Mose uttrycker sin nöd

Tafsir av shejk Abd ar-Rahman as-Saʿdi

Mose (över honom vare frid) kände medlidande med de båda kvinnorna och visade dem barmhärtighet. ”Så han vattnade åt dem” utan att begära någon ersättning av dem och utan något annat syfte än att söka Guds, den Upphöjdes, välbehag. När han hade vattnat åt dem, och det var en tid av stark hetta mitt på dagen – vilket framgår av orden: ”Sedan drog han sig undan till skuggan” – vilade han där efter ansträngningen. ”Och han sa” i det tillståndet, medan han bad sin Herre om försörjning: ”Herre!

Jag är i stort behov av det goda du skänker mig.” Det vill säga: Jag är i behov av det goda som Du låter komma till mig och gör lätt för mig. Detta var en bön genom hans tillstånd; att be genom sitt tillstånd är mer verkningsfullt än att be med ord. Han fortsatte att åkalla sin Herre och ödmjukt vädja till Honom. De båda kvinnorna gick sedan till sin far och berättade för honom vad som hade hänt.

Tafsir av imam Ibn Kathir

Gud, den Upphöjde, säger: ”Så han vattnade åt dem.” Abu Bakr ibn Abi Shayba sade: ”Abdullah berättade för oss: Isra’il underrättade oss från Abu Ishaq, från Amr ibn Maymun al-Awdi, från Umar ibn al-Khattab, må Gud vara nöjd med honom, att Mose, över honom vare frid, när han kom till vattnet i Madyan fann där en skara människor som vattnade sina djur. När de var färdiga lade de tillbaka stenen över brunnen. Tio män kunde knappt lyfta den.

Då såg han två kvinnor som höll sina djur tillbaka. Han frågade: ’Vad är det med er?’ De berättade för honom. Han gick fram till stenen och lyfte den. Sedan hämtade han bara upp en enda hink vatten, och fåren blev mätta.” Berättarkedjan är autentisk.

Hans ord: ”Sedan drog han sig undan till skuggan och sa: ’Herre! Jag är i stort behov av det goda du skänker mig’.” Ibn Abbas sade: ”Mose vandrade från Egypten till Madyan utan någon mat utom växter och trädblad. Han gick barfota, och när han nådde Madyan hade hans sandaler fallit av.

Han satte sig i skuggan, fastän han var Guds utvalde bland skapelsen. Hans mage låg mot ryggen av hunger, och det gröna från växterna kunde ses genom hans mage. Han var i behov till och med av en bit dadel.”

Om orden ”till skuggan” sade Ibn Abbas, Ibn Masud och as-Suddi att han satte sig under ett träd. Ibn Jarir sade: ”Al-Husayn ibn Amr al-Anqazi berättade för mig: Min far berättade för oss: Isra’il berättade för oss från Abu Ishaq, från Amr ibn Maymun, från Abdullah – det vill säga Ibn Masud – som sade: ’Jag red på en kamel i två nätter tills jag nådde Madyan på morgonen. Jag frågade efter trädet där Mose hade sökt skydd. Då såg jag ett frodigt, grönt träd.

Min kamel, som var hungrig, sträckte sig efter det, åt av det en stund och spottade sedan ut det. Jag bad då till Gud för Mose, över honom vare frid, och fortsatte sedan min färd.’ I en annan återberättelse från Ibn Masud sägs det att han gick till trädet där Gud talade till Mose, såsom det kommer att nämnas senare. Gud vet bäst.”

As-Suddi sade att det var ett samr-träd. Ata ibn as-Sa’ib sade: ”När Mose sa: ’Herre! Jag är i stort behov av det goda du skänker mig’, hörde kvinnan honom.”

Tafsir al-Baghawi

”Så han vattnade åt dem. Sedan drog han sig undan till skuggan” – skuggan av ett träd – och satte sig där, utmattad av hettan och hungrig. ”Och han sa: ’Herre! Jag är i stort behov av det goda du skänker mig.’” Det goda syftar här på mat.

Språkforskarna säger att prepositionen li här betyder ”till”. Man säger: ”Han är fattig i förhållande till det” och ”han är fattig i behov av det”. Innebörden är: Jag är i behov av det goda Du skänker mig – det vill säga mat. Han var hungrig och sökte mat.

Ibn Abbas sade: ”Han bad Gud, den Upphöjde, om en bit bröd som kunde hålla honom uppe.” Al-Baqir sade: ”Han sade detta fastän han var i behov av en bit dadel.” Said ibn Jubayr återberättade från Ibn Abbas: ”Mose sade: ’Herre! Jag är i stort behov av det goda du skänker mig’, fastän han var den ädlaste av Guds skapelse inför Honom; ändå var han i behov av en bit dadel.” Mujahid sade: ”Han bad endast om bröd.”

De sade: När de båda kvinnorna snabbt kom tillbaka till sin far före de andra, med sina fårs juver fulla av mjölk, frågade han dem: ”Varför kom ni så tidigt tillbaka?” De svarade: ”Vi mötte en rättfärdig man som visade oss barmhärtighet och vattnade våra får.” Då sa han till en av dem: ”Gå och kalla honom hit till mig.”