ”Ja.” I hadithen från Ibn ʿAbbas säger Han: ”Jag har gjort det.”

Ibn Majah återgav i sin Sunan, och Ibn Hibban i sin Sahih, från Abu ʿAmr al-Awzaʿi, från ʿAtaʾ – Ibn Majahs version anger Ibn ʿAbbas, medan al-Tabarani och Ibn Hibban anger ʿAtaʾ, från ʿUbayd ibn ʿUmayr, från Ibn ʿAbbas – att Guds Sändebud ﷺ sade: ”Gud har befriat min gemenskap från ansvar för misstag, glömska och sådant de tvingats till.” Den har återgetts genom andra kedjor, men Ahmad och Abu Hatim ansåg att den hade en brist; Gud vet bäst.

Ibn Abi Hatim sade: Min far berättade för oss, Muslim ibn Ibrahim berättade för oss, Abu Bakr al-Hudhali berättade för oss, från Shahr, från Umm al-Dardaʾ, från Profeten ﷺ, som sade: ”Gud har efterskänkt min gemenskap tre ting: misstag, glömska och tvång.” Abu Bakr sade: Jag berättade detta för al-Hasan, och han sade: ”Ja. Läser du inte om detta i Koranen: ’Herre! Ställ oss inte till svars om vi glömmer eller begår misstag’?”

”Herre! Lägg inte på oss en sådan börda som Du lade på våra föregångare” betyder: Ålägg oss inte svåra handlingar, även om vi skulle kunna klara av dem, såsom de bojor och bördor som föreskrevs för tidigare folk före oss. Du sände Din profet Muhammad ﷺ, barmhärtighetens profet, och genom den lag Du sände med honom tog Du bort dem; det är den rätta, lättillgängliga och toleranta religionen. Det är bekräftat i Sahih Muslim från Abu Hurayra, från Guds Sändebud ﷺ, att Gud sade: ”Ja.”

I återberättelsen från Ibn ʿAbbas, från Guds Sändebud ﷺ, sade Han: ”Jag har gjort det.” Det har också kommit återberättelser genom flera kedjor från Guds Sändebud ﷺ om att han sade: ”Jag har sänts med den rätta och lättillgängliga religionen.”

”Herre! Ålägg oss inte sådant som ligger bortom vår förmåga” betyder: i fråga om religiösa skyldigheter, olyckor och prövningar; utsätt oss inte för sådant vi inte kan uthärda. Makhul sade om denna vers: ”Främlingskap och stark sexuell lust.” Detta återgav Ibn Abi Hatim.

Gud säger: ”Ja”, och i en annan hadith: ”Jag har gjort det.”

”Ha överseende med oss” betyder: ha överseende med det som finns mellan oss och Dig och som Du känner till av våra brister och felsteg. ”Förlåt oss” betyder: det som finns mellan oss och Dina tjänare; låt dem inte se våra brister och våra dåliga handlingar. ”Och förbarma Dig över oss” betyder: i det som ligger framför oss; låt oss genom Din vägledning inte falla i en ny synd.

Därför har de sagt att den som syndar behöver tre ting: att Gud efterskänker det som finns mellan honom och Gud, att Gud döljer det för Hans tjänare så att han inte blir till skam inför dem, och att Gud bevarar honom från att falla i något liknande. Tidigare har hadithen nämnts där Gud säger: ”Ja”, och i en annan återberättelse: ”Jag har gjort det.”

”Du är vår Beskyddare” betyder: Du är vår Beskyddare och vår Hjälpare. Vi förtröstar på Dig; Du är den vi söker hjälp hos och den vi förlitar oss på. Vi har ingen kraft eller styrka utom genom Dig.

”Ge oss seger över det otrogna folket” betyder: de som förnekat Din religion, förnekat Din enhet och Ditt Sändebuds budskap, dyrkat andra än Dig och satt några av Dina tjänare vid Din sida. Ge oss seger över dem och låt utgången tillhöra oss över dem i denna värld och i det kommande livet. Gud säger: ”Ja.” I hadithen som Muslim återgav från Ibn ʿAbbas säger Han: ”Jag har gjort det.”

Ibn Jarir sade: al-Muthanna ibn Ibrahim berättade för mig, Abu Nuʿaym berättade för oss, Sufyan berättade för oss, från Abu Ishaq, att Muʿadh, må Gud vara nöjd med honom, brukade säga ”Amin” när han avslutade denna sura med orden: ”Ge oss seger över det otrogna folket.” Wakiʿ återgav den från Sufyan, från Abu Ishaq, från en man, från Muʿadh ibn Jabal, som brukade säga ”Amin” när han avslutade suran Al-Baqara. Vi hade glömt.

Tafsir al-Baghawi

Guds ord ”Sändebudet tror” betyder: han bekräftar sanningen om det som har uppenbarats för honom från hans Herre. ”Och de troende – alla tror på Gud”: det vill säga var och en av dem tror; därför står verbet i singular. ”Och Hans änglar, Hans skrifter och Hans sändebud.” Hamza och al-Kisaʾi reciterade ”Hans skrift” i singular, med betydelsen Koranen.

Det har också sagts att ordet har kollektiv betydelse trots att det står i singular, såsom i Guds ord: ”Gud sände profeterna som förkunnare av glada budskap och varnare och sände ned Skriften med dem” (2:213). De övriga reciterade ”Hans skrifter” i plural, i likhet med Guds ord: ”Hans änglar, Hans skrifter och Hans sändebud” (4:136).

”Vi gör ingen åtskillnad mellan något av Hans sändebud”, så att vi skulle tro på några och förneka andra, såsom judarna och de kristna gjorde. Här finns en underförstådd formulering; innebörden är att de säger: ”Vi gör ingen åtskillnad.” Yaʿqub reciterade verbet i tredje person singular, så att det blir ett påstående om Sändebudet, eller så betyder det att alla gör ingen åtskillnad. Han sade ”mellan någon” i stället för ”mellan några”, eftersom ordet ”någon” kan beteckna både en enda och flera. Gud säger: ”Ingen av er kan hindra den” (69:47).

”Och de säger: Vi hör” Ditt ord, ”och vi lyder” Din befallning. Det har återgetts från Hakim, från Jabir, må Gud vara nöjd med dem båda, att Gabriel ﷺ sade till Profeten ﷺ när denna vers uppenbarades: ”Gud har lovordat dig och din gemenskap. Be Honom, så ska du få.” Då bad han efter vägledning från Gud, den Upphöjde: ”Din förlåtelse.”

Ordet står i ackusativ som ett verbalnomen, med betydelsen: ”Förlåt oss med Din förlåtelse”, eller: ”Vi ber Dig om Din förlåtelse.”

”Vår Herre! Till Dig går färden tillbaka. Gud ålägger ingen människa mer än vad hon förmår.” Versens yttre innebörd är att behovet har tillgodosetts; i den finns en underförstådd bön. Det är som om de sade: ”Ålägg oss inte mer än vad vi förmår”, och svaret är: Gud ålägger ingen människa mer än vad hon förmår, det vill säga mer än hennes kapacitet.

”Förmåga” är det som en människa kan bära utan att det blir trångt eller svårt för henne.

De lärda har skilda tolkningar av detta. Ibn ʿAbbas, ʿAtaʾ och de flesta uttolkarna ansåg att det syftar på själens inre tankar, som nämns i Guds ord: ”Om ni visar det som finns inom er eller döljer det” (2:284), såsom vi tidigare har nämnt. Det har också återgetts från Ibn ʿAbbas att han sade: ”Det gäller de troende i synnerhet. Deras religion har gjorts lätt för dem, och de har inte ålagts annat än vad de förmår.”

Såsom Gud säger: ”Gud vill göra det lätt för er, inte svårt” (2:185), och: ”Han har inte lagt någon svårighet på er i religionen” (22:78).

Sufyan ibn ʿUyayna tillfrågades om Guds, den Mäktiges och Upphöjdes, ord: ”Gud ålägger ingen människa mer än vad hon förmår.” Han sade: ”Mer än vad som är lätt för henne; Han har inte ålagt henne mer än hennes förmåga.” Detta är en god tolkning, eftersom ”förmåga” betecknar det som ligger under den yttersta kraften.

Guds ord ”Hon ska belönas för det hon förvärvat” betyder: den själ som gjort gott får dess lön och belöning. ”Och hållas till svars för det hon förvärvat” betyder: det onda; dess börda vilar på henne.

”Herre! Ställ oss inte till svars” betyder: straffa oss inte ”om vi glömmer”. Några menade att det handlar om glömska i betydelsen förbiseende. Al-Kalbi sade: Israels barn brukade straffas omedelbart när de glömde något av det de hade befallts eller begick ett misstag.

Beroende på synden förbjöds de då något av det de åt eller drack. Gud befallde därför de troende att be Honom att inte hålla dem till svars för detta. Det har också sagts att ”glömmer” betyder att överge, såsom i Guds ord: ”De glömde Gud, och Han glömde dem” (9:67).

”Eller begår misstag.” Det har sagts att detta betyder avsikt och medveten handling. På arabiska sägs om en man att han ”begick ett fel” när han gjorde något avsiktligt. Gud säger: ”Att döda sina barn är sannerligen ett stort fel” (17:31).

ʿAtaʾ sade: ”Om vi glömmer eller begår misstag” betyder: om vi handlar i okunnighet eller med avsikt. De flesta ansåg dock att det handlar om fel genom okunnighet eller förbiseende, eftersom en avsiktlig synd inte är efterskänkt, utan lämnas åt Guds vilja, medan misstag är efterskänkt. Profeten ﷺ sade: ”Misstag, glömska och sådant som de tvingats till har lyfts bort från min gemenskap.”

Guds ord ”Herre! Lägg inte på oss en sådan börda” betyder: ett tungt förbund och en överenskommelse som vi inte kan fullgöra, så att Du straffar oss när vi bryter den och försummar den. ”Som Du lade på våra föregångare” syftar på judarna, som inte fullgjorde den och därför straffades. Detta är Mujahids, ʿAtaʾs, Qatadas, al-Suddis, al-Kalbis och andras tolkning.

Detta styrks av Guds ord: ”Har ni då godtagit Mitt förbund?” (3:81), det vill säga Mitt förbund. Det har också sagts att innebörden är: Gör inte saken sträng och hård för oss såsom Du gjorde den för judarna före oss. Gud föreskrev femtio böner för dem, befallde dem att ge en fjärdedel av sin egendom i allmosa, och den som fick orenhet på sitt plagg måste skära bort den.

Den som begick en synd vaknade med sin synd nedskriven på dörren, och liknande tunga påbud och bojor. Detta är innebörden av vad ʿUthman, ʿAtaʾ, Malik ibn Anas, Abu ʿUbayda och andra har sagt. Det stöds av Guds ord: ”Han befriar dem från deras bördor och de bojor som vilade på dem” (7:157). Det har också sagts att ”börda” är en synd utan möjlighet till ånger; innebörden är då: skydda oss från att begå en sådan. Grundbetydelsen är att binda och göra något fast.

”Herre! Ålägg oss inte sådant som ligger bortom vår förmåga” betyder: ålägg oss inte handlingar som vi inte kan uthärda. Det har också sagts att det syftar på själens inre tankar och viskningar. Det har återgetts från Makhul att han sade: ”Det är den starka sexuella lusten.”

Med stark lust avses ett övermått av begär. Ibrahim sade: ”Det är kärlek.” Muhammad ibn ʿAbd al-Wahhab sade: ”Det är passionerad kärlek.” Ibn Jurayj sade: ”Det är att förvandlas till apor och svin.” Det har också sagts: ”Det är fienders skadeglädje”, och: ”Det är skilsmässa och brytande av släktband.” Vi söker skydd hos Gud från detta.

”Ha överseende med oss” betyder: ha överseende och utplåna våra synder. ”Förlåt oss” betyder: dölj våra synder och vanära oss inte. ”Och förbarma Dig över oss”, för vi kan inte utföra våra handlingar utan lydnad mot Dig och kan inte avstå från olydnad utan Din barmhärtighet. ”Du är vår Beskyddare” betyder: vår Hjälpare, vår Beskyddare och den som tar hand om oss. ”Ge oss seger över det otrogna folket.”

Saʿid ibn Jubayr återgav från Ibn ʿAbbas, må Gud vara nöjd med dem båda, angående Guds ord ”Din förlåtelse, vår Herre”, att Gud, den Upphöjde, sade: ”Jag har förlåtit er.” Om orden ”Ställ oss inte till svars om vi glömmer eller begår misstag” sade Han: ”Jag ska inte hålla er till svars.” Om ”Herre! Lägg inte på oss en sådan börda” sade Han: ”Jag ska inte lägga någon börda på er.”

Om ”Ålägg oss inte sådant som ligger bortom vår förmåga” sade Han: ”Jag ska inte ålägga er det.” Och om ”Ha överseende med oss” och det som följer sade Han: ”Jag har haft överseende med er, förlåtit er, förbarmat Mig över er och gett er seger över det otrogna folket.” Muʿadh ibn Jabal brukade säga ”Amin” när han avslutade suran Al-Baqara.

Ismaʿil ibn ʿAbd al-Qahir berättade för oss: Abu ʿAbd al-Ghafir ibn Muhammad underrättade oss, Muhammad ibn ʿIsa al-Juludi berättade för oss, Ibrahim ibn Muhammad ibn Sufyan berättade för oss, Muslim ibn al-Hajjaj berättade för oss, Abu Bakr ibn Abi Shayba berättade för oss, Abu Usama berättade för oss, Malik ibn Mighwal berättade för mig, från al-Zubayr ibn ʿAdi, från Talha ibn ʿAli ibn Musarrif, från Murra, från ʿAbd Allah, som sade: ”När Guds Sändebud ﷺ fördes på nattresan nådde han Sidrat al-Muntaha. Den finns i den sjätte himlen.

Dit når det som stiger upp från jorden och tas där emot, och dit når det som sänds ned ovanifrån och tas där emot.” Han sade: ”När det som skulle övertäcka lotusträdet övertäckte det” (53:16) – det var fjärilar av guld. Han sade: ”Guds Sändebud ﷺ fick tre ting: de fem bönerna, suran Al-Baqara:s avslutande verser, och att den som inte sätter något vid Guds sida ur hans gemenskap får sina förödande synder förlåtna” – det vill säga de stora synderna.