Mose ber om förlåtelse och barmhärtighet

Tafsir av shejk Abd ar-Rahman as-Saʿdi

När Israels barn ångrade sig och återvände till det rätta valde Mose ut sjuttio män bland de främsta av dem, så att de skulle be om ursäkt för sitt folk inför sin Herre. Gud bestämde en tid då de skulle infinna sig. När de kom dit sade de: ”Mose, låt oss se Gud öppet!” De tilltog i sin fräckhet mot Gud och uppförde sig illa inför Honom. Då grep skalvet dem, och de föll medvetslösa och dog.

Mose, frid vare med honom, fortsatte att ödmjukt bönfalla Gud och vända sig innerligt till Honom. Han sade: ”Herre! Om Du hade velat hade Du förgjort dem tidigare”, innan de kom hit och befann sig i ett läge där de kunde be om ursäkt för sitt folk. Men nu blev de själva orättfärdiga.

”Ska Du förgöra oss för vad de oförståndiga bland oss gjort?” Det vill säga: de med svagt förstånd och dåraktigt omdöme. Mose ödmjukade sig inför Gud och bad om ursäkt: de som vågat trotsa Gud hade inte tillräckligt förstånd för att avhålla dem från vad de sade och gjorde. De hade dessutom utsatts för en prövning som kan få en människa att vackla och frukta att förlora sin religion.

Därför sade han: ”Det här var endast ditt test. Genom det vilseleder du vem Du vill och vägleder vem Du vill. Du är vår beskyddare, förlåt oss och förbarma dig över oss – ingen förlåter som Du!” Det vill säga: Du är den bästa av dem som förlåter, den mest värdige att visa barmhärtighet och den frikostigaste att skänka gåvor och välgärningar.

Det var som om Mose sade: ”Herre, det första och främsta målet för oss alla är att hålla fast vid lydnaden mot Dig och tron på Dig. Den som fått förstånd och gott omdöme och har förblivit ståndaktig genom den vägledning Du skänkt honom, har fortsatt att vara rättskaffens. Men den vars förstånd varit svagt och omdöme dåraktigt, och som prövningen fört på avvägar, är den som gjorde vad han gjorde av dessa två skäl. Trots detta är Du den mest barmhärtige av alla och den bästa av dem som förlåter.

Förlåt oss och förbarma Dig över oss.” Gud besvarade hans bön, återgav dem livet efter deras död och förlät deras synder.

Som avslutning på sin bön sade Mose: ”Bestäm åt oss gott i detta liv” – nyttig kunskap, riklig försörjning och goda handlingar – ”och gott i det kommande livet”, det vill säga den belöning Gud förberett för Sina rättfärdiga tjänare. ”Vi har vänt tillbaka till Dig”, det vill säga: vi har återvänt till Dig och erkänt våra brister, och vi vänder oss till Dig i alla våra angelägenheter.

Gud den Upphöjde sade: ”Jag låter mitt straff drabba den jag vill”, den som är olycklig och utsätter sig för det som leder till straff. ”Men min barmhärtighet omfattar allt” i den övre och nedre skapelsen, de rättfärdiga och de orättfärdiga, de troende och de otrogna. Ingen skapad varelse saknar Guds barmhärtighet; Hans nåd och välvilja når alla. Men den särskilda barmhärtighet som leder till lycka i detta liv och i det kommande tillhör inte alla.

Därför sade Han om den: ”Jag ska skänka den till dem som fruktar Gud” genom att avhålla sig från synder, små som stora, ”och betalar allmosan” till dem som har rätt till den, ”och som tror på Våra tecken”. Fullkomlig tro på Guds tecken innebär att förstå deras innebörd och handla i enlighet med dem. Dit hör också att följa Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, både utåt och inåt, i religionens grundsatser såväl som i dess föreskrifter.

Tafsir av imam Ibn Kathir

Ali ibn Abi Talha återberättade från Ibn Abbas, i sin förklaring av denna vers, att Gud befallde Mose att välja sjuttio män ur sitt folk. Mose valde sjuttio män och gick undan med dem för att de skulle be till sin Herre. Bland det de bad om sade de: ”Gud, ge oss något som Du inte gett någon före oss och inte heller ska ge någon efter oss.” Gud fann deras bön misshaglig.

”Herre! Om Du hade velat hade Du förgjort dem tidigare och mig också” (versen). As-Suddi sade: Gud befallde Mose att komma till Honom tillsammans med några av Israels barn, så att de kunde be om ursäkt för att de hade dyrkat kalven. Han bestämde en tid för dem.

Mose valde noggrant ut sjuttio män ur sitt folk och tog dem med sig för att de skulle be om ursäkt. När de kom till den platsen sade de: ”Vi ska inte tro dig, Mose, förrän vi får se Gud öppet. Du har ju talat med Honom, så låt oss se Honom!” Då drabbade åskan dem, och de dog.

Mose reste sig gråtande och bad till Gud: ”Herre, vad ska jag säga till Israels barn när jag möter dem, efter att Du har förgjort de bästa bland dem?”

”Herre! Om Du hade velat hade Du förgjort dem tidigare och mig också.” Muhammad ibn Ishaq sade: Mose valde ut de bästa av Israels barn, sjuttio män. Han sade: ”Gå till Gud, ångra er inför Honom för det ni gjort och be Honom om ånger för dem av ert folk som ni lämnat kvar.

Fasta, rena er och rena era kläder.” Han tog dem med sig till berget Sinai, till den tid som hans Herre hade bestämt för honom. Han brukade inte komma dit utan Guds tillåtelse och vetskap. De sjuttio sade till Mose, enligt vad som har berättats för mig, när de hade gjort som han befallt dem och följt med honom för att möta sin Herre: ”Be Honom så att vi får höra vår Herres tal.”

Mose sade: ”Det ska jag göra.” När Mose närmade sig berget föll en pelare av moln över det och täckte hela berget. Mose gick fram och steg in i molnet och sade till folket: ”Kom närmare.” När Gud talade till Mose föll ett strålande ljus över Moses panna, som ingen människa kunde uthärda att se.

Därför sattes en slöja mellan honom och dem. Folket närmade sig, och när de hade gått in föll de ned i tillbedjan. De hörde Gud tala till Mose och befalla honom: ”Gör så, och gör inte så.” När Han hade avslutat det Han ville säga till Mose drog sig molnet undan.

Mose gick tillbaka till dem, och de sade: ”Vi ska inte tro dig, Mose, förrän vi får se Gud öppet.” Då grep skalvet dem – det vill säga åskan – och deras själar rycktes bort; de dog allesammans. Mose reste sig, vädjade till sin Herre, bad Honom och sökte Hans välvilja. Han sade: ”Herre!

Om Du hade velat hade Du förgjort dem tidigare och mig också.” De har handlat dåraktigt! Ska vi då förgöra Israels barn som är kvar efter oss?

Sufyan ath-Thawri sade: Abu Ishaq berättade för mig från Imara ibn Abd as-Saluli, från Ali ibn Abi Talib, må Gud vara nöjd med honom, som sade: Mose, Aron, Shabr och Shubayr gav sig av och kom till foten av ett berg. Aron lade sig på en bädd, och Gud, den Mäktige och Majestätiske, tog hans själ. När Mose återvände till Israels barn sade de: ”Var är Aron?” Han svarade: ”Gud, den Mäktige och Majestätiske, tog hans själ.”

De sade: ”Du dödade honom. Du var avundsjuk på oss för att han var skapad med en mild och vänlig natur” – eller något liknande. Mose sade: ”Välj då vilka ni vill.” De valde sjuttio män. Det är innebörden av Guds ord: ”Mose valde ut sjuttio män ur sitt folk.”

När de kom fram till Aron sade de: ”Aron, vem dödade dig?” Han svarade: ”Ingen dödade mig; Gud tog min själ.” De sade: ”Mose, vi ska inte trotsa dig mer.” Då grep skalvet dem. Mose började vända sig åt höger och vänster och sade: ”Herre!

Om Du hade velat hade Du förgjort dem tidigare och mig också. Ska Du förgöra oss för vad de oförståndiga bland oss gjort? Det här var endast ditt test. Genom det vilseleder Du vem Du vill och vägleder vem Du vill.” Gud återgav dem livet och gjorde dem alla till profeter.

Detta är en mycket märklig återberättelse, och jag känner inte till Imara ibn Abd. Shuʿba återberättade den också från Abu Ishaq, från en man ur Banu Salul, från Ali, och nämnde samma sak.

Ibn Abbas, Mujahid, Qatada och Ibn Jurayj sade: Skalvet drabbade dem för att de inte hade lämnat sitt folk när det dyrkade kalven och inte hade förbjudit dem detta. Denna uppfattning stöds av Moses ord: ”Ska Du förgöra oss för vad de oförståndiga bland oss gjort?” och: ”Det här var endast ditt test.” Det vill säga: Din prövning och Ditt test.

Så sade Ibn Abbas, Said ibn Jubayr, Abu al-Aliya, Rabi ibn Anas och flera andra lärda, både bland de äldre och de senare. Det betyder inget annat än: Allt beror på Din vilja och domen tillhör Dig. Vad Du vill sker. Du vilseleder den Du vill och vägleder den Du vill.

Ingen kan vägleda den Du låter gå vilse, och ingen kan vilseleda den Du vägleder. Ingen kan ge det Du undanhåller och ingen kan hindra det Du ger. Hela herraväldet tillhör Dig och all domsrätt är Din; skapelsen och befallningen tillhör Dig.

Hans ord: ”Du är vår beskyddare, förlåt oss och förbarma dig över oss – ingen förlåter som Du!” Förlåtelse innebär att dölja synden och avstå från att straffa för den. När barmhärtighet nämns tillsammans med förlåtelse avses att Gud inte låter människan återfalla i samma synd i framtiden. ”Ingen förlåter som Du” betyder att ingen förlåter synder utom Du.

”Och bestäm åt oss gott i detta liv och i det kommande.” Den första delen av bönen gällde att avvärja det man fruktade; denna del gäller att få det man önskar. ”Och bestäm åt oss gott i detta liv och i det kommande” betyder: fastställ och skriv för oss gott i båda. Förklaringen av detta har redan nämnts i surat al-Baqara.

”Vi har vänt tillbaka till Dig” betyder: vi har ångrat oss, återvänt och vänt oss till Dig. Så sade Ibn Abbas, Said ibn Jubayr, Mujahid, Abu al-Aliya, ad-Dahhak, Ibrahim at-Taymi, as-Suddi, Qatada och flera andra. Det är också ordets språkliga betydelse. Ibn Jarir sade: Ibn Waki berättade för oss, från sin far, från Sharik, från Jabir, från Abdullah ibn Naji, från Ali, må Gud vara nöjd med honom, att han sade: ”Judarna fick sitt namn därför att de sade: ’Vi har vänt tillbaka till Dig.’”

Jabir här är Jabir ibn Yazid al-Juʿfi, som är svag i återberättandet.

Gud den Upphöjde svarade Mose, med anledning av hans ord: ”Det här var endast ditt test”: ”Jag låter mitt straff drabba den jag vill, men min barmhärtighet omfattar allt.” Det betyder: Jag gör vad Jag vill och dömer som Jag vill; vishet och rättvisa finns i allt detta. Upphöjd är Han, det finns ingen gud utom Honom. Hans ord ”Min barmhärtighet omfattar allt” är en storslagen vers som uttrycker barmhärtighetens vida omfattning och allmänna räckvidd, liksom Hans ord om dem som bär Tronen och dem som finns omkring den, att de säger: ”Herre, Du omfattar allt med barmhärtighet och kunskap” (Ghafir 40:7).

Imam Ahmad sade: Abd as-Samad berättade för oss, från sin far, från al-Jurayri, från Abu Abdullah al-Jushami, från Jundub – det vill säga Jundub ibn Abdullah al-Bajali, må Gud vara nöjd med honom – som sade: En beduin kom, ställde sin kamel på knä, band fast den och bad sedan bakom Guds Sändebud, må Gud välsigna honom och ge honom frid. När Guds Sändebud hade avslutat bönen gick mannen till sin kamel, löste dess band, satte sig upp och ropade: ”Gud, förbarma Dig över mig och Muhammad, och låt ingen annan dela vår barmhärtighet!” Guds Sändebud sade: ”Vilken av er är mer vilseledd, han eller hans kamel?

Har ni inte hört vad han sade?” De svarade: ”Jo.” Han sade: ”Han har gjort en vidsträckt barmhärtighet trång. Gud, den Mäktige och Majestätiske, skapade hundra delar barmhärtighet. Han sände ned en enda del, genom vilken skapelsen visar varandra ömhet – jinnerna, människorna och djuren – och behöll nittionio delar hos Sig.

Säger ni att han är mer vilseledd än sin kamel?” Abu Dawud återberättade den från Ali ibn Nasr, från Abd as-Samad ibn Abd al-Warith, med denna kedja.

Imam Ahmad sade också: Yahya ibn Said berättade för oss, från Sulayman, från Abu Uthman, från Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, som sade: ”Gud, den Mäktige och Majestätiske, har hundra delar barmhärtighet. En del är den barmhärtighet som skapelsen visar varandra; genom den är vilda djur ömma mot sina ungar. Nittionio delar har Han sparat till Uppståndelsens dag.” Endast Muslim återberättade denna hadith.

Han återgav den från Sulayman – det vill säga Sulayman ibn Tarkhan – och Dawud ibn Abi Hind, båda från Abu Uthman, vars namn var Abd ar-Rahman ibn Mall, från Salman al-Farisi, från Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid.

Ahmad sade: Affan berättade för oss, från Hammad, från Asim ibn Bahdala, från Abu Salih, från Abu Hurayra, att Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Gud har hundra delar barmhärtighet. Han har nittionio hos Sig och har placerat en enda del bland er, så att ni visar varandra barmhärtighet – jinnerna, människorna och hela skapelsen. När Uppståndelsens dag kommer förenar Han den med de övriga.” Ahmad återberättade den ensam med denna kedja.

Ahmad sade också: Affan berättade för oss, från Abd al-Wahid, från al-Aʿmash, från Abu Salih, från Abu Said, som sade att Guds Sändebud, må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Gud har hundra delar barmhärtighet, och Han fördelade en del bland skapelsen. Genom den visar människor, vilda djur och fåglar varandra barmhärtighet.” Ibn Majah återberättade den från Abu Muawiya, från al-Aʿmash.

Hafiz Abu al-Qasim at-Tabarani sade: Muhammad ibn Uthman ibn Abi Shayba berättade för oss, från Ahmad ibn Yunus, från Sad Abu Ghaylan ash-Shaybani, från Hammad ibn Abi Sulayman, från Ibrahim, från Sila ibn Zufar, från Hudhayfa ibn al-Yaman, må Gud vara nöjd med honom, som sade att Guds Sändebud, må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Vid Honom i vars hand min själ är, en människa som är fördärvad i sin religion och dåraktig i sitt liv kommer ändå att träda in i Paradiset. Vid Honom i vars hand min själ är, den som elden har bränt genom sin synd kommer ändå att träda in i Paradiset.

Vid Honom i vars hand min själ är, Gud ska på Uppståndelsens dag förlåta med en förlåtelse så väldig att Iblis ska sträcka sig efter den i hopp om att få del av den.” Detta är en mycket ovanlig hadith. Jag känner inte till denne Sad.

Hans ord ”Jag ska skänka den till dem som fruktar Gud” betyder: Jag ska, av nåd och välvilja, göra att de får del av Min barmhärtighet, liksom Han säger: ”Er Herre har ålagt Sig själv att visa barmhärtighet” (al-Anʿam 6:54). ”Dem som fruktar Gud” betyder dem som kännetecknas av dessa egenskaper: de är Muhammads nation, må Gud välsigna honom och ge honom frid, och de fruktar avgudadyrkan och de stora synderna.

”Och betalar allmosan.” Det har sagts att det avser själarnas rening, och det har också sagts att det avser egendomens allmosa. Det kan omfatta båda, eftersom versen är från den mekanska perioden. ”Och som tror på Våra tecken” betyder: de bekräftar dem.

Vershänvisningarna i texten omfattar även al-Aʿraf 7:155–156, at-Tawba 9:103, al-Anʿam 6:54 och Ghafir 40:7.

Tafsir al-Baghawi

Guds ord: ”Mose valde ut sjuttio män ur sitt folk.” Det betyder att han valde ut dem från sitt folk. Uttrycket ”sjuttio män till vår utsatta tid” visar att inte alla hade dyrkat kalven. As-Suddi sade: Gud den Upphöjde befallde Mose att komma till Honom tillsammans med några av Israels barn, så att de kunde be om ursäkt för dyrkan av kalven.

Mose valde ut sjuttio män ur sitt folk. När de kom till platsen sade de: ”Vi ska inte tro dig förrän vi får se Gud öppet.” Då drabbade åskan dem och de dog.

Ibn Ishaq sade: Mose valde ut dem för att de skulle ångra sig inför Gud för det de hade gjort och be om ånger för dem av sitt folk som de lämnat kvar. Detta visar att alla hade dyrkat kalven. Qatada, Ibn Jurayj och Muhammad ibn Kaʿb sade: Skalvet grep dem eftersom de inte hade lämnat sitt folk när det dyrkade kalven och inte hade uppmanat till det goda eller förbjudit det onda.

Ibn Abbas sade: De sjuttio som sade: ”Vi ska inte tro dig förrän vi får se Gud öppet”, varefter åskan grep dem (al-Baqara 2:55), var andra än de sjuttio som drabbades av skalvet. Gud, Upphöjd och Mäktig, befallde Mose att välja sjuttio män ur sitt folk. Han valde dem och gick undan med dem för att de skulle be till sin Herre. Bland det de bad om sade de: ”Gud, ge oss något som Du inte gett någon före oss och inte heller ska ge någon efter oss.” Gud fann deras bön misshaglig, och skalvet grep dem.

Wahb sade: Skalvet var inte ett ljud. När folket såg denna vördnadsbjudande syn började de skaka och darra, och deras leder skälvde så våldsamt att de nästan föll isär. När Mose såg detta förbarmade han sig över dem och fruktade att de skulle dö. Han sörjde deras frånvaro tungt, eftersom de hade varit hans rådgivare i det goda, lydiga och följsamma.

Då bad han, grät och vädjade till sin Herre. Gud avlägsnade skalvet från dem, de blev lugna och hörde sin Herres tal.

Gud den Mäktige och Majestätiske säger: ”Han sade” – det vill säga Mose sade: ”Herre! Om Du hade velat hade Du förgjort dem tidigare” – för dyrkan av kalven – ”och mig också”, för att jag dödade den kopter som nämns i berättelsen. ”Ska Du förgöra oss för vad de oförståndiga bland oss gjort?” Med de oförståndiga avses kalvens dyrkare.

Mose trodde att de hade straffats för att de tagit kalven till gud, och han ställde frågan i form av en bön: ”Ska Du förgöra oss för vad de oförståndiga gjort?” Al-Mubarrad sade att orden ”Ska Du förgöra oss för vad de oförståndiga bland oss gjort?” är en fråga som uttrycker vädjande och medlidande, det vill säga: ”Förgör oss inte.” Mose visste att Gud den Upphöjde är alltför rättvis för att straffa andra för en gärningsmans skuld.

Guds ord: ”Det här var endast ditt test” syftar på den prövning som de oförståndiga föll i. Det var inget annat än Ditt test och Din prövning: Du vilseledde genom den ett folk som då föll i prövningen, och Du vägledde ett annat folk och bevarade dem, så att de höll fast vid Din religion. Detta är innebörden av Hans ord: ”Genom det vilseleder Du vem Du vill och vägleder vem Du vill. Du är vår beskyddare” – vår hjälpare och beskyddare – ”förlåt oss och förbarma dig över oss – ingen förlåter som Du!”

”Och bestäm åt oss” betyder: föreskriv och fastställ åt oss. ”Gott i detta liv” betyder välsignelse och välbefinnande. ”Och i det kommande livet” – det vill säga, gott i det kommande livet – ”gott” betyder förlåtelse och Paradiset. ”Vi har vänt tillbaka till Dig” betyder: vi har ångrat oss inför Dig.

Gud den Upphöjde sade: ”Jag låter mitt straff drabba den jag vill” bland Mina skapade varelser. ”Men min barmhärtighet omfattar allt” – den innefattar allt. Al-Hasan och Qatada sade: Guds barmhärtighet når de rättfärdiga och de orättfärdiga i detta liv, men på Uppståndelsens dag är den särskilt för de gudfruktiga. Atiyya al-Awfi sade: Den omfattar allt, men blir förtjänt endast av dem som fruktar Gud.

Den otrogne får sin försörjning och skyddas från olyckor genom de troende, eftersom Guds barmhärtighet omfattar de troende; han lever därför i dess skugga. Men när han kommer till det kommande livet tillhör den endast de troende, liksom den som får ljus av någon annans lampa när dess ägare tar lampan med sig.

Ibn Abbas, må Gud vara nöjd med dem båda, Qatada och Ibn Jurayj sade: När orden ”Min barmhärtighet omfattar allt” uppenbarades sade Iblis: ”Jag hör också till detta ’allt’.” Då sade Gud, Upphöjd är Han: ”Jag ska skänka den till dem som fruktar Gud, betalar allmosan och tror på Våra tecken.” Judarna och de kristna önskade att få del av den och sade: ”Vi fruktar Gud, tror och betalar allmosan.” Då tilldelade Gud den denna nation och sade: …